Osynligt inflytande är en del av Pekings övertydliga plan

Förhoppningen om att handel med Kina skulle förändra regimen har kommit på skam. Tvärtom är det nu Väst som förändras av det kinesiska kommunistpartiet. I Väst inser man oftast inte vilken allomfattande roll kommunistpartiet spelar i Kina och vilket grepp det har om verksamheter internationellt. Påverkan är ofta subtil och de ekonomiska incitamentet för aktörer i Väst att gå i regimens ledband är stora. Västvärlden måste formulera en aktiv motståndsstrategi för att försvara sina institutioner, hävdar Clive Hamilton och Mareike Ohlberg i sin minutiösa kartläggning.

I januari skapade Börje Ekholm olyckliga rubriker världen över. Då avslöjades att Ericssons vd, genom en rad textmeddelanden till vår handelsminister, försökte förmå Sveriges regering att köra över Post- och telestyrelsens beslut att bannlysa Huawei från det svenska 5G-nätet. I bakgrunden låg hot från Peking om negativa påföljder för Ericssons närvaro på den viktiga kinesiska marknaden om Huawei stängdes ute från svenskt 5G, något som gjorde Ekholm nervös nog att i sin tur utfärda illa förtäckta hot om att Ericsson kunde lämna Sverige om regeringen inte ”kliver in och tar ledarskapet” i frågan.

Ekholms agerande skulle ha platsat väl i den Den dolda handen av Clive Hamilton och Mareike Ohlberg. Dessvärre vore exemplet ändå inte särskilt utmärkande. För som boken med önskvärd tydlighet visar är Ekholm långt ifrån ensam om att falla för kinesisk påverkan och aktivt främja den kinesiska regimens intressen i Väst.

Att marknadskrafternas utbredning gjort partistaten i Kina mäktigare än någonsin står redan utom tvivel. Förhoppningarna att bringa reformer till landet genom handel har dessutom blivit inverterade. Det är nu i stället regimen som förändrar oss, eftersom västerländska företag blivit ”vapen i Pekings händer”. Avgörande för denna utveckling, menar författarna, är att omvärlden inte förstår kommunistpartiets allomfattande roll i det kinesiska samhället. Militären är underställd partiet snarare än nationen. Statliga kinesiska medier ägs de facto inte av staten utan av kommunistpartiet, som även tillsätter cheferna vid de statliga företagen.

Att marknadskrafternas utbredning gjort partistaten i Kina mäktigare än någonsin står redan utom tvivel. Förhoppningarna att bringa reformer till landet genom handel har dessutom blivit inverterade.

Partiet är en centralorganisation med förgreningar överallt och total kontroll över näringslivet. 2016 lät president Xi Jinping veta att landets statliga företag ska fungera som ”viktiga krafter” för att implementera partiets agenda. Året därpå infördes en ny underrättelselag som gör alla landets företag skyldiga att utan omsvep förse myndigheterna med information.

Alla stora och medelstora företag i Kina, inklusive utlandsägda bolag, måste nu upprätta particeller. Mot denna bakgrund beskrivs löften från Huawei om att företaget skulle trotsa order från Peking om att installera bakdörrar eller lämna ut information som ”skrattretande”. Eller som Xi Jinping citeras säga i ett tal vid den viktiga 19:e partikongressen 2017: 

”Regeringen, militären, samhället och skolorna, norr, söder, öster och väster – partiet styr allt”. 

Citatet kommer från Mao Zedong, diktatorn som Kinas nuvarande president ofta imiterar. Under Xis ledning använder sig partiet av Maos strategi för gerillakrigföring, som går ut på att ta kontroll över landsbygden för att omringa städerna. Ett praktexempel på vad detta innebär i modern kontext gavs då kinesiska diplomater satte press på guvernörer i flera amerikanska delstater att i sin tur sätta press på Washington under handelskriget mellan Kina och USA. Att investera lokalt i delstaterna och sedan få över dem till sin sida mot centralregeringen är en taktik som uttalat bygger på Mao Zedongs text Om långvarigt krig (1938). På ett likartat vis studeras maktstrukturerna i andra länder för att identifiera och bearbeta inflytelserika röster inom politik, näringsliv, medier, akademi och civilsamhälle.

Att Kinas regim vill sprida sitt politiska system har aldrig varit någon hemlighet. Det är faktiskt bara att lyssna på vad dess ledare säger internt. Redan i januari 2013, när Xi Jinping just utsetts till kommunistpartiets generalsekreterare, lovade han de 300 medlemmarna i partiets centralkommitté att Kinas politiska modell i slutänden kommer segra över den kapitalistiska, bara åhörarna är redo för ”långvarig samverkan och kamp mellan de båda systemen”.

Det är vi själva som valt att inte ta denna utmaning på allvar. I stället lyssnar vi på propagandan som kablas ut i internationella sammanhang, och förlitar oss dogmatiskt på demokratins dragningskraft. ”Att tro att [Pekings] ambitioner är dömda att misslyckas eftersom systemet inte är attraktivt”, är dock enligt författarna ett stort misstag. Dels känner den viktiga målgruppen som världens utvecklingsländer utgör främst till Kinas ekonomiska framgångssaga. Dels är ekonomiska incitament tillräckligt för att redan nu få många i Väst att rätta in sig i ledet. Otaliga exempel från Europa och Nordamerika – vilket är bokens geografiska fokus – radas upp som även får Börje Ekholm att blekna. 

Volkswagens styrelseordförande Herbert Diess påstod i en intervju med BBC 2019 att han ”inte känner till” fånglägren för etniska minoriteter i Xinjiang och uttryckte i stället extrem stolthet över företagets verksamhet i regionen. Året innan sålde Volkswagen 4,2 miljoner bilar i Kina, och tyska biltillverkare sammanlagt 5,5 miljoner.

Det är USA och inte Kina som är ”dagens största hot mot den internationella rättssäkerheten”, sade Jeffrey Sachs, aktad ekonomiprofessor vid University of Columbia, efter att Huaweis finanschef arresterades i Kanada i slutet av 2018 på grund av en amerikansk efterlysning. Senare uppdagades att Sachs hade nära band till Huawei, och under flera års tid hade uppvaktats av kinesiska myndigheter och energibolag.

Det var påtryckningar från Wall Street som slutligen fick Bill Clintons administration att stödja Kinas medlemskap i Världshandelsorganisationen, som i sin tur möjliggjorde landets exportboom.

”Finansinstitutionerna har varit Pekings mäktigaste försvarare i Washington”, påminns vi om. Det var påtryckningar från Wall Street som slutligen fick Bill Clintons administration att stödja Kinas medlemskap i Världshandelsorganisationen, som i sin tur möjliggjorde landets exportboom. Uppmuntran till amerikanska kapitalförvaltare att köpa in sig i kinesiska företag har nu gett Peking enormt inflytande i USA:s finansvärld. För att hålla sig på god fot med Pekingregimen anställer banker och finansinstitut världen över hundratals barn och släktingar till dess företrädare. Det spelar mindre roll om de somnar på jobbet, eller alls dyker upp. ”Man säger inte nej till en arvinge inom kommunistpartiet”, framhöll en finanschef i en intervju med Financial Times, något som får författarna att fråga sig vad storbankerna gör mer för partitopparna än att anställa deras barn.

Investeringar är en annan hägring. De nya sidenvägarna, Kinas gigantiska infrastrukturprojekt, beskrivs som ett av regimens främsta redskap för marknadsföring i omvärlden. Projektet presenteras som ett initiativ för fred, harmoni och ömsesidiga vinstsamarbeten. Men återigen är retoriken annorlunda i interna diskussioner, där det talas om projektets roll för Kinas geostrategiska dominans. De nya sidenvägarna har inte bara lyckat så split inom EU. Den australiensiska delstaten Victoria anslöt sig 2018 till projektet, trots motstånd från Australiens centralregering. Delstatens premiärminister återgav villigt den propaganda som omger sidenvägarna och lovade storögt, lockad av lokala tillväxtmöjligheter, att Victoria ska bli ”Kinas inkörsport i Australien”.

Men allt påverkansarbete handlar inte om pengar. En partiorganisation vid namn Enhetsfronten har som uppgift att inpränta patriotism och kulturell identitet hos etniska kineser världen runt. Den kinesiska diasporan mobiliseras och dess återupprepning av regimens uttalanden framställs ofta som representativ för alla kineser, även av utländska medier. Liksom Mao Zedong liknar Xi Jinping Enhetsfronten vid ett ”magiskt vapen” att vinna vänner och sympatisörer i utlandet med. Dess budget och befogenheter har ökat under Xis ledning. Utländska måltavlor bearbetas nu oftare oavsett etnicitet. En genomgående strategi är att bygga personliga relationer, som sedan kan användas för att motarbeta aktiviteter som kinesiska myndigheter ogillar. 

De otaliga aktörer som ägnar sig åt enhetsfrontsarbete beordras att dölja sin anknytning till stat och parti i all kontakt med utlänningar. Men som författarna tydligt visar, bedrivs påverkan utomlands som en förlängning av partiets politiska målsättningar. ”Var särskilt uppmärksam på smicker och överdriven gästfrihet”, rekommenderade MI5 i en skyddsmanual för affärsresenärer till Kina redan på 1990-talet. Den brittiska underrättelsetjänsten bedömde risken som stor för västerlänningar att utsättas för ”långsiktig, lågintensiv bearbetning” i syfte att knyta vänskap, något som sedan kan skapa en känsla av förpliktelse när gentjänster efterfrågas.

Kinas underrättelsetjänst sägs vara tränad i konsten att odla vänskap. Fåfänga och personlig prestige är ofta drivkrafter nog: ”Sinofiler [sic] och nykomlingar med fascination för kulturen är särskilt mottagliga”, konstaterar Hamilton och Ohlberg. Personer som upplever att de får ett förtroende börjar agera budbärare. De uppmanar andra att visa förståelse eller vara nyanserade i förhållandet till Kina och att undvika uttalanden som kan ”skada relationen” och leda till repressalier. Diplomater och akademiker smickras ofta med att de har en unik förståelse för Kina. De känner sig speciella då de får hålla tal, träffar viktiga personer eller får andra unika inblickar i ett annars slutet samhälle. 

Boken nämner ett svenskt exempel i form av tidigare Kinaambassadören Anna Lindstedt, som i början av 2019 assisterade två kinesiska agenter i att försöka tysta Angela Gui, dotter till den kidnappade förläggaren Gui Minhai. Lindstedt hade under lång tid bearbetats av de så kallade affärsmännen, som hon med tiden utvecklade en personlig relation till.

Även toppolitiker snärjs in. Gerhard Schröder, tysk förbundskansler 1998–2005, förklarade inför ett statsbesök i Peking att han var trött på att överlämna listor med politiska fångar till sina värdar, och ville i stället lyfta vapenembargot efter massakern vid Himmelska fridens torg 1989. Jean-Pierre Raffarin, Frankrikes premiärminister 2002–2005, uttryckte under ett av sina statsbesök stöd för en lag som gav Kina rätt att invadera Taiwan. Han skrev senare en bok som hyllar om Pekingregimens framgångar, som endast gavs ut på kinesiska av ett partiförlag.

Efter sin tid som rikskansler blev Schröder anställd som rådgivare av Kinas utrikesministerium. I dag är han verksam som medlare mellan europeiska företag och kinesiska tjänstemän. Raffarin å sin sida har chefsposter på flera kinesiska företag, och sitter i styrelsen för Boao Forum, Kinas motsvarighet till det Världsekonomiska forumet i Davos.

Förutom välbetalda uppdrag får föredettingar som visar lojalitet med Kina ofta behålla sin relevans inom intressegrupper i sina hemländer, där ekonomisk och politisk elit samlas för att kultivera banden till Kina. Stephen Perry, ordförande för 48 Group Club, den största brittiska gruppen av det slaget, har fått audiens hos självaste Xi Jinping, vilket brittiska diplomater bara kan drömma om. Regimens stöd skänker lojala organisationer och individer prestige och legitimitet. ”Nästan alla tankesmedjor som arbetar med internationella relationer och ekonomi eller Asien får sponsormedel [sic] från Kina”, enligt en granskning av Kinas inflytande i Europa som citeras i boken. Den kinesiska delegationen i EU uppges vara en av de största finansiärerna. Huawei är en annan, som bland annat gett miljontals kronor till Brookings Institution, en av USA:s mest ansedda tankesmedjor. Jim O’Neill, ordförande för Chatham House, Storbritanniens främsta tankesmedja, har uppmanat brittiska regeringen att bli en betrodd partner till Kina. Han berömmer ofta Xi Jinpings tänkande och hyllar de nya sidenvägarna, gärna i statliga kinesiska medier. 

För dem som vägrar moroten väntar piskan. Huawei skickade nyligen ett brev till Google, Boeing och andra sponsorer av tankesmedjan Australian Strategic and Policy Institute, som släppt flera rapporter om bland annat kinesiska påverkan och inlåsningen av etniska minoriteter i Xinjiang. Huawei varnade företagen för ”det eventuellt skadliga” att förknippas med en ”anti-kinesisk institution”.

Kinas tankesmedjor framställs ofta som icke-statliga, obundna och fristående, men något sådant existerar givetvis inte under Xi Jinpings ledning. Boken citerar policydokument som ger vid handen att alla tankesmedjor måste ”försvara partiets ledarskap” och ”försvara partiets förvaltning av tankesmedjor”. Icke desto mindre lyssnar västerländska institutioner hellre på det budskap som är menat för internationella mottagare och samarbetar gärna med dessa tankesmedjor. Något som – får vi veta genom flera exempel – ofta utmynnar i rapporter med västerländska huvudförfattare som stödjer regimens synpunkter.

I tider av besparingar har det enorma antalet kinesiska utlandsstudenter blivit en viktig inkomstkälla för många universitet. För att inte riskera denna, kompromissas det en hel del med den akademiska friheten, vilket undertecknad skrev uttömmande om i Respons nummer 3/2020. Donationer med kinesisk koppling är en annan källa, återigen inte sällan av Huawei, då en stor del av företagets imponerande forskningsbudget på över 100 miljarder kronor enligt författarna går till utländska universitet. I utbyte får företaget ”en stor skara elitanhängare” i form av professorer och chefer. Exempel ges även på donationer i storleksordningen hundratals miljoner dollar till toppuniversitet som Harvard, från individer med nära band till kinesiska myndigheter 

Enhetsfrontens arbete för att kontrollera kinesiska studenter tillåts pågå mer eller mindre öppet vid många utländska campus. Organisationen är även ansvarig för hundratals rekryteringsstationer som används för att värva så kallade ”akademiska talanger” från västerländska till kinesiska institutioner. 

Slutligen har tusentals forskare med kopplingar till Folkets befrielsearmé skickats ut för att lägga beslag på högteknologi i syfte att förbättra militärens stridsförmåga. ”Västerländska universitet har varit häpnadsväckande naiva i sina kontakter med kinesiska företag och universitet och vill ofta inte medge riskerna ens när de ställs inför bevis”, konstaterar författarna.

Även inom mediesektorn agerar Väst draglok åt regimen. I ett välbekant mönster nämner kinesiska medier inte kraven på total lojalitet mot partiet i samtal med potentiella utländska samarbetspartners. I stället framhålls medier som ”broar” för att främja relationer och förståelse mellan länder. Retoriken resulterar i att västerländska institutioner ordnar kurser för att lära kinesiska journalister att navigera i det västerländska medielandskapet. Även om förhoppningen är att bidra till ökad pressfrihet i Kina hjälper det enligt författarna snarare partiet att ”finkalibrera sin propaganda och använda den mer effektivt runt om i världen”.

Den kultur som västerlänningar möts av vid ovanstående eller andra evenemang, är den kultur som definieras av det maktfullkomliga partiet.

De välfinansierade inhemska medierna anställer utlänningar – gärna med erfarenhet från företag som BBC eller CNN – att uttala sig om obekväma ämnen. Utländska medier i Kina får dock inte anställa kinesiska medborgare annat än som assistenter. Trots den totala avsaknaden av ömsesidighet infinner sig medier som The New York Times, BBC, Reuters och AP villigt för att legitimera kinesiska jippon som World Media Summit med sin närvaro. År 2018 lockade Media Cooperation Forum on Belt and Road, en konferens för de nya sidenvägarna, medier från 90 olika länder. 

Likaledes skickar Facebook, Apple, Google och andra i Kina blockerade västerländska internetföretag sina högsta chefer till World Internet Conference, ett årligt spektakel där Kinas vision om respektive regerings totala kontroll över sitt eget intranät marknadsförs.

I all denna röra understryker författarna vikten av att skilja på kommunistpartiet och landet Kina. Partiets strategi för ”kulturens globalisering” är inte utformad för att exportera den kinesiska kulturen, utan snarare ”den röda kulturen” som består av partiets värderingar. Den kultur som västerlänningar möts av vid ovanstående eller andra evenemang, är den kultur som definieras av det maktfullkomliga partiet.

Författarna är akademiker och forskare. Clive Hamilton är australiensisk professor och Mareike Ohlberg, som nu återfinns vid Asienprogrammet på German Marshall Fund, var under många år verksam vid MERICS, en tysk tankesmedja med fokus på Kina. Deras bakgrund märks, eftersom boken på gott och ont är synnerligen akademisk i sin stil. Vad sägs exempelvis om ordlista, akronymer, källförteckning och register på över 160 sidor?

Det är sällan fel att vara noggrann, men ibland kan bokens ambitionsnivå och otaliga exempel leda till att den blir något rabblande. Vad bör man exempelvis göra med informationen ”Frilansskribenten Jonathan Fon har berättat om hur hans debattartiklar som tidigare var enkla att få publicerade nu rutinmässigt refuseras”, som fristående mening utan vidare förklaring?

Kanske ger denna lösryckta mening en fingervisning om bokens egentliga karaktär. Den är ett slags uppslagsverk för läsare som vill förstå hur Kinas ljusskygga påverkansarbete egentligen bedrivs samt vilka som drabbas. Här är boken minutiöst detaljerad. Grafik visar hur pass koordinerat påverkan bedrivs. Läsaren bombarderas med namn inte bara på departement och institutioner som bedriver påverkan, utan även på tjänstemännen som styr dessa och utövar inflytande i bakgrunden.

Olyckligtvis försvårar översättaren ibland förståelsen av detta. Det handlar inte bara om felstavning av exempelvis den kinesiska presidentens namn, utan även när det gäller att fånga innebörden i kinesiska propagandatermer. En av de viktigaste av alla slogans under Xi Jinping är zhonghua minzu weida fuxing, som bäst översätts till den kinesiska nationens eller till och med rasens återfödelse. I den svenska versionen av Den dolda handen används dock återkommande översättningen ”det kinesiska folkets stora föryngring”, vilket snarast för tankarna till demografi och ökade födelsetal. Sannolikt bygger detta på en missuppfattning av ordet ”revitalisation”, som ofta används på engelska. Konsekvensen blir att översättningen inte speglar den enorma ambitionsnivå som harangen innefattar.

Det är en ambitionsnivå som även kan ses i Pekings globala framfart för att stärka sin ställning i stora multilaterala organisationer som FN och samtidigt nöta ner mekanismer man upplever ofördelaktiga. Att bryta loss länder från existerande institutioner och dominera bilaterala relationer eller nya parallella grupper har visat sig särskilt effektivt. Peking har exempelvis lyckats skapa viss osämja inom EU genom forumet ”17+1”, där man sammanträder med länder i centrala och sydöstra Europa. Fokus ligger på de nya sidenvägarna och annat ekonomiskt samarbete. Det räckte för att Ungern och Grekland 2016 skulle stoppa ett gemensamt EU-uttalande om Kinas ockupation av Sydkinesiska havet. I mars 2017 hindrade Ungern även ett gemensamt fördömande av Kinas tortyr av rättsadvokater.

Även om Kinas underrättelsetjänst redan finns på plats i Europa – och dess polis patrullerar flera av kontinentens gator – är det osannolikt att kinesiska stridsvagnar kommer rulla in. Kinas ambition är inte att skjuta på oss. Regimen vill rasera den rådande världsordningen byggd på frihandel och demokratiska värderingar. I stället vill man etablera en auktoritär ordning, i vilken meningsmotståndare förföljs och förtrycks. Mänskliga rättigheter – som vi känner till dem – ska ersättas av ett kinesiskt koncept, där ”rätten till utveckling” övertrumfar allt. Multilateralism kommer innebära att andra stater agerar på det vis Kinas kommunistparti föredrar och att ekonomisk utveckling prioriteras före allt annat.

Författarna konstaterar torrt att den demokratiska världen inte kommer lyckas förändra Kina. Vad vi i stället bör fokusera på är att försvara våra viktigaste institutioner. Men i detta syfte duger inte prat eller önsketänkande; det krävs en aktiv motståndsstrategi. Regeringar måste acceptera tillfälliga kostnader för att avsluta det ohämmade utbytet med Kina.

Den största faran bedöms vara att påverkan och trakasserier ofta möts med tystnad. Eftersom Kinas kommunistparti föredrar att verka i skuggorna måste dess aktiviteter ut i ljuset. Medier, myndigheter, politiska ledare och akademiker har en skyldighet att uppmärksamma partiets verksamheter. Politiska, ekonomiska och akademiska eliter som stödjer Peking måste granskas och kritiseras offentligt. Det innefattar de aktörer som accepterar krav på censur – självcensur är nämligen den allra mest effektiva formen av censur. 

Till och med akademiska skribenter kringskär sina texter med den kinesiska marknaden i åtanke. Routledge Handbook of the Belt and Road (2019), bestående av artiklar översatta från kinesiska och redigerade av vicerektorn vid Kinas största tankesmedja samt en professor vid Cambridge, framhålls som ett särskilt pinsamt exempel.

”I takt med att gränserna mellan kinesisk och internationell utgivning successivt suddas ut blir den kinesiska censuren allt mer normaliserad. Utländska läsare ser namnet på ett ansett förlag på en bok om Kinas och inser inte att innehållet är reglerat av Peking”, noterar författarna.

Detsamma gäller när Börje Ekholm försvarar Huawei. Utländska läsare ser bara namnet på en ansedd företagsledare och förstår inte att hans uppbackning av Huawei beror på hot och påverkan från Peking. Att ta den kinesiska diktaturens parti mot demokratiska regeringar blir därmed alltmer normaliserat.