Politik & samhälle

På spaning efter det klassamhälle som flytt

Klass i Sverige – Ojämlikheten, makten och politiken i det 21:a århundradet
Daniel Suhonen, Göran Therborn & Jesper Weithz (red.)

Arkiv förlag & Katalys
752 sidor
ISBN 9789179243487

| Respons 2/2021 | 10 min läsning

I denna antologi samlas ett stort antal forskare som från olika infallsvinklar vill visa att Sverige är ett klassamhälle, men att klassperspektivet mer eller mindre försvunnit från det offentliga samtalet. Den stora bredden är bokens styrka, men det saknas ett internationellt perspektiv som hade hjälpt oss att förstå vilket handlingsutrymme beslutsfattare i Sverige har haft.

Daniel Suhonen vid lanseringen 2018 av rapporterna som ligger till grund för Klass i Sverige. Foto: Erik Ardelius / Katalys

År 2013 blev den socialdemokratiska debattören Daniel Suhonen chef för tankesmedjan Katalys. Några år senare tog Suhonen tillsammans med den internationellt välkände sociologen Göran Therborn initiativet till projektet Klass i Sverige. Sedan dess har projektet publicerat 21 rapporter. Nu har dessa och andra studier samlats till en antologi med sammanlagt 26 kapitel, Klass i Sverige – Ojämlikheten, makten och politiken i det 21:a århundradet. Ett stort antal forskare, framför allt sociologer och utredare, har tillsammans studerat en rad olika aspekter av det svenska klassamhällets förändringar sedan 1980. 

Katalysgruppen vill visa att Sverige är ett klassamhälle, men att klassperspektivet mer eller mindre försvunnit från det offentliga samtalet. Arbetarklassen är fortfarande den största klassen slår de fast med emfas. Rapportörerna ger en bild av hur ”världens jämlikaste land 1980” drabbats av en växande ojämlikhet, sammanfattad så här: ”Botten går ut. Toppen drar ifrån. Mellanskikten präglas av rädsla att falla ner.” Och orsaken till denna förändring mot ökande ojämlikhet är politisk. Den är ett direkt resultat av ”den nyliberala motreformationen” – ett klasskrig uppifrån. Enligt Therborn öppnade socialdemokratin dörren till en högergir i Sverige och sedan sparkade Alliansregeringen upp den på vid gavel. Och receptet är lika politiskt som orsaksanalysen: det är möjligt att motverka ojämlikheten och skapa en större jämlikhet om arbetarklassen organiserar sig och slutar upp kring välfärdsstaten.

Hur ska man då se på de många rapporterna – är detta god vetenskap, eller är det fråga om politiserad rapportskrivning? De många professionella forskarna är på sitt sätt en garanti för den vetenskapliga kvaliteten. Typiskt för en Katalysrapport är dock att listan på den litteratur den bygger på är betydligt kortare än vad som är vanligt i modern samhällsvetenskap, i vilken författarna gärna gödslar framställningen med titlar på tidigare forskning. Det händer att jag blir störd av det som ser ut som en bristande beläsenhet, men det kan förstås vara så att författarna bara åberopar just den forskning de aktivt stöder sig på. Det finns en tydlig tendens i rapporterna: när det finns möjligheter att peka på olika utvecklingstendenser väljer författarna alltid den som tydligast visar på en växande ojämlikhet. Sedan är boken som helhet anmärkningsvärt inomsvensk; man saknar gång på gång ett internationellt jämförande perspektiv. Det leder till en risk för att författarna systematiskt överdriver tendenser till växande ojämlikhet i Sverige och att de bortser från strukturella förändringar av den globala kapitalismen som är svåra eller omöjliga att göra något åt med politiska beslut i ett enskilt land. 

Det viktigaste i boken är de delar som handlar om Sverige som klassamhälle. Det finns kapitel om klassernas storlek och förändringar av deras sammansättning sedan 1980. Möjligheterna för socialdemokratin att mobilisera arbetarväljare är självklart en central del av Katalysgruppens politiska strategi. Skolpolitik, kriminalitet och hälsa är viktiga sakfrågor som studeras. Makten över den offentliga debatten och över medierna är betydelsefulla för dem som hävdar att klassperspektivet försvunnit från det offentliga samtalet. Arbetslivets brutalisering blir en central del av beskrivningen av den ökande ojämlikheten och dess konsekvenser för löntagarna. 

År 1980 är en självklar utgångspunkt för analyserna av förändringarna i klasstrukturen. Att Sverige var som mest jämlikt det året är är alla forskare eniga om, även jag. Sedan har den rikaste procenten tagit över en allt större del av landets förmögenheter, inkomstfördelningen har blivit mer ojämlik och skillnaderna i hushållens disponibla inkomster har växt mer än i andra OECD-länder (det senare beror nog på jobbskatteavdragen). 

Den kvantitativa analysen av förändringarna av klasstrukturen är konventionell, snarast litet gammaldags. Den amerikanska sociologen Erik Olin Wright är fortfarande husguden som flera rapportörer lutar sig tungt mot. En tydlig tendens är att löntagarnas utbildningsnivå och kvalifikationer har ökad betydligt. Andelen högre och mellantjänstemän ökar medan andelen lägre tjänstemän minskar, samtidigt som de facklärda arbetarna blir betydligt fler och de icke facklärda färre. Bättre utbildning och färdigheter är den bästa åtgärden om man vill motverka ökande ojämlikhet, säger den franske ekonomen Thomas Piketty i sin bok Kapitalet. 

Här får Katalysrapportörerna problem. Om man behåller den definition av arbetarklassen som till exempel Therborn använde i sin bok från 1981, Klasstrukturen i Sverige 1930–1980 – Arbete, kapital, stat och patriarkat, så har arbetarklassen minskat i omfång rätt mycket. Sociologen Göran Ahrne löser den gordiska knuten med ett enkelt hugg; han flyttar helt sonika över alla lägre tjänstemän till arbetarklassen och med den manövern kan han hävda att arbetarklassen nu utgör 49 procent av löntagarna. Och Suhonen kan i olika intervjuer triumferande hävda att arbetarklassen fortfarande är den största klassen. Förvisso finns det stora likheter mellan arbetarnas och många lägre tjänstemäns arbetsvillkor och löner, men vet de lägre tjänstemännen om att Katalys anser att de numera tillhör arbetarklassen? Nej, det gör de inte, visar rapporten ”Klass, identitet och politisk mobilisering”. Frågar man löntagarna om deras klasstillhörighet följer de i sina svar den fackliga organiseringen i LO respektive TCO. 

Om det finns en arbetarklass så måste det väl också finnas en borgarklass som äger företagen och som utövar den makt över arbetet som arbetarna inte har? Ägarmakten har genomgått en relativt genomgripande förändring sedan 1980-talet. Numera ägs cirka 40 procent av de svenska börsbolagen av utländska ägare. Och de svenska storföretagen har en omfattande verksamhet utomlands, så det är löntagarna i andra länder som bidrar till deras rikedomar. Kan man verkligen förstå klassamhället som en svensk historia, kan man undra inför sådana uppgifter. 

Karin Pettersson, Majsa Allelin , Göran Therborn och Daniel Suhonen vid lanseringen 2018. Foto: Erik Ardelius / Katalys

Femton ägarfamiljer lyfts fram som en kärna i borgarklassen, med kända exempel som familjen Wallenberg, Fredrik Lundbergs nyare imperium, familjerna Stenbeck och Ax:son Johnson. Familjerna Kamprad (Ikea) och Persson (Hennes & Mauritz) finns förstås också med. Samtidigt har det institutionella ägandet också växt mycket, inte minst när det gäller både privata och offentliga pensionsstiftelser. Det institutionella ägandet är ofta passivt samtidigt som det ställer stora krav på avkastning. Det offentliga ägandet minskar väsentligt, men är fortfarande stort om man inte bara räknar offentligt ägda företag, utan också all verksamhet i staten, regionerna och kommunerna. Men var finns ägarmakten i den offentliga sektorn? Det är elefanten i rummet i Katalysrapporterna, frågan de undviker. Är det möjligen så att de som sitter på ägarmakten är de förtroendevalda politikerna – ministrarna, regionråden, kommunalråden? Och blir det inte då så att klasskampen skär tvärs igenom det socialdemokratiska partiet? 

Suhonen talar gärna om politiker som blir lobbyister i näringslivets tjänst när de lämnat politiken och det problemet skriver Sigurd Allern och Ester Pollack om i antologin. Det är förvisso ett viktigt problem, men berör inte frågan om vem som utövar ägarmakten i den offentliga sektorn. 

Karl Marx tänkte sig en polarisering av klassamhället, med en allt rikare och mäktigare bourgeoisie och ett alltmer förtryckt proletariat. Sentida marxistiskt inspirerade samhällsvetare och historiker letar gärna efter sådana tendenser, vare sig de finns eller inte. På 1980-talet fördes det till exempel en stor debatt om ”arbetets degradering i det tjugonde århundradet”, inspirerad av en debattbok av Harry Braverman. Statistiken, som visar att andelen facklärda arbetare ökat betydligt i Sverige, visar att den tesen inte håller empiriskt. 

Marxistiskt inspirerade forskare talade också gärna om professionernas försämrade läge. I Klass i Sverige skriver ekonomhistorikern Lovisa Boström om deklasseringen av typiska medelklassyrken som polis, lärare och sjuksköterska. Sociologen Gunnar Olofsson diskuterar de motstridiga tendenser som de professionella yrkesutövarna i bred mening är utsatta för. Å ena sidan ser han tendenser till begränsningar i deras möjligheter att bestämma över sitt eget arbete i kraft av de abstrakta kunskaper de besitter, å den andra strävar de efter att förbättra sina positioner med statusstrategier som är utmärkande för professionerna. Betoningen av motstridiga tendenser som drabbar mellanskikten är typisk för klassanalyser inspirerade av Erik Olin Wright.

Ett genomgående drag i denna tjocka bok är det inomsvenska perspektivet, bristen på jämförelser med utvecklingen i andra liknande länder. En forskare man kan använda för sådana jämförelser är Piketty. Han har samlat på sig den bästa jämförande statistiken över förmögenheternas och inkomsternas fördelning under 100 år, ibland mer, för ett antal länder, bland dem Sverige. Katalys finansierade utgivningen på svenska av Pikettys Kapitalet, där också Sverige tas upp, men det verket nämns inte i något av antologins 26 kapitel. 

Inkomstspridningen har förvisso ökat även i Sverige sedan 1980, men för Piketty är Sverige fortfarande ett anmärkningsvärt jämlikt land – en helt annan karaktäristik än den som dominerar i Katalysgruppen.

När Katalys förklarar den växande ojämlikheten i Sverige med rent politiska förklaringar, diskuterar Piketty strukturella förändringar av den globala kapitalismen. Han visar hur det skedde en betydande utjämning av förmögenheterna under världskrigsperioden 1914–1945. Därefter fortsatte utjämningen av både inkomster och förmögenheter fram till 1980. Sedan dess har skillnaderna växt, mest i de anglosachsiska länderna, mindre i de nordiska länderna och Sverige. Inkomstspridningen har förvisso ökat även i Sverige sedan 1980, men för Piketty är Sverige fortfarande ett anmärkningsvärt jämlikt land – en helt annan karaktäristik än den som dominerar i Katalysgruppen. Och Piketty pekar ut strukturella faktorer i den globala kapitalismen bakom den växande ojämlikheten, faktorer som alltså är svåra att kontrollera och reglera för den politiska makten i ett enskilt land. Medan Katalysrapportörerna gärna skriver om de vacklande mellanskikten och letar efter progressiva grupper som kan tänkas samarbeta med arbetarklassen, lyfter Piketty fram en välbärgad medelklass som ärvt rätt betydande förmögenheter. Marxistiskt inspirerade forskare brukar ha svårt att förstå sig på en självmedveten medelklass. 

Styrkan i boken Klass i Sverige är den betydande bredden när det gäller studierna av klassamhällets olika sidor. Det finns också en teoretisk mångfald som är tilltalande, från en analys av ”formell respektive reell subsumtion” av skolväsendet, med en terminologi som gör kapitel 9, ”Skola för lönsamhet” av sociologen Majsa Allelin, till det mest svårlästa i boken, till empiriska beskrivningar av klassamhällets olika aspekter som pekar än hit, än dit. ”Med klass kan man mena både det ena och det andra” säger sociologen Mikael Stigendal i sitt kapitel om klass i Malmö, och det håller man gärna med om när man läst boken.

Relaterat
Analys/Reportage

Antikapitalismen har flagnat

Kjell-Olof Feldt recenserar förslaget till nytt partiprogram för Socialdemokraterna Att ett nytt förslag till parti-program nu föreligger beror nog på valnederlaget 2010. Av remissförslaget kan utläsas att socialdemokratin vill vara...


Klas Åmark

Klas Åmark är professor emeritus i historia och har skrivit fler böcker om fackföreningsrörelsens och välfärdsstatens historia. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  2. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  3. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  4. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark