Pseudonymens betydelse för författares varumärke

Bruket av signatur var vanligt under 1800-talet. Åsa Arping utreder hur olika kategorier av skribenter använde sig av signaturer. De gav frihet att kritisera makten men gjorde det också möjligt för författare att spela med olika positioner.

– Hvad heter du?
– Jag heter Lundqvist.
– Fy fan!

Officersaspiranten i Det nya riket ligger illa till. Anledningen är vad Strindberg beskriver som en av ”de två lifsfrågorna Hvad heter herrn? och: Hvad är herrns far”. Men satiren riktade sig bakåt, mot den konservativa militären. Nu, i slutet av 1800-talet, borde det inte vara släktanknytningen som är avgörande. För den borgerliga, liberala ”self made”-mannen var idealet de individuella framgångarna snarare än anorna. Det gjorde dock inte namnet mindre viktigt. Namnet garanterade skuldsedeln, mottogs i äktenskapet och erkände faderskapet. Det var varumärket på marknaden och bland de första diskussionsämnena i Publicistklubben efter att den grundats 1874 var kravet att artiklar skulle signeras.

För inte minst inom tidnings-, tidskrifts- och bokvärlden var frågan brännande under hela det borgerliga seklet, tätt sammanvävt med den offentlighet – eller de offentligheter – som utvecklades som alternativ till den äldre maktordningen. Och valen och förhållningssätten bland de röster som höjdes i det öppna samtalet var många och varierande. Inte minst var namnbruket flytande under periodens inledning, och det är en undersökning och kartläggning av denna intressanta tid som Åsa Arping nu ger ut under titeln ”Vad gör väl namnet?” – Anonymitet och varumärkesbyggande i svensk litteraturkritik 1820-1850.

Åsa Arping disputerade 2002 på avhandlingen Den anspråksfulla blygsamheten – Auktoritet och genus i 1830-talets svenska romandebatt med fokus på Fredrika Bremers, Sophie von Knorrings och Emilie Flygare-Carléns debuter. Ämnet var författarnas olika strategier för att legitimera sitt framträdanden i offentligheten. Den nya boken kan sägas vilja bredda och fördjupa samma tema.

Skildringen serveras i en genomskinligt klar prosa i ett avundsvärt påkostat klotband med en infälld reproduktion av Carl Johan Billmarks litografi av Norrbro en vinterkväll på 1860-talet. Över huvud taget är det en generös volym, storstilad, där mängder av porträtt sätter ansikten på namnen. Men Åsa Arpings ambition att leda läsaren vid handen blir ofta alltför stark och prosan hade blivit fylligare om antalet påminnande upprepningar och de många kursiven, inte minst av just ”namnet”, hade reducerats.

Boken inleds med en mer övergripande skildring av den publicistiska kulturen under perioden. Inte minst vill Åsa Arping problematisera och nyansera föreställningen om de arenor som stod till buds. Hon påpekar att gränsen mellan offentlighetens tryckta marknadsskrifter och skrivbordslådans hemligheter var mindre tydlig än vi numera är medvetna om. ­Manuskript höglästes, privattryck distribuerades, brev cirkulerade – mer skrivna som utläggningar än hälsningar. Varje genre hade sina möjligheter och begränsningar, sitt eget tilltal och sin publik. Insikten är viktig inte minst för att detta gav utrymme för kvinnorna vilkas ”naturliga blygsamhet” dämpade deras röster. Författarskap och recensionsverksamhet kunde utövas i slutna kretsar som inte alltid var så mycket mindre än den ännu begränsade offentligheten. I salongerna upphöjdes författarskap och texter testades innan de släpptes iväg till trycket, till exempel av Almqvist som prövade både Songes och Drottningens juvelsmycke hos Malla Silfverstolpe.

Men även om salongskulturen förtjänar att uppmärksammas mer än vad som sker – bland annat för att källäget förstås är mycket sämre än i fråga om press- och bok­offentligheten – var den nog ändå mer besläktad med den tidigare epokens litterära samhälle än den som nu växte fram. Övergången var glidande. En av de populäraste romangenrerna var inledningsvis också brevromanen, som lånade det intima, personliga tonfallet. Sophie von Knorring utnyttjade dess möjligheter till fulländning i Illusionerna (1836). Romanen publicerades helt anonymt, till skillnad från hennes övriga verk, som följde tidens vana att bygga på tidigare framgångar. I och med att debuten blev en succé kallade hon sig annars i fortsättningen, ”Författaren till Cousinerna”, liksom Almqvist var ”Författaren till Törnrosens bok” och Fredrika Bremer inledningsvis ”Författaren till Teckningar ur hvardagslifvet”. Att von Knorring plötsligt avvek från sin tidigare strategi kan ha haft att göra med att Illusionerna var ovanligt realistisk och byggde på Madame de Staëls besök i Stockholm 1812–13. Den adliga författarinnan ville inte ens med sin författarpseudonym stå för något som kunde anses som en indiskretion, medan däremot köpmannadottern Emelie Flygare-Carlén insåg värdet av att framhålla ett tydligt varumärke och satte ut sitt namn 1840, redan två år efter debuten.

Dels fanns fördelen att samma skribent kunde publicera ett flertal artiklar i samma tidning under olika namn och framstå som en kör.

Arping beskriver namnlekens intrikata turer. Speciellt gällde det den våldsamt expanderande och politiserade tidningsvärlden som var ett av den frambrytande borgerliga medelklassens viktigaste fora. Tydligast var Aftonbladet, grundat 1830 av Lars Johan Hierta och i oavbruten strid med kungamakten. Här innebar den anonyma artikeln dels att själva tidningen blev avsändare, något som i våra dagar bara lever kvar i de allt sällsyntare osignerade ledarna, dels friheten att under anonymitetens skydd skriva elakare eller tendentiösare än om det gick att identifiera avsändaren. Till exempel kunde Almqvist skriva hyllande recensioner av sina egna verk!

Signaturerna fungerade på ett liknande sätt, men i det fallet gick det också att laborera med olika karaktärer. Det blev inte minst viktigt för den växande grupp litteratörer som blandade verksamheter. Dels fanns fördelen att samma skribent kunde publicera ett flertal artiklar i samma tidning under olika namn och framstå som en kör. Men därtill kom möjligheten att skilja ut den skönlitterära författaren, liksom olika journalistiska roller. När Wendela Hebbe debuterar på Aftonbladet 1841 använder hon en signatur för att skriva en lättsam recension av några komedier, men sin författarpseudonym för en mer allvarsam presentation av en Dumas-pjäs. En möjlighet är att hon medvetet valde sin avsändare beroende på ämnets status, och det hade varit intressant med en mer systematisk undersökning i vilken mån olika signaturer användes strategiskt. Samma sak gäller Oscar Patrick Sturtzenbecher, mest känd under signaturen ”Orvar Odd”. Skilde sig texternas underskrift beroende på ton och stil, genre och publicistiskt sammanhang? Visserligen utnyttjade han sin signatur hårt när den väl etablerats, men det framgår att han återgår till familjenamnet när han försöker inta en mer upphöjd, seriös position.

Frågan aktualiseras i bokens andra del. Medan den förra diskuterar namnbrukets funktioner generellt, utgörs den senare av yrkesbiografier – ”life of letters” i stället för ”life and letters” – över tre centrala och illustrativa skribenter under perioden: Förutom Sturtzenbecher och Wendela Hebbe av en redogörelse över kritikern och publicisten Johan Peter Theorells verksamhet på hans Winter-Bladet. De kompleterar Otto Sylwans levnadsteckning av den förstnämnda från 1919 och Brita Hebbes biografi över sin släkting från 1974, medan den sistnämnda saknar en krönikör, vilket illustrerar den relativt outforskade perioden, trots studier av Kurt Aspelin, Johan Svedjedal, Ingrid Elam, Elisabeth Mansén med flera. Bakgrunden är den spännande historien om marknadsförfattandets framväxt i det borgerliga samhället, tillsammans med det en ny estetik och ett nytt syfte med skrivandet. De mer renodlade yrkesförfattarna samsas med litteratörerna som växlade genrer, stil och avsändare.

Frustrerande är att uppgifterna om den tveklöst intressantaste av de tre, Wendela Hebbe, är så få, delvis för att arkiv och källor uppenbarligen rensats, delvis för att hennes verksamhet var av sådant slag att de inte lämnat så många spår. Det är symptomatiskt. Det litterära samhället var starkt könskodat. Att som Hebbe vara verksam på en kontroversiell och betydande tidning som Aftonbladet, dessutom som arbetsledare, krävde troligen en sådan tillbakadragenhet att hon knappt går att urskilja i dunklet. En handfull signerade eller attribuerade recensioner, många översättningar och några skönlitterära verk. Åsa Arping tvingas också dryga ut skildringen.

Wendela Hebbe avvek, en ensam kvinna bland tidningsmän, när kvinnornas i stort sett enda möjlighet att bygga en offentlig position var genom skönlitterärt författande. Här finns en av 1800-talsborgerlighetens spännande paradoxer. När pojkarna styrdes mot logiskt och abstrakt tänkande, fostrades flickorna till det borgerliga hemmets prydnad och garant genom fantasi och känsla. Likaså uppmuntrades de att läsa och skriva i dess lugna vrå. Författare blev också ett av de ytterst få yrken som tilläts en kvinna utan manlig försörjare. Det var ingen slump att den dominanta trion hette Fredrika Bremer, Sophie von Knorring och Emelie Flygare-Carlén. Trots att kvinnorna var förbjudna att inta offentliga positioner dominerade de snart som författare liksom läsare. Det resulterade både i en oro över vilka böcker som kunde finna vägen till de kvinnliga konsumenterna och en ambivalent hållning till de framgångsrika romanskribenterna.

Åsa Arping redogör för en av de mest illustrativa händelserna, Amalia von Strussenfelts roman Qvinnan utan förmyndare. Fastän signaturen ”Fröken R***” var etablerad i den romantiskt historiska genren valde hon att publicera sin samtidsberättelse om ett politiskt laddat ämne anonymt, trots att berättelsen inte var kontrover­siellare än att den tycktes rättfärdiga kvinnornas juridiska underordning. Så tolkade i alla fall Wendela Hebbe budskapet i en bitskt, utförligt refererande recension. Det fick ett kåserande svar av den tidigare Aftonbladet-medarbetaren Johan Magnus Rosén som beklagade hur den manliga gåspennan nu trängs undan av de kvinnliga – maskinellt tillverkade – stålpennorna; den romantiska känslan har ersatts av industrialismens kalla massproduktion. Men dessutom vill han försvara litteraturen mot de kritiker som ”deflorerar” böckerna genom att alltför ingående återge deras innehåll, eftersom den därmed avklädda litteraturen blir att likna vid prostituerad. Det märkbara är den starka könskodade sexualiseringen av litteraturen. Den borgerliga romanen feminiseras och Rosén menar att den inte ska lägga sig i politiska och sociala frågor, eftersom de kvinnliga författarna enligt honom visserligen har ”en fin observationsförmåga, men skarpsinnighet” saknas. Samtidigt illustrerar han den utsatta positionen som romanen och därmed författarinnan har som ”offentlig” företeelse, utlämnad åt recensentens finkänslighet för att inte framstå som prostituerad och utskämd.

Man kan också lägga till att recensionsverksamheten maskuliniseras i beskrivningen, något som understryker att sysslan inte var öppen för kvinnorna. Det besvarar Åsa Arpings inledande fråga om varför det inte finns några kvinnliga kritiker. Konstnärlig gestaltning kunde accepteras, men att ingå i tidningsverksamhetens offentliga dialog var alltför okvinnligt. Det liknar en tanke att också undantaget från regeln, Wendela Hebbe, valde att svara på angreppet i skönlitterär form.

De kvinnliga författarskapen krävde med andra ord en manlig litteraturbevakning, och sista avsnittet i Arpings bok behandlar också en självsäker smakdomare, J.P. Theorell. För honom var litteraturens funktion tydlig, den borgerliga romanen var den framväxande medelklassens forum och skulle understödja den. Däremot var han knappast särskilt intresserad av namnet som varumärke. Och han är inte ensam om att slinka mellan fingrarna trots Åsa Arpings ansträngning att hålla honom och de andra deltagarna i bokens sammanhållande grepp. Men det spelar mindre roll när de många forskningsresultaten strävar i alla möjliga fruktbara riktningar.

David Gedin är docent i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet.