Rädslan för ojämlikheter största hotet mot liberalismen

Denna bok utgör en snabbkurs i nationalekonomen Deidre McCloskeys livsgärning men ger också hennes syn på samtiden. Eftersom världens problem enligt henne bottnar i otillräcklig liberalism, behöver den helt enkelt mer liberalism. Det största hotet mot liberalismen sägs vara rädslan för växande ojämlikheter, men McCloskey ignorerar frågan om vilka konsekvenser dessa ojämlikheter får.

Deirdre N. McCloskey är professor emerita i nationalekonomi, historia, engelska och kommunikation vid University of Illinois. Hon har författat fler än 20 böcker inom en rad områden. Hon beskriver sig själv som en ”litterär, kvantitativ, postmodern vän av den fria marknaden, progressiv episkopal, ex-marxistisk Mid Western-kvinna från Boston som tidigare var man”.

Liberalism – Frihet, jämlikhet, välstånd (originaltitel Why Liberalism Works) utgör en snabbkurs i McCloskeys livsgärning och samtidigt ger hennes syn på samtiden. Hennes brokiga och digra textproduktion är svår att sammanfatta, men de relevanta delarna går att redogöra för relativt kortfattat. Den ortodoxa nationalekonomin har stirrat sig blind på insatsvaror som arbetskraft och kapital, men försummat mänskligt agerande. Våra framsteg skapade den industriella revolutionen, men våra framsteg skapades i grund och botten av en revolution i tanken. Smith, Hume, Voltaire och andra upplysningstänkare sådde de frön som växt till en samhällsanda, i vilken kommers, utbyte och borgerlighet var vägar inte bara till personlig rikedom, utan även till anseende och dygdighet. Liberala samhällen byggda kring borgerliga dygder blir rika genom att hitta på nytt, snarare än att ackumulera gammalt, och det är denna ”innovism” som år efter år säkerställer och ökar våra inkomster.

Utgångspunkten i McCloskeys bok är att världen behöver ”sann modern liberalism” som ska vara woke (det vill säga avantgardistisk i fråga om till exempel minoriteters och kvinnors rättigheter), men samtidigt resonabel, alltså ekonomisk liberalism och full frihet men med ett antal historiskt beprövade eller humant motiverade avsteg. Hur vi känner igen just denna liberalism när vi ser den framgår inte med någon större precision. Texternas spretighet underlättar inte för den som jagar klara definitioner, men otvetydigt är att vi behöver lag och ordning, ett defensivt försvar och grundläggande skolgång. McCloskey förespråkar ett slags nattväktarstat plus moms. I de fall där hon gör avsteg från klassisk liberalism, genom förespråkandet av skolpeng, påtvingade vaccinationer, kontanter till fattiga människor vid sjukdom och akuta behov samt ”ett fåtal” andra viktiga ändamål, erbjuds läsaren tyvärr inga systematiska verktyg för att särskilja den sanna liberalismen.

McCloskey ägnar en stor del av boken åt polemik. Hon identifierar två breda rörelser som motverkar den sanna liberalismen genom att underminera ekonomins grundläggande funktion och genom att urholka människans frihet: progressivismen och konservatismen. På listan över resultaten av motståndarnas framgångar samsas regleringar, subventioner och handelshinder med homofobi, antifeminism och motstånd mot samkönade toaletter.

På listan över resultaten av motståndarnas framgångar samsas regleringar, subventioner och handelshinder med homofobi, antifeminism och motstånd mot samkönade toaletter.

Den som på förhand vet vart vi ska har facit till vad som är bra respektive dåliga reformer. En liberal reformagenda innehåller mer liberalism – lägre skatter, färre regleringar och friare invandring. Eftersom samhällets problem bottnar i otillräcklig liberalism är lösningen given. Men i praktiken existerar liberalismen endast i teorin. I den krassa, illiberala verkligheten finns bara liberaliseringar. Om liberalismen, med anspelning på bokens engelska titel, ska fungera – ett påstående om historien och samtiden som vi behöver granska empiriskt – måste den omsättas i intelligenta reformer utformade för tid och rum. Gripenstedt, Chydenius, Hierta och många andra är främst kända för oss för sina insatser i det specifikt svenska liberala projektet och inom sina tidsrum. Dessa personer – låt oss kalla dem institutionella entreprenörer – växelverkar med sin tids institutioner och kulturer och verkar för en för dem samtida liberalism. Genom att förstå vårt samhälle kan vi åstadkomma en fungerande liberalism, men om vi erkänner att våra idéer interagerar med vår samtid finns det ingenting som heter en liberalism som kan fungera. Fri invandring är liberalt men fungerar knappast överallt. Fri invandring fungerade under den amerikanska guldåldern, men inte på 2000-talet i en modern välfärdsstat.

Liberalismen som sådan ger oss ingen i verkligheten förankrad insikt i vilka liberaliseringar vi ska arbeta för först, eller med vilken hastighet de ska ske. I detta sammanhang är en bok betitlad Why Liberalism Works både efterfrågad och värdefull. Bokens svar på frågan om liberalismens faktiska införande är att du måste bli liberal (därtill av den sant humanistiska varianten, du får inte bli en sån där ung kille med Adam Smith-slips). Hur vi bör hantera institutioner som är delvis oberoende av oss som individer förblir oklart. Hur ska liberalismen förhålla sig till den liberala invandringsambitionen om den illiberala välfärdsstaten inte kan avskaffas? Inget svar. Av McCloskey får vi veta att Lagos kommer att växa ifatt New York inom 50 år. Men hur? Med liberalism, dumbom!

En person som har en konservativ syn på reformagendan, men en i övrigt liberal världsåskådning, lär provoceras av texterna. I McCloskeys värld finns bara ett slags konservativ: det är alltid Mike Pence, aldrig Edmund Burke. Konservativa ogillar inte bara invandring, utan även invandrare. De vill övervaka medborgarnas sovrum, fängsla drogbrukare, sätta barn i burar vid gränsen och kedja fast kvinnorna i köket. En konservativ kan bara följa tidsandan, aldrig leda den. Det sätt på vilket McCloskey karakteriserar sina meningsmotståndare till höger och vänster blir snabbt tröttsamt, med resultatet att få av dem läser henne.

Det största hotet mot liberalismen just nu är enligt McCloskey rädslan för växande ojämlikheter. Denna diskussion har två delar: för det första frågan om hur vi ska mäta ojämlikhet och i förlängningen om ojämlikheterna växer eller inte, för det andra frågan om vad skenande ojämlikheter i längden kan tänkas resultera i. Den första frågan behandlas noga, den andra så gott som inte alls. Ett särskilt horn i sidan har McCloskey till Thomas Piketty, vars Kapitalet i tjugoförsta århundradet bygger på hans teams omfattande data-insamling som visat att kapitalet i västvärlden har koncentrerats till färre händer de senaste årtiondena. Boken innehåller även en teori om hur denna process lär accelerera så länge kapitalets avkastning är högre än tillväxten i ekonomin. Kritiken mot Piketty från höger och vänster är massiv och mångfasetterad. I detta myller är McCloskeys kritik varken den mest intressanta eller den bäst formulerade.

McCloskeys främsta invändning mot Piketty är att han inte beaktar humankapital och hon menar att humankapital också är kapital. Det senare är knappast allmänt sant. Humankapital kan inte stjälas, säljas eller delas in i mindre enheter. När vi delar humankapital med varandra växer båda våra ”kapitalstockar”. Den i sammanhanget viktigaste skillnaden är att humankapital knappast kan ärvas, annat än som fragment. En fysisk kapitalstock kan överleva i generationer och förnyas med hjälp av den egna avkastningen, medan en humankapitalstock bara kan bevaras genom långsiktig kunskapsöverföring. Pikettys argument handlar om finansiellt och fysiskt kapital, eftersom detta till sin natur kan koncentreras på ett sätt som generellt humankapital inte kan. McCloskeys invändning förutsätter uttryckligen att humankapital är jämnare fördelat än finansiellt kapital. Detta är säkert sant om vi med ”humankapital” menar utbildning. Men vad är egentligen humankapital? En pionjär i frågan (och en McCloskey-favorit), Gary Becker, definierade humankapital som allt som ryms i det mänskliga sinnet som påverkar hennes produktion. Hur ska vi beakta det, egentligen?

Det är till och med möjligt att hävda att Pikettys kapitalmått redan innefattar humankapital i en viss mening: företag som ger högre avkastning på kapital över tid besitter naturligtvis det ”rätta” humankapitalet, liksom den som förmår starta sådana företag eller investera i dem. Av detta följer att människor som anskaffat mycket kapital nästan utan undantag äger mycket humankapital. De är bättre på att investera i fysiskt, finansiellt och socialt kapital. Senare decenniers stora vinnare – typer som Gates, Musk, Zuckerberg och Bezos – är nästan uteslutande människor med enormt humankapital. Bland de människor som har samlat på sig mest kapital hittar vi alltså personer som skapat en symbios mellan sitt humankapital och fysiskt kapital. Humankapital kan alltså vara en viktig källa till ojämlikhet, inte bara något som mildrar den.

McCloskey anser att fria människor hittar vägar i liberala samhällen. Hennes förmåga att omvända meningsmotståndare kommer sannolikt att begränsas av deras misstanke att hennes ståndpunkter följer av att hon inte oroar sig för ojämlikheten i samhället.

McCloskey diskuterar vidare teknologisk arbetslöshet. Hon visar övertygande att människor blir arbetslösa hela tiden i en global strukturomvandling. Men debatten om teknologisk arbetslöshet behandlar inte i första hand strukturomvandling, utan kreativ förstörelse en masse. Vad händer om nästan alla taxi- och lastbilschaufförer och alla säljare blir arbetslösa, samtidigt som de sista mänskligt utförda jobben inom industrin försvinner? McCloskey anser att fria människor hittar vägar i liberala samhällen. Hennes förmåga att omvända meningsmotståndare kommer sannolikt att begränsas av deras misstanke att hennes ståndpunkter följer av att hon inte oroar sig för ojämlikheten i samhället.

Bokens avslutande del handlar om ett potpurri av antiliberala idéer. Marxismen, centralplaneringen, civilisationskritiken, postkolonialismen, men också ”nationalismens ondska” avhandlas här i raskt tempo, ibland så raskt att man inte säkert kan förstå problemet utan viss förkunskap. Bokens behållning är att läsaren kontinuerligt tvingas utforska sina egna premisser. Tempot är högt och rallarsvingarna återkommande. Texterna är stundom irriterande, bitvis plumpa, men självklart ofta intressanta. McCloskey är föga förvånande som bäst när hon ägnar sig åt nationalekonomi. Hennes redogörelse för flera vanliga felslut i debatten kring finansiell ojämlikhet – såsom konstaterandet att det faktiskt inte finns tillräckligt många rika människor för att vi andra ska kunna leva på dem – är både initierade och underhållande.

Liberalism är en bok med patos och mycket gott självförtroende. McCloskey är en författare man behöver en relation till. Hon skriver uppfordrande, i högt tonläge och med glimten i ögat. Tyvärr kommer det senare att undgå många ovana läsare, delvis på grund av författarens egensinnighet och sätt att skriva. Vi får veta att när McCloskey hävdar något utan referens kan vi anta att det antingen finns källhänvisning någon annanstans eller att författaren anser sin åsikt vara självklar kunskap. Ofta saknas också sammanhang. McCloskeys ständiga utfall mot modern ekonometri är till exempel svåra att förstå om man inte har läst hennes och Stephen Ziliaks The Cult of Statistical Significance (2008) och den efterföljande debatten (som McCloskey, i strid med mycken statistisk expertis, anser sig ha vunnit). Detta är ett tecken bland många på att boken borde ha varit hårdare redigerad.

McCloskeys utgångspunkt är att de senaste århundradenas fantastiska tillväxt beror på liberalism. På ett övergripande plan stämmer det, i alla fall om vi med liberalism avser klyftigt genomförda liberaliseringar. Få invänder i dag mot näringsfrihetens betydelse för Sveriges tillväxt eller äganderättens och handelsfrihetens omstöpande kraft. Men liberaliseringar kräver takt och fingertoppskänsla. Om Sverige år 2020 skulle gå mot en liberalare invandringspolitik och avskaffa nationalstaten skulle detta knappast vara tillväxtfrämjande. Först skulle det krävas reformer som folk i allmänhet inte vill ha. Och om frågor som berör hur ett faktiskt reformprogram skulle kunna se ut och imlementeras säger McCloskey föga. Bokens originaltitel, Why Liberalism Works har på svenska kort och gott blivit Liberalism. Det är lätt att föreställa sig att förlaget insåg att den engelska titeln lovar för mycket.