Politik & samhälle

Modig kritiker som slår åt alla håll

Modernitetens kritiska samvete – En samhällsvetenskap som gör nytta
Olof Hallonsten

Santérus
267 sidor
ISBN 9789173591652

| Respons 4/2021 | 7 min läsning

Olof Hallonstens bok om samhällsvetenskapen betydelse för samhällets kritiska självreflektion slår åt alla håll och riskerar därför att bli oälskad av alla, vilket vore synd. Här finns en återhållen vrede över sakernas orimlighet som väcker viktiga frågor. Men samhällsvetenskapen är ingen teoretisk monolit och boken hade vunnit på att beakta den enorma spännvidden mellan perspektiv, teorier och metoder.

Olof Hallonsten är samhällsvetare och har skrivit en bok om samhällsvetenskapen. Jag är också samhällsvetare och delar i allt väsentligt vetenskapssyn med Hallonsten. Meningen med samhällsvetenskaperna är att de ska utgöra en mekanism för samhällets kritiska självreflektion. Om de ska kunna uppfylla det kravet ställs det också krav på hur vi organiserar och reglerar samhällsvetenskapen vid universitet och högskolor. Hallonsten vill med sin bok Modernitetens kritiska samvete förändra hur samhället i stort, och kanske särskilt de makthavande, ser på samhällsvetenskapen. Han menar att det är alltför vanligt att samhällsvetenskapen ses som mindre viktig och nyttig än naturvetenskap, teknik och medicin. Han anser att den vulgära scientismen är utbredd och att den går hand i hand med evidensrörelsen, vars namn är helt missriktat, eftersom den inte alls handlar om empiriskt stöd för det man påstår. De som uttalar sig i dess namn underkänner i själva verket stora delar av den empiriska vetenskapen, eftersom dess resultat inte är tillräckligt generella.

Vidare menar Hallonsten att den av New Public Management besjälade styrningen och utvärderingen av svenska universitet och högskolor, med sina krav på mätbara prestationer (antal examinerade studenter och publicerade artiklar) och på ”samverkan” i mycket oklar mening, hotar samhällsvetenskapens roll som kritiker. Och att vissa vetenskapliga perspektiv inom samhällsvetenskaperna har blivit så nära allierade med demokratiskt beslutade mål att resultaten är omöjliga att ifrågasätta, medan andra frågor nästan inte får ställas, eftersom forskarna borde fundera över resultatens eventuella politiska implikationer innan frågorna ställs. Förstås är exemplet i det första fallet genusvetenskapens centrala teoretiska utgångspunkter, medan exemplet i det andra fallet är kopplat till flyktingars integration.

Olof Hallonsten. Foto: Kennet Ruona

Hallonsten menar att det värderingsgrundade uteslutandet av vissa frågor och viss inomvetenskaplig kritik är antivetenskapligt och hindrar samhällsvetenskapen från att vara samhällskritisk. Boken består av fem kapitel som vart och ett behandlar en grundsten i den kritiska samhällsvetenskapen: kritiken, det kvalitativa förhållningssättet, konsekvensneutraliteten, det krävande i kunskapssökandet och det konstruktiva i den institutionaliserade konflikten.

Så långt är jag, med vissa undantag, enig med Hallonsten. Men eftersom vår gemensamma yrkesroll förpliktigar har jag förstås också kritik att komma med. Själv tänker jag mer i termer av samhällsvetenskaperna än samhällsvetenskapen och jag ser egentligen inget skäl att dra den skarpa gräns mot humaniora som Hallonsten gör. Det finns en tendens här att göra samhällsvetenskapen till en alltför teoretisk monolit. I praktiken är det fråga om ett knippe ämnen med rätt olika förutsättningar. Några är gamla och har historiskt befunnit sig nära maktens köttgrytor, såsom nationalekonomi, statsvetenskap och historia (som Hallonsten menar är en samhällsvetenskap). Andra, som socialt arbete, är unga och tätt knutna till det välfärdsstatliga projektet, medan företagsekonomi i stället härrör från den organiserade kapitalismens krav. Några är professionsanknutna, som psykologi, andra utbildar generalister, som ekonomisk historia. Spännvidden mellan vetenskapsteoretiska perspektiv, teorier och metoder som används på detta fält är enorm och innebär förvisso en del implicita konflikter. I själva verket är vi inte ens eniga om vad ett samhälle är. Statsvetare och företagsekonomer har inte samma uppfattning om vad statsförvaltning är för något. Sociologer och nationalekonomer är inte överens om vilka mänsklighetens grundläggande drivkrafter är.

Poängen med min historiskt och empiriskt grundade kritik är att viljan till och förutsättningarna för att utöva Hallonstens tänkta roll som modernitetens kritiska samvete är ganska olika inom samhällsvetenskapens olika discipliner. Några av oss utbildar goda yrkesmän i tekniker och metoder, andra debatterar konstitutionen på Dagens Nyheters ledarsida. Det är också högst olika hur vi ser på vår roll och på nyttan med det vi gör. Personligen har jag som sociologiskt orienterad historiker lätt att identifiera mig med Hallonstens kritiska samhällsvetenskap, men jag har kollegor, inom andra ämnen och mitt eget, som jag tror ser helt annorlunda på sin samhällsroll.

Personligen har jag som sociologiskt orienterad historiker lätt att identifiera mig med Hallonstens kritiska samhällsvetenskap, men jag har kollegor, inom andra ämnen och mitt eget, som jag tror ser helt annorlunda på sin samhällsroll.

Med detta vill jag också säga att en plaidoyer för den kritiska samhällsvetenskapen nog måste vända sig inte bara till ”avnämare”, politiker eller bildad allmänhet, utan också till samhällsvetarna själva, framför allt till oss som tillhör den metaprofession som vid universitet och högskolor utbildar andra samhällsvetare. Nog är det väl också vårt ansvar att skapa utrymme för den yrkesroll som Hallonsten efterfrågar?

Många är de sociologiska klassiker som vandrar genom denna bok: här uppträder Max Weber, Robert K. Merton, Jürgen Habermas, Niklas Luhmann och C. Wright Mills och förklarar med Hallonsten vad samhällsvetenskap är och borde vara. Det är klart och redigt, men stundom något docerande. Språkdräkten är på sina ställen tung och litet oskön. Detta är inte den personligt hållna essäistikens röst och ton, utan mer av det tilltal som en kursbok i vetenskapsteori för samhällsvetare kan förväntas ha. Bäst är Hallonsten när han är besjälad av en återhållen vrede över sakernas orimlighet. Den kritiska analysen av samverkansbegreppet i kapitlet om Konsekvensneutralitet är briljant. Tanken att de ”trygga rum” samhällsvetenskapen behöver är rum i vilka vi tryggt kan vara oense om saker och där vi törs säga det vi tänker utan rädsla och återhållsamhet, är genial. Här och var i texten finns pärlor av klarhet och originalitet. Plumparna är få, men den hävdvunna översättningen av Webers klassiska föreläsning om vetenskapen ”Wissenschaft als Beruf” är ”Vetenskap som yrke” och inte ”Vetenskap som arbete”.

Det finns en liten risk att en bok som den här förblir oälskad av många. Hallonsten är trogen sina ideal; han utövar oberoende genom att slå mot många håll. Genuskritiken har en svag doft av Timbro: det kanske är så att män väljer mer välbetalda yrken medan kvinnor väljer mindre välbetalda yrken. Kritiken mot ekonomism, New Public Management och mäthets framförs oftare från vänster. Kritiken mot det snäva nyttotänkandet inom forskningspolitiken drabbar litet bredare; här kan alla politiska läger, näringsliv och LO, ta åt sig. Vetenskapsfilosofer som inte begriper sig på kontext, vetenskapskramare med en primitiv syn på fakticitet och universitetsadministratörer som inte tycker om det som är kontroversiellt (”inte bra för varumärket”), alla får en släng av sleven. Om det blir så att bredden i kritiken gör boken oälskad är det synd: i den bästa av alla världar borde i stället alla tycka om boken just för denna oförblommerade kritik som vägrar att rätta in sig i något läger.

Så till sist en sak som jag helt enkelt inte begriper. Varför diskuterar Hallonsten inledningsvis den kritiska samhällsvetenskapens grundläggande nytta, dess roll som modernitetetens kritiska samvete, i termer av dess unika ”selling point”? I ljuset av hans kritik mot ekonomism och kommodifiering (som jag delar) är valet att på en så viktig punkt, som Björn Rombach säger, ”tala ekonomiska”, helt enkelt obegripligt.

Publ. i Respons 4/2021
I FOKUS | Gudomliga komedier
Relaterat
Debatt

Den öppna vetenskapen och dess fiender

Kravet på Open Access, som drivs av Kungliga Biblioteket och forskningsråden, innebär ett ingrepp i den akademiska friheten och forskarnas upphovsrätt. För humanvetenskaperna kommer det också att medföra en torftigare...


Ylva Hasselberg

Ylva Hasselberg är professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  2. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  3. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  4. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark