Om transkvinnan som hot

I sin nya bok vill Kajsa Ekis Ekman blottlägga en ny syn på kön. Men resultatet är ingen övertygande samtidsanalys utan en tvivelaktig reproduktion av gamla tankar om transkvinnan som hot och som patriarkatets upprätthållare.

Transpersoners rättigheter har under senare år varit föremål för intensiv debatt världen över. Olika amerikanska delstater har drivit på för lagstiftning i vilken biologiskt kön ska avgöra vilken offentlig toalett man har rätt att använda och Donald Trump försökte under sitt presidentskap genomdriva regler enligt vilka könsidentitet inte längre erkänns som grund för diskriminering inom hälsa och sjukvård. Den framväxande illiberalismen i Ungern, Polen och Brasilien har också tydligt försämrat livsvillkoren för hbtq-personer.

Men det är inte enbart från högerpopulistiskt och konservativt håll utan även i feministiska sammanhang som transpersoners rättigheter har genererat diskussion. Speciellt tydligt har detta varit i Storbritannien. Där lade regeringen under ledning av Teresa May 2017 fram ett förslag om att reformera den så kallade Gender recognition act (GRA) för att underlätta för transpersoner att ändra sitt kön på födelseattester utan krav på medicinsk diagnos bland annat. Detta förslag hade stöd bland alla större partier i Storbritannien men kom att ifrågasättas häftigt, inte minst av en rad kvinnoorganisationer, vilket resulterade i att reformförslagen fick revideras. Även i Spanien och Kanada har lagförslag som syftar till att stärka transpersoners rättigheter ifrågasatts av kvinnoorganisationer. Den feministiska rörelse som ser transrättigheter som stående i konflikt med kvinnors rättigheter har också byggt en tydlig närvaro i sociala medier. I dag finns ett expansivt landskap online av vad som brukar benämnas som transexkluderande radikalfeminister eller akronymen TERF. Rörelsen själv uppfattar dock termen TERF som nedsättande och beskriver sig i stället som ”gender critical”. (Se Pearce, Ruth, Erikainen, Sonja och Vincent, Ben (2020): ”TERF wars – An introduction”, The Sociological Review, 68(4), 677–698.)

Utgångspunkten för denna typ av feminism är att förtrycket mot kvinnor är könsbaserat, grundat i den materiella och biologiska kvinnokroppen, och man motsätter sig därför begreppet könsidentitet och möjligheten att själv kunna definiera sig som man eller kvinna. 

När nu Kajsa Ekis Ekmans bok Om könets existens – Tankar om den nya synen på kön ges ut är denna kontext viktig att påtala. Vid läsning av boken får man nämligen intrycket att hela samhället utgör en stor hyllningskör till transpersoner, medan Ekman helt på egen hand formulerar en kritik av det hon beskriver som ”den nya synen på kön”. Denna berättarteknik förefaller högst strategisk eftersom målet är att skriva fram en hotbild: transpersoner och transpersoners rättigheter riskerar att utradera begreppet Kvinna och därmed möjligheten att bedriva feministisk kamp – och Ekman rider ut till Kvinnans försvar. 

Vad är det då som kännetecknar denna ”nya syn på kön”? Enligt Ekman är det en ”invasiv teori” som blivit ”hegemonisk och allmängiltig” i samhället. Enligt denna syn har kön, som tidigare förståtts som biologiskt kön i termer av genitalier eller kromosomuppsättning, alltmer kommit att likställas med en känsla eller upplevelse. Vem som är man eller kvinna blir då ytterst en fråga om självdefinition. Detta är något Ekman är kritisk mot, könet kan inte bara hoppa runt, bli till vad som helst. Och ytterst grundar sig detta, att kön är en fråga om könsidentitet och självidentifikation, i ett patriarkalt synsätt och är ett sätt att konsolidera gamla könsroller, menar hon. 

För att leda detta i bevis används i bokens första del en rad disparata källor; det är allt från amerikanska självhjälp/rådgivningsböcker, en bok i evolutionsbiologi till barnböcker. Utifrån detta konstaterar Ekman att ingen verkar kunna fastslå vad könsidentitet egentligen är, men att det är något otroligt könskonservativt. Men som man frågar får man svar, tänker jag under läsningen, för vem förvånas egentligen över att en evolutionsbiolog kommer med biologiska förklaringsmodeller eller att amerikanska självhjälpböcker är investerade i jag-diskurser, där könet är en individuell känsla? Där Ekman ser en ”superdiskurs” som hela samhället omfamnat, ser jag snarast en diskursiv dragkamp om vad kön, genus, könsidentitet, och inte minst transpersoner ska vara. ”Biologi” ropar nån! ”En upplevelse av det egna jaget” ropar nån annan! ”En diskrimineringsgrund” ropar en tredje! Men Ekman beskriver alltså detta som en allomfattande och enhetlig teori, där alla vilseletts till att älska transpersoner och se dem som radikala subjekt. Och i princip ingen törs protestera, menar Ekman. Ja, förutom hon själv då.

Och i princip ingen törs protestera, menar Ekman. Ja, förutom hon själv då.

Bokens andra del fokuserar på den växande andel unga som söker sig till vården och som får diagnosen könsdysfori. Här frammanas bilden av en sjukvård som ställer diagnoser och sätter in pubertetsblockerande behandling för unga människor som har minsta fundering kring sin egen kropp och identitet. Det är en skräckvision som utmålas med kapitelrubriker som ”’Läkare dreglar över möjligheten att blockera puberteten’”. Men när jag gör nerslag i de källor som anges är de genomgående felaktiga, förvanskade eller misstolkade, vilket gör att den diskussion som förs inte blir trovärdig. Snarare blir argumentationen ett bidrag till en samhällelig moralpanik kring ungdomar. Jag ser tydliga paralleller till hur homosexualitet historiskt utmålats som en samhällsfara som riskerar att förföra ungdomen.

Det finns onekligen viktiga frågor att ställa sig kring hur medicinska diskurser bidrar till att forma våra könade identiteter och hur diagnoser blir det sätt genom vilka vi blir begripliga som subjekt. Och visst behöver den läkemedelsindustri som tjänar pengar på transvården granskas. Men det som helt förbises i Om könets existens är den omfattande kritik som transforskare redan riktat mot medicinens makt. Läser man namnkunniga transteoretiker som Sandy Stone och Susan Stryker är udden tydligt riktad mot den våldsamma makt medicinen utgör och hur transkroppen utmejslas ur diagnoskriterier (se till exempel Stones ”The empire strikes back – A posttranssexual manifesto” från 1987 eller Strykers ”My words to Victor Frankenstein above the village of Chamounix – Performing transgender rage” från 1994.) Och läser man folkhälsovetaren Ida Linanders forskning om transpersoners upplevelser av hälso- och sjukvården ser man att transpersoner gör motstånd mot de snäva könskategorier som sjukvården försöker inordna en i. (Se Linander, Ida (2018): ”It was like I had to fit into a category” – People with trans experiences navigating access to trans-specific healthcare and health. Diss. Umeå universitet.)

Men Ekman verkar mer intresserad av att driva sin tes än att förhålla sig till den kunskap som redan finns. Och i detta tesdrivande skrivs unga personer fram som offer för läkemedelsindustrin och sjukvårdens diagnoshysteri, utan egen egentlig vilja och som oförmögna att besluta om sin egen framtid. I boken påstår sig Ekman gång på gång vara den som egentligen står på transpersoners sida, och säger sig försvara rätten att ”duga som man är”. Men när unga transkillar önskar vård ser Ekman detta som att de vill överge sitt eget kön och menar att de i stället borde frigöra sig från begränsande könsroller och fortsätta leva som pojkflickor. Centrala feministiska mål, som rätten till självbestämmande över den egna kroppen och möjligheten för den som föds med livmoder att bli något annat än mamma, verkar inte gälla transpersoner.

I bokens tredje del kommer Ekman fram till sitt egentliga ärende. Att den ”nya teorin om kön” som möjliggör för fler än den fötts som biologisk kvinna att definiera sig som kvinna i förlängningen innebär att kvinnan avskaffas. Den ”nya teorin om kön” var i slutänden endast en patriarkatets återkomst där transkvinnor, som egentligen är män enligt Ekman, hindrar biologiska kvinnor från att benämna sig själva som kvinnor och tränger sig in i kvinnors sfärer, allt från omklädningsrum till kvinnofängelser. Flera av de exempel som anförs har cirkulerat under flera år på transexkluderande radikalfeministiska sociala medier, men föreställningen om transkvinnan som tar över kvinnors kroppar, språk och platser har en lång historia i vissa radikalfeministiska kretsar. Ett av de mest klassiska exemplen är Janice Raymonds The Transsexual Empire – The Making of the She-Male (1979), i vilken Raymond argumenterar för att transsexuella ”våldtar” och approprierar kvinnokroppen och invaderar kvinnors rum. Om könets existens visar sig i slutändan inte handla så mycket om den nya synen på kön, utan snarare reproducera gamla och i min mening unkna tankar om transkvinnan som hot och upprätthållare av patriarkatet. 

Men boken avslutas också i en djupliggande rädsla för förlust. För om vem som helst kan vara kvinna då finns det ingen kvinna mer – och då kan inte feminismen finnas.

En fråga jag återkommande ställer mig vid läsning av Om könets existens är vilken berättelse om kön, genus och feminism som skrivs fram. Det genomgående anslaget är tveklöst hotet. Hotet av en förestående undergång, världen som vi känner den finns inte mer. En man är inte längre en man och en kvinna inte längre en kvinna. Men boken avslutas också i en djupliggande rädsla för förlust. För om vem som helst kan vara kvinna då finns det ingen kvinna mer – och då kan inte feminismen finnas. För den som är bekant med feministisk teori och idédebatt ter detta sig antingen som ett yrvaket uppvaknande eller som en medvetet selektiv läsning av feminismens förflutna. För vem som ska räknas in i kategorin kvinna och vilket (kvinno)subjekt som feminismen ska representera är en diskussion som i princip är lika gammal som feminismen som rörelse själv. Detta reflekteras i den fråga den före detta slaven, rösträttskämpen och abolitionisten Sojourner Truth ställer vid ett kvinnosakskonvent 1851: ”Är inte jag en kvinna?”. Det reflekteras hos den lesbiska feministen och teoretikern Monique Wittig som avslutar sin klassiska essä ”The straight mind” (1992) med orden: ”Lesbiska är inte kvinnor”. Med detta menar Wittig inte att lesbiska saknar reproduktiva organ, könsorgan och kromosomuppsättningen XX, utan att begreppet kvinna ytterst får sin mening och betydelse utifrån män, utifrån heterosexualiteten. När Judith Butler 1990 skriver sitt klassiska verk Gender Trouble – Feminism and the Subversion of Identity inleds den med frågan om feminismen verkligen kräver kvinnan som ett enhetligt subjekt, i synnerhet när ett sådant enhetligt subjekt verkar omöjligt att finna. Läser man Om könets existens är det som om dessa diskussioner aldrig förts. 

Den förlust som uttrycks är inte enbart en förlust över kategorin kvinna utan också en förlust av den grund och gemenskap som den biologiska kvinnokroppen utgjort. Ekman tecknar en bild enligt vilken feminister i det förflutna skiljde på kön som biologi och genus som könsrollen, det sociala, och det var bra så. Men nu en bit in på det nya millenniet har alla plötsligt helt lämnat könet därhän och den biologiska kroppen förnekas helt, hävdas det. Men så enkelt var det aldrig. Feministiska teoretiker har under åtminstone 30 år diskuterat kön och genus på långt mer komplexa sätt än så. För Judith Butler är genus inte endast könsrollen utan det kulturella raster som könet och den biologiska kroppen förstås genom. Det innebär inte att den biologiska kroppen inte existerar, men att den svårligen kan förstås bortom sin kultur. För andra, till exempel skillnadsteoretiker som Rosi Braidotti, står den materiella könade kvinnokroppen i centrum, den är inte bara en passiv yta på vilken samhället skriver in sina budskap men den är heller inte bara anatomi. Det som har diskuterats flitigt inom feministisk teori är helt enkelt svårigheterna att helt särskilja den biologiska och kulturella kroppen, kön och genus. Var slutar kvinnan och var börjar p-pillret exempelvis?

Men även om jag kan identifiera hot och rädsla som centrala drivkrafter i boken ställer jag mig ändå frågande till vad som lockar fram dessa reaktiva och ressentiment-drivna impulser hos feminister som Ekman.

Till sist är det kanske helt oväsentligt vad feminister sagt och gjort tidigare. Kanske är det i stället den här djupliggande känslan av hot och rädsla man måste fokusera på i en analys av Om könets existens och det idélandskap den kommer ur. Hur kan man annars förstå att en sådan här bok fortsätter att reproducera transfoba troper om våldsamma transkvinnor som hotar att tränga sig in i omklädningsrum, toaletter och kvinnofängelser? Och hur kan vi annars tolka rädslan för att unga flickor ska överge sitt kön och sin reproduktiva framtid och bli transmän? Men även om jag kan identifiera hot och rädsla som centrala drivkrafter i boken ställer jag mig ändå frågande till vad som lockar fram dessa reaktiva och ressentiment-drivna impulser hos feminister som Ekman.

Det är dock viktigt att lyfta blicken och fundera kring den samtid som Om könets existens är sprungen ur, hur den präglas av polarisering, hot och rädslor. I inledningen till ett specialnummer i den redan anförda vetenskapliga tidskriften The Sociological Review skriver forskarna Ruth Pearce, Sonja Erikainen och Ben Vincent att ”gender-critical”-feminism kan förstås i en post-sanningskontext, där vetenskapliga fakta mobiliseras på selektiva sätt för att understödja den egna tesen. Detta är något som också tydligt reflekteras i Om könets existens. Men det är uppseendeväckande att denna post-sanningstendens går så långt att det i Om könets existens går att finna källhänvisningar till artiklar i tvivelaktiga konservativa onlinemagasin där det hävdas att Rothblatt och Soros finansierar ”transgender ideology”. Att feministisk idédebatt slår följe med antisemitiska konspirationsteorier är en utveckling jag verkligen inte vill se fortsätta. 

För den som trots allt känner oro och rädsla för att Kvinnan ska utraderas rekommenderar jag att man söker tröst i Simone de Beauvoirs Det andra könet från 1949. Där skriver Beauvoir på den allra första sidan: 

Jag tvekade länge inför att skriva en bok om kvinnan. Ämnet är irriterande, i synnerhet för kvinnorna, och det är inget nytt. Grälet om kvinnosaken har fått mycket bläck att flyta, nu är det nästan avslutat, låt oss inte tala mer om det. Ändå talar man fortfarande om det. Och det förefaller inte som om de omfångsrika dumheter som har spritts under det senaste århundradet nämnvärt har klargjort problemet. Finns det förresten nåt problem? Och vilket är det? Finns det ens kvinnor? […] Man vet inte riktigt om det längre finns några kvinnor, om de alltid kommer att finnas, om det är önskvärt eller inte, vilken ställning de har i världen eller vilken ställning de bör ha. ”Var finns kvinnorna?” undrade nyligen en tidskrift. Men först och främst: Vad är en kvinna? (Beauvoir 2002, s. 23)

Det här ger i alla fall mig känslan av att kvinnan, och feminismen också för den delen, har goda chanser att överleva även det kommande århundradet. 

Referenser

• de Beauvoir, Simone (2002). Det andra könet. Stockholm: Norstedts
• Braidotti, Rosi (1994). Nomadic Subjects – Embodiment and Sexual Difference in Contemporary Feminist Theory. New York: Columbia University Press
• Butler, Judith (1990). Gender Trouble – Feminism and the Subversion of Identity. New York: Routledge
• Linander, Ida (2018). ”It was like I had to fit into a category” – People with trans experiences navigating access to trans-specific healthcare and health. Diss. Umeå : Umeå universitet, 2018
• Pearce, Ruth, Erikainen, Sonja och Vincent, Ben. (2020). TERF Wars – An Introduction. The Sociological Review, 68(4), 677–698.
• Raymond, Janice G. (1979). The Transsexual Empire. Boston: The women’s press
• Stone, Sandy (1998). ”The empire strikes back – A posttranssexual manifesto”, i Cartwright, Lisa, Penley, Constance & Treichler, Paula A. (red.) (1998). The Visible Woman – Imaging Technologies, Gender, and Science. New York: New York Univ. Press
• Stryker, Susan (1994) ”My words to Victor Frankenstein above the village of Chamounix – Performing transgender rage”. GLQ 1 June 1994; 1 (3): 237–254.  
• Wittig, Monique (1992). The Straight Mind and Other Essays. Hemel Hempstead: Harvester Wheatsheaf