Mytomspunnen bokmarknad genomlyst

I detta digra och rikt illustrerade verk samsas statistik över försäljning med branschanekdoter om färgstarka personer. Till de mest spännande inslagen hör analyser av bokförlagens roll som kulturambassadörer och maktcentra och redogörelser för den svenska billigbokens förändringar. Men varför skriver författarna så långt om allting?

Bokbranschen är ett verksamhetsområde med en helt egen mytbildning. Mängder av anekdoter om färgstarka författare, förläggare och bokhandlare präglar den samlade minnesbank som denna mytbildning består av. Det är kanske inte så konstigt, med tanke på att dess historia löper flera hundra år bakåt i tiden och att den dessutom haft livsavgörande betydelse för oräkneliga antal människor. När det gäller mer ordnade fakta och rättvisande statistik om sådant som upplagesiffror och försäljning har läget dock länge varit litet mer bristfälligt, trots att sådana uppgifter är en förutsättning för såväl branschens kommersiella aktörer, ansvariga politiker och forskare och branschdebattörer.

”Branschen saknar elementär kunskap om sin egen verksamhet!” dundrade därför Kulturrådets chef i betänkandet från 1968 års litteraturutredning. För personer som arbetat länge inom gebitet var frånvaron av tillförlitlig statistik snarare att betrakta som en av arbetets premisser och kritiken av detta som en refräng, som man sedan länge hade vant sig vid.

’Branschen saknar elementär kunskap om sin egen verksamhet!’ dundrade därför Kulturrådets chef i betänkandet från 1968 års litteraturutredning.

Sedan 1478 har det svenska trycket dokumenterats i olika bibliografier, men det är först sedan sent 1800-tal som dessa uppteckningar kan betraktas som systematiska. Svensk bokkatalog, som sedermera fick karaktären av en nationalbibliografi, startades på initiativ av Svenska Bokförläggareföreningen, numera Svenska Förläggareföreningen och finansierades av denna fram till 1950-talet, när uppdraget övertogs av staten och Kungliga biblioteket.

Utifrån bibliografier som Svensk bokkatalog har flertalet forskare, organisationer och myndigheter försökt genomföra detaljerade kartläggningar av olika delar av utgivningen, ett arbete som dock försvårats av omständigheter som otydliga genreindelningar. Denna problematik fick en tillbörlig lösning först i och med en trebetygsuppsats om svensk lyrikutgivning som lades fram 1969, skriven av Hans Olof Johansson. De metoder som presenterades där har sedan dess använts inte minst av forskarna vid den litteratursociologiska avdelningen vid Uppsala universitet, där man sedan 1970-talet producerat avhandlingar och andra skrifter som försökt ringa in de kvantitativa aspekterna av svensk bokutgivning.

Om det här ”statistikproblemet”, så kännetecknande för den svenska bokbranschens självförståelse, berättar Åsa Warnqvist i sitt bidrag till antologin Böckernas tid – Svenska Förläggareföreningen och svensk bokmarknad sedan 1943, i redaktion av professor Johan Svedjedal, verksam vid Uppsala universitet.

Den digra boken, som delvis är samfinansierad av Bonniers, Norstedts och Natur & Kultur, är en jubileumsutgåva för att fira att Förläggareföreningen förra året firade sin 175-årsdag. Den kan ses som en fristående fortsättning på den majestätiska Bokens samhälle – Bokförläggareföreningen och svensk bokmarknad 1887–1943 från 1993, som Svedjedal skrev på egen hand och som omfattar nästan tusen sidor, uppdelade i två band. Den här gången ligger han bakom tre matiga avsnitt, placerade i början, mitten och slutet av boken. Bland de övriga författarna finns forskare som Petra Söderlund, Gunnel Furuland, Erik Peurell och Jerry Määttä, vilka, liksom Warnqvist, disputerat vid litteratursociologiska avdelningen vid Uppsala universitet. Här märks dock även Ann Steiner, litteraturvetare från Lund, vars forskning om modern svensk bokmarknad inte minst från 1970-talet och framåt har haft avgörande betydelse för oss som är intresserade av bokutgivning under denna period.

Bokbranschanalytikern Leif Olsson, vars bidrag behandlar bokhandelns moderna historia och Kristina Ahlinder, direktör för Förläggareföreningen, får representera branschperspektivet. Den senare beskriver arbetet som föregick sänkningen av den svenska bokmomsen från 25 till 6 procent år 2002.

I ett antal intervjuer gjorda av Jan-Erik Pettersson får vi vidare lära känna personer som Per I. Gedin, förläggare på bland annat Wahlström & Widstrand och den som introducerade kvalitetspocketboken i Sverige, samt Lars Lundberg som arbetat i Stockholmsbokhandlar som Fritzes och Akademibokhandeln i nästan 50 års tid.

Det finns således en mycket stor spännvidd i bidragen, både när det gäller tonläge och allmänintresse. Här samsas analyser av områden i branschens historia som tidigare endast hastats förbi av forskningen med noggrant redovisade siffror över försäljning och interna branschanekdoter om namngivna personer. Vi får veta att den skräckinjagande Ryttmästaren, ägare till en av Stockholms mest välrenommerade bokhandlar, ogillade förlaget Trevis satsning på kvinnliga författarskap och att Eva Bonniers patriarkale far inte riktigt ansåg att hans dotter hade i branschen att göra. Det är en salig blandning om man så vill och det tycker jag är en föredömlig utgångspunkt för en utgivning av det här slaget.

Personligen blir jag klart mer engagerad av en initierad analys av bokförlagens kombinerade roll som kulturambassadörer och maktcentra eller av illustrativa exempel på sambanden mellan bokproduktion och samhällsutveckling, än av aldrig så noggrant uppställd statistik över omsättningsutveckling i miljoner kronor. Minutiöst redovisade minnen från segdragna förhandlingar vid Förläggareföreningens styrelsebord kan även de kännas litet tungrodda att ta sig igenom.

Till de bidrag som jag finner mest spännande hör Furulands välunderrättade redogörelse för den svenska billigbokens förändringar. Hon ger en översikt av den prisbilliga bokens historia, från 1940-talets folkboksserier via 1960-talets politiska pocketserier som Prisma och Pan, till nutida pocketförlag och e-böcker. Förutom att det tidigare gjorts en del enskilda nedslag i denna historia, är de större sammanhangen fortfarande till stor del outredda. Beskrivningen av initiativ som Folket i Bilds (FiB) och Bonniers folkböcker, vilka vände sig till en bredare publik än den gängse och som hade folkbildande ambitioner, är alltså både bildande och upplysande.

I billiga men formmässigt genomtänkta utgåvor publicerades i dessa serier bland annat svenska arbetarförfattare. Böckerna såldes av bokombud direkt på arbetsplatser och via hembesök, eftersom den traditionella bokhandeln i sig ansågs utgöra ett hinder att nå nya läsargrupper. Folket i Bilds folkböcker utgavs i dryga tjugo år, från 1940 och in på 1960-talet. Under den tiden publicerades i serien omkring 200 böcker, vilkas pris hölls nere av de standardiserade formaten och formgivningslösningarna. Böckerna, som kunde vara häftade, inbundna eller utgivna i halvfranskt band, kostade som minst en krona och som mest 3:75.

Utmärkande för vår samtida förlagsmarknad är att den tycks bli alltmer globaliserad och polariserad. Medan de stora förlagen genom uppköp blir allt större, startas mängder av miniatyrförlag som inte sällan satsar på att ge ut en enda titel.

Ann Steiners bidrag behandlar på ett klargörande sätt förlagens centrala roll som aktörer på bokmarknaden och visar på hur mångfacetterad och svåröversiktlig förlagsbranschen är, även i ett litet land som Sverige. Förlagen kan vara ”kontroversiella, experimentella och nyskapande, allt från globala giganter till enmansdrivna källarförlag med oregelbunden utgivning”, som hon uttrycker det. Förlagsfunktionen, liksom förläggarrollen, har historiskt präglats av såväl ideologiska visioner som av ekonomiska maktsträvanden, liksom av starka hederskodex och så kallade gentlemen’s agreements. Förläggare har berömts för sina kulturbärande hjälteinsatser i memoarböcker och andra översiktsverk, medan de av besvikna författare snarare brukat framställas som utsugande översittare.

Utmärkande för vår samtida förlagsmarknad är att den tycks bli alltmer globaliserad och polariserad. Medan de stora förlagen genom uppköp blir allt större, startas mängder av miniatyrförlag som inte sällan satsar på att ge ut en enda titel. Under 2000-talet, mycket som ett resultat av den så kallade deckarboomen, har agenter fått en viktigare roll.

Så vilken funktion fyller Förläggareföreningen i allt detta? Bidragen i Böckernas tid visar tydligt på den nyckelroll som föreningen hela tiden spelat som maktfaktor i det svenska litteratursamhällets medelpunkt. Som organisatörer av den svenska bokhandeln fungerade föreningen fram till 1970, då det gamla kommissionssystemet avvecklades och bokpriserna blev fria, som en övervakare av vad som salufördes på bokmarknaden. Sedan dess har den, enligt Johan Svedjedal, alltmer antagit formen av en lobbyist inom den svenska kulturdebatten. Tillika har föreningen sedan 1940-talet haft stor betydelse för framväxten av den svenska kulturpolitikens litterära gren.

Svedjedal uppmärksammar även den anmärkningsvärda frånvaron av kvinnor inom Förläggareföreningen. Den första kvinnliga styrelseledamoten Carin Österberg, valdes in så sent som 1971. Det dröjde ända till 1996, mer än 150 år, innan föreningen fick sin första kvinnliga vd. Posten som ordförande fick vänta ytterligare tio år på att besättas av en kvinna, nämligen Eva Bonnier, som numera efterträtts av Eva Gedin. Med tanke på den utsträckning i vilken förlagsbranschen numera kan beskrivas som kvinnodominerad, är det även intressant att konstatera att föreningens styrelse först 2017 hade fler kvinnor än män bland sina ledamöter.

Böckernas tid är generöst illustrerad med bilder på branschpersoner och bokomslag. Dock är det endast i några av bidragen som fotografierna har fått förklarande bildtexter. Jag vet inte om detta beror på estetiska överväganden eller tidsbrist, men jag saknar dessa förtydliganden, som även bidrar till att förstärka kopplingarna mellan ord och bild.

Det som jag här kallat den svenska bokbranschens historia, förstådd som ett samspel mellan boken som föremål, dess framställningssätt, försäljningsvägar och användningsområden, har inte enbart studerats under litteratursociologisk flagg. Vid Lunds universitet finns sedan 1990 avdelningen för bokhistoria, där ämnet beforskats med viss fokus på böckers materialitet, det vill säga deras fysiska förutsättningar i vidare mening. I en bokhistorisk avhandling från 2016 använder Maria Simonsen begreppen arkitektur och ideologi som verktyg för att analysera de signaler som boksidan sänder ut. Trots att dessa återanvänds i Böckernas tid, omnämns inte Simonsens mer än i en fotnot och hennes forskningsmässiga utgångspunkt presenteras inte närmare. Sådant är litet synd, särskilt med tanke på hur omfattande de respektive bidragen är.

Detta konstaterande leder mig så direkt till nästa reflektion: varför skriver författarna så långt om allting? Jag förstår och sympatiserar med viljan att på ett så fullödigt sätt som möjligt redogöra för föreningens och dess samarbetsparters moderna historia – men i flera av bidragen finns en mångordighet som blir mer tröttande än informativ.