Oviljan att tala om nationen har bidragit till ojämlikheten

Björn Östbrings bok Nationalstaten är ett välbehövligt bidrag till debatten om den svenska nationens vara eller icke-vara samt ett försök att formulera en liberalnationalistisk framtid för Sverige. Vid första anblick ter sig »liberalnationalism“ som en självmotsägelse. Liberaler är väl inte nationalister, och vice versa? Men med utgångspunkt i debatter från sent 1800-tal och framåt visar Östbring hur liberalism och nationalism varit nära besläktade idétraditioner. Torgny Segerstedt, Vilhelm Moberg och Herbert Tingsten – för att nämna några av de namnkunnigaste – var alla liberalnationalister. 

Likt socialdemokratins version av folkhemsidén var liberalnationalismens ambition att ge svenskar, oavsett familjebakgrund, möjlighet att utbilda sig, göra karriär och utöva politiskt inflytande. Den forskningsledande liberalnationalisten Yael Tamir har pekat på hur en relativt homogen samhällskultur i Sverige och de nordiska länderna har förstärkt den liberala rättsstaten. Att nationalism inte diskuterats är för att nationen varit självklar.

Men decennier av generös migrationspolitik har förändrat detta. I dag är var femte svensk medborgare utlandsfödd, och som grupp är invandrare överrepresenterade i snart sagt alla kategorier som hör utanförskapet till. Andelen är hög även i jämförelse med USA – ett land byggt på invandring och en politisk, snarare än kulturell gemenskap. Samtidigt som detta demografiska skifte ägt rum har de nationsbyggande institutionerna tappat mark: skolsystemet är mindre enhetligt, medielandskapet fragmenterat, statskyrkan är borta och värnplikten jämte hemvärnet har länge varit obetydligt. När svenska språket blivit marginellt bland både barn och personal på flera förskolor, och såväl svenskfödda som etablerade invandrare överger dessa områden, då vet vi att ett parallellt samhälle växt fram.

Det är framför allt migrationspolitikens negativa effekter på social och ekonomisk jämlikhet som gjort den till föremål för bredare kritik. Som Carl Hamilton nyligen beskrivit i De ofelbara (Mondial, 2022), och Katarina Barrling och Cecilia Garme i Saknad (Mondial, 2022), har migration och integration inte hängt ihop sedan flera decennier tillbaka. Först genom återkomsten av ett nationalkonservativt regeringsalternativ i riksdagen har migrationspolitiken lagts om. Ledande socialdemokrater talar nu ena stunden uppfordrande om att SD är ett rasistiskt parti, vars politik hotar demokratin, för att i nästa andetag föreslå maxkvoter för utlandsfödda i utsatta bostadsområden. Gårdagens sverigedemokrati blir morgondagens socialdemokrati, men utan att egna misstag erkänns eller ansvar utkrävs.

Östbrings poäng är att oviljan att i Sverige tala om nationen har bidragit till den ojämlikhet vi numera. Om demokratin en gång byggdes inom nationens gränser så gäller i dag det motsatta; nationen kan endast existera inom demokratins ramar, men definitionen av vad som anses »demokratiskt« har också blivit snävare till följd av att universella värden uppvärderats. Mänskliga rättigheter som skyddar minoriteter och flyktingar har ansetts viktigare än medborgarnas politiska preferenser. Östbring beskriver här flyktingkrisen 2015 som en vattendelare mellan dem som värdesatte medborgarnas nationella gemenskap över asylsökandes mänskliga rättigheter.

Östbrings lösning är en kompromiss mellan liberalism och nationalism, som innebär att i glidande skala balansera mellan individens rätt och nationalstatens intressen.

Östbrings lösning är en kompromiss mellan liberalism och nationalism, som innebär att i glidande skala balansera mellan individens rätt och nationalstatens intressen. Liberalismen är här en av tre ideologier som efter franska revolutionen 1789 omdanade samhället. Den franska trikolorens värden – frihet, jämlikhet och broderskap (eller gemenskap, i Östbrings ordval) – utgör var och en stommen för de moderna ideologierna liberalism, socialism respektive nationalism. Östbring ser här liberalnationalismen som en balansakt mellan antinationalister och nationalkonservativa.

Jag tror vi behöver förstå debatten om liberalnationalism som en svensk motsvarighet till senaste årtiondets försök att i andra europeiska länder återuppfinna det ideologiska landskapet. Detta blev särskilt påtagligt i England inför och efter Brexitomröstningen 2016. Talande nog har partierna lekt med varandras politiska färger. Blue Labour ville minska staten till förmån för samhällsinstitutioner och föreningsliv, medan Red Tory har efterfrågat en aktivare stat som kan upprätthålla den samhällsgemensamma kulturen. Söker man längre tillbaka i historien bör nämnas George Orwells försvarstal i The Lion and the Unicorn (1941) för att »socialistisk patriotism« krävdes om engelsmännen skulle besegra nazismen. Genom att kombinera jämlikhet och gemenskap vann man inte bara kriget, utan även freden när grunden lades för nya folkliga välfärdsinstitutioner som NHS och radiontjänsten BBC.

Att ta trikolorens tre värden som utgångspunkt hjälper oss förstå hur dessa politiska idéer har kombinerats historiskt. Men i stället för att som Östbring söka en mittpunkt – att se liberalismen som garant mot såväl vänsterns som högerns extremer – tror jag att det politiska landskapet behöver betraktas som just tre olika poler. Liberalism, socialism och nationalism färdas alla mot varsin ideologisk extrem – en utopisk vision om vad ett demokratiskt samhälle är.

Sedan 1900-talets slut har exempelvis den liberala världsordningen – sin rationella självbild till trots – bäddat för dagens osäkra geopolitiska läge. Länders ekonomiska verksamhet, inklusive försörjningen av mat och industriellt materiell, ansågs fram till nyligen tjäna företagen snarare än folket som bodde där. Och USA:s utrikespolitiska äventyr byggde på antagandet att i varje österlänning fanns en västerlänning som väntade på att komma ut. I historiens backspegel förefaller även de östeuropeiska folkens uppbrott från Sovjetunionen mer som nationella frihetskamper än en historisk strävan efter liberala värderingar. Men vi ser nu reaktionerna mot liberalismen, i alltifrån valframgångar för konservativa respektive populistiska ledare till ett kollapsande amerikanskt ståthållarskap i Mellanöstern, och nu senast genom kriget i Ukraina. Allt detta sker på grund av, inte trots, liberalismen.

Hur ska vi då förstå vår egen nationalstat i det nya politiska landskapet? Östbring kan här söka etablera en tydligare dialog mellan liberala och konservativa uttolkare av vad en nation är. I den moderna nationalismforskningen, exempelvis, finns två väldigt olika idétraditioner som i Sverige alltför sällan pratat med varandra.

Den modernistiska skolan – i dag tongivande, och den Östbring utgår från – ser nationer som produkter av franska revolutionen. Nationalismen utvecklades här för att fylla det existentiella tomrum som industrialismen och kapitalismen rev upp i den moderna människan. Vissa modernister antar till och med att det är staten själv som skapar nationen. I kontrast till denna tolkning ser den konservativa idétraditionen på nationer och nationalism som förmoderna fenomen, något som formades tidigare i historien och som upprätthållits genom en gemensam och närmast organisk kultur.

Som Östbring beskriver finns det inom liberalismen ingen specifik idé om folket, utan den viktigaste enheten är individen. Människa är förvisso en social varelse. Men hon är förpolitisk, och sätten på vilka vi organiserar oss – etablerar samhällskontrakt – skiljer sig åt genom historien. I liberalnationalismen kommer således den frihetliga människan först och nationen sedan.

Här skulle nationalkonservativa invända att även den förpolitiska människan tillhör en familj, att vi föds med en kultur som vi i sin tur har ansvar gentemot. Och för samhällets organisering så har barn, religion och land återkommit som tre nödvändiga kriterier med vilka familjerna binds samman. Den här större helheten – nationen – kan sedan eftersträva en politisk idé om folkligt självbestämmande, alltså nationalism.

Liberala och konservativa nationalister skiljer sig således i synen på om nationer är moderna eller inte, och om nationalismen är något nytt eller gammalt. Östbring misstror nationalkonservativa, eftersom de inte förstår nationalismens verkliga natur som ett modernt fenomen. Likt Platon vill han att vi genomskådar statens stora lögn, att det egentligen inte finns något folk och att funktionen hos denna överideologi är att skapa en föreställd gemenskap i en värld där människan blivit mer utbytbar än tidigare. Och därför använder Östbring citat-tecken när han beskriver »gamla« och »nya« svenskar. Svensken har så att säga alltid varit modern, för svenskarna fanns inte i förmodern tid.

Östbring har följaktligen uttryckt skepsis emot nationalkonservativa tänkare, exempelvis mot historikern Yoram Hazony, eftersom dennes konservatism riskerar att förstärka liberalers motstånd mot nationalism. Men jag tror att vi här i stället kan se till hur liberala och konservativa idétraditionerna tagit intryck av varandra. Hazony, exempelvis, har genomgående förlitat sig på Anthony D. Smiths idéer om nationalismens förmoderna historia, och Smiths arbete var i sin tur uppskattat av den liberalnationalistiska Isaiah Berlin, som även handlett Yael Tamir, vars arbete blivit centralt för Östbrings eget argument.

Om vi i migrationsdebatten ska kalla en spade för en spade behövs ett tydligare erkännande av nationalkonservatismens värde som dialogpartner. Ta idéutvecklingen kring folkhemsidén som exempel. På samma vis som Östbring omtolkat Segerstedt – från antinationalist till liberalnationalist – så borde vi omtolka folkhemstänkare som Rudolf Kjellén från etnonationalist till nationalkonservativ. Kjellén beskriver i Staten som livsform (1916) hur människor över tid kan komma att ingå i det svenska folket – alltså nya svenskar som med gamla svenskar delar en gemensam samhällskultur. Skillnaden ligger inte i om nationen är social eller etnisk, utan i synen på hur lång tid det tar för samhällsgemenskap att upprättas och med vilka medel det sker.

Liberalnationalister skulle hålla med om att nationen trots allt kräver ett överindividuellt vanesystem, exempelvis föräldraskap, föreningsliv och skola, som tillsammans utgör en generationsöverskridande gemenskap. Och det är med gemenskap som Östbring, i en parafrasering av Segerestedt, avslutar sin essä – åberopandet av släktled manar till handlingskraft i samtiden. En liknande uppmaning finns även i Svensk strävan (1941), där Moberg påminde svenskarna om att inte ta landet för givet utan göra oss förtjänt av det vi ärvt. Men jag tror att vi endast kan ta det samtida ansvaret om vi också ser på vilka sätt det trots allt finns nya och gamla svenskar.

Givetvis kan vi, för att parafrasera Orwell, ifrågasätta att vi som lever i dag har något gemensamt med släktingar som levde i det förindustriella Sverige. Vad har du egentligen gemensamt med barnet i fotot som hänger på väggen hos dina föräldrar? Egentligen ingenting, förutom att det råkar vara du.

Och det är så jag tror Östbrings Nationalstaten ska läsas, mindre som en intellektuell insikt att förstå och mer som intuition, instinkt och känsla att lita på. Det är känslan av att vårt lands historia är det som är kvar efter att trikolorens ideologier – och alla 1900-talets politiska drömmar – spelat ut sin rätt och vi står här i början av ett nytt århundrade och undrar vad gemenskap är för något.

Publicerad i Respons 4-5/2022.