Plädering för en hermeneutisk kulturdefinition

Johan Fornäs presenterar fyra olika kulturbegrepp som formulerats från 1700-talet till i dag och redogör för de invändningar som också formulerats mot dem. Fornäs tar visst intryck av de invändningar som rests mot den hermeneutiska kulturdefinitionen, dock utan att revidera sin ståndpunkt. Boken kan läsas som ett försvar för tolkning som ett villkor för mänsklig samlevnad.

Behöver kultur försvaras? Vilken kultur då? All kultur? Och vilka är kulturens fiender? Ekonomer, naturvetare? Obildade i största allmänhet? Huvudtiteln på denna mycket ambitiösa bok om kulturbegreppet, Defending Culture, låter som en pamflett, rent av ett manifest. Men boken är huvudsakligen en presentation av fyra olika slags kulturbegrepp, ungefär från 1700-talet till i dag, följt av en diskussion kring de invändningar som rests mot en del av dessa begrepp, i synnerhet mot det kulturbegrepp som i tolkning ser sin högsta bestämmelse. Den sista tredjedelen sammanfattar, analyserar och presenterar författarens egen hållning i frågan. Boken börjar således historiskt orienterande, övergår till att bli teoretiskt samtidsdebatterande och mynnar ut i ett tydligt ställningstagande för en hermeneutisk kulturdefinition, vilket i sig stimulerar till diskussion.

Behöver kultur försvaras? Vilken kultur då? All kultur? Och vilka är kulturens fiender? Ekonomer, naturvetare? Obildade i största allmänhet?

Författaren är en av landets ledande kulturforskare, professor i medie- och kommunikationsvetenskap, nu vid Södertörns högskola, med en mängd meriter och skrifter på sitt CV. Johan Fornäs forskning har behandlat allt från musik- och ungdomskultur till senmodern kulturteori, kapitalism och idéer om Europa. Denna bok är en fördjupning av den skrift som helt enkelt heter Kultur och utkom på svenska 2012. Den tydligaste skillnaden mellan dem är att de egna forskningsprojekten spelar en mindre roll i föreliggande bok samt att beaktandet av olika kritiska invändningar mot den hermeneutiska bastionen nyanserat framställningen gentemot den svenska versionen.

Den första delen beskriver fyra kulturbegrepp i deras historiska utveckling. Först ut är det så kallade ”ontologiska kulturbegreppet”, vars genomgripande tudelning av kulturens och naturens sfär etablerades under 1700-talet. ”It can be described as ontological since it relates to basic human existence, to what exists in the world”, men kan också beskrivas som otillräckligt ontologiskt genom att utelämna allt annat som också existerar i världen och med vilket människan och hennes skapelser är oupplösligt förenade. Därefter presenteras ”det antropologiska kulturbegreppet”, som hänvisar till olika ”sätt att leva”. Det handlade förvisso en gång uteslutande om andra kulturer än den västerländska, som inte så mycket såg sig själv som en kultur utan som identifierades med kulturen respektive civilisationen själv. De snävare varianterna av detta kulturbegrepp – det etnologiska och sociologiska – som utgår från forskarnas egen geopolitiska miljö tas även upp här.

Till dessa två enormt omfattande begrepp adderas under 1800-talet först ”det estetiska kulturbegreppet”, vars kärna utgörs av de olika konstarterna som än i dag bildar basen för kulturpolitiken, och till sist ”det hermeneutiska kulturbegreppet”, i kölvattnet av Wilhelm Diltheys uppspaltning av natur- respektive human- eller kulturvetenskaperna, enligt vilken de förra söker förklaringar och de senare förståelse. Kultur blir här en förståelsebaserad praktik som på ett märkligt sätt tycks lämna naturvetenskapen utanför kulturen, där de båda såsom vetenskaper befinner sig.

Fornäs utgår i denna historik i hög grad från den brittiske kulturforskaren och marxisten Raymond Williams, medan den teoretiska portalfiguren är den franske fenomenologen Paul Ricœur. Den senares insatser för en ”kritisk hermeneutik” kompletteras hos Fornäs med Williams ”kulturella materialism”. Därmed också sagt att det är det fjärde kulturbegreppet som får sista ordet och den mest genomgående advokatyren i denna bok. Den historiska tankeutvecklingen leder alltså fram till den position som också är författarens, vilket förklarar varför den viktigaste kritik som ägnas uppmärksamhet i del två utgör angrepp på just det hermeneutiska kulturarvet. Förvisso anges på ett par ställen i boken att de fiender mot kulturen som avses är våra dagars högerextremister och terrorister, vilket mest har karaktär av retorik, om än nödvändig och uppriktig, eftersom huvudfokus ligger på dessa gruppers ideologiska motpoler: antihermeneutiker, nymaterialister, feministiska posthumanister och mediearkeologer. Fornäs bemödar sig i dessa stycken att begrunda och bemöta de invändningar som rests och registrerar även på slutet en lätt revidering i riktning mot materialism, dock utan att väsentligen ändra ståndpunkt.

Den tredje delen sammanfattar framställningen och formulerar fem teser varav den första lyder: ”Culture is meaning-making practice involving creative imagination.” Den förklarande utläggning som följer börjar med meningen: ”Making meaning is the basis of culture.” Här blir det uppenbart för mig att våra perspektiv skiljer sig åt.

Jag vill i stället hävda: ”Making stuff is the basis of culture”. Skillnaden kan tyckas liten, men följderna blir tämligen omfattande. Människan är både en Homo faber och en Homo ludens, det vill säga skapande i bemärkelsen tillverkande (av både saker och verktyg för att förfina sin tillverkning av saker) och lekande i en sorts existentiell mening, vilket ingetdera förutsätter eller grundas på ”mening”. Det är knappast mening som skapas här utan ting och skeenden som dels är till nytta, dels till nöje. Dessa ting och även icke-ting – en kopp, en yxa, en dans – får naturligtvis i ett senare skede en viss mening såtillvida som de är meningsfulla (värda att göra) och inte motsatsen (då det vore obegripligt att de ens görs eller finns). Avseende dessa företeelser är det dock knappast meningsfullt att fråga: vad är meningen med det här? Vad betyder koppen eller dansen? Vilken tolkning vore här mest givande?

Man behöver knappast vara gammaldags antropolog eller ”nymaterialist” för att instämma i detta. Det räcker med att inta konsthistorikerns eller arkeologens låga utgångspunkt i det materiella. Fornäs är alls inte omedveten om den materiella dimensionens betydelse, respektive att ingen mening bara hänger i luften eller kan kommuniceras form- eller medielöst, men insikten tenderar att bli korta försäkringar om att den hermeneutiska huvudtesen inte är naivt romantisk eller osofistikerad. Tes två illustreras med den mycket abstrakta ”kulturtriangeln”, baserad på Ricœur, vars tre sidor utgörs av texter, kontexter och subjekt. Kultur sägs vara den kommunikativa medieringen och ”mötet” mellan dessa element. Men inte är kontexten ett av tre hörn i en platt triangel? Den är världen, i lager på lager, i vilken människan och hennes skapelser träder fram. Kulturen har en djupdimension, menar jag, som tarvar en annan geometrisk åskådningsform. Tes tre och fyra är brasklappar, att texter inte utesluter bilder och uppträdanden, exempelvis, eller att kognition inte utesluter emotion/affektion. Tes fem lyder: ”Culture is a dynamic interface of meaning and materiality”, vilket är författarens nya betoning av det som seglat upp som den stora utmaningen mot det textorienterade kulturbegreppet vars kritiska kärnverksamhet är tolkning.

En invändning mot denna i grunden sympatiska plädering för det goda meningsutbytet och lärda samtalet på kulturens område grundar sig för mig i den presentationsstruktur som valts. Den historisk-kronologiska genomgången av olika kulturbegrepp förespeglar en tilltagande förfining av de konceptuella verktygen, ökade insikter och mynnar också ut i alltmer moderna varianter, där vi till slut återfinner författaren själv. Denna text identifierar sig således med de två senaste kulturbegreppen om konsternas centrala roll och deras tolkning, vilket hotar att bli alltför diskursivt, avskärmat intellektuellt och ”modernt”. I stället för att låta den materiella dimensionen utgöra ett fundament blir den snarast ett sista komplement till idén om kulturen som text.

Denna text identifierar sig således med de två senaste kulturbegreppen om konsternas centrala roll och deras tolkning, vilket hotar att bli alltför diskursivt, avskärmat intellektuellt och ’modernt’.

Den historiska dispositionen ovan framkallar vad som måste framstå som en paradox: att det är kring de två äldsta kulturbegreppen som vår samtids djupaste kulturstrider står. Men när de ontologiska och antropologiska kulturbegreppen tilldelas rollen av blotta förstadier till den hermeneutiska nivån, hur ska vi då förstå den våldskultur som i dag grasserar hos diverse extremister, den hederskultur som sanktionerar mord på olydiga döttrar eller den tystnadskultur som möjliggjort att sexuella övergrepp kunnat passera under så lång tid? Här handlar det om att försvara sig mot kulturen. När det antropologiska kulturbegreppet presenteras utifrån ”a growing interest in national heritage and identities” avser detta 1700-talet, men anger ju vad dagens kulturstrider i mycket hög grad handlar om.

En ännu större utmaning gäller det som här endast diskuteras som det äldsta – obsoleta? – kulturbegreppet, det ontologiska. Påståendet att ”in an ontological sense, culture is the opposite of nature” må vara kulturell common sense, men håller knappast för närmare besiktning. Vore det inte riktigare att påstå att den fundamentala dikotomiseringen av natur och kultur (såsom en föregivet ontologisk skillnad) är den grundläggande kulturella spelöppningen? I dag måste vi famna en djupare ontologisk nivå, där ingen definitiv gräns längre låter sig dras mellan dessa delar av världen. Det innebär varken en nivellering (”levelling”) som här tillskrivs posthumanisterna eller ett utsläckande av skillnader, bara en insikt om kulturens komplexa natur. Kanske delar ändå författaren denna syn, men jag blir ändå litet tveksam, då till och med den största framtidsfrågan av dem alla, rörande jordens undergång till följd av ”scientifically proven climate changes”, beskrivs som ett antal ”fatal world interpretations”. Om ändå bättre tolkningar kunde rädda oss!

Jag läser ändå till sist denna bok som ett nödvändigt försvar inte för goda eller intressanta gentemot banala eller fatala tolkningar inom kulturen, utan för tolkning som sådan såsom ett villkor för mänsklig samlevnad – och som kulturen delar med juridiken, (natur)vetenskapen och politiken.