Religionens betydelse för de klassiska ideologierna

Relationen mellan religion och politik aktualiseras i dag oftast av islam, men som Anton Jansson visar var kristna idéer viktiga även när konservatism, liberalism och kommunism tog form under 1800-talets första hälft. Dock förefaller det som om det religiösa tankegodset satt lösare hos liberalismen.

Hur ser egentligen förhållandet ut mellan religiösa och politiska idéer? På vilket sätt kan de inspirera varandra? Vad kommer först, politik eller religion? Är någon mer fundamental än den andra? Frågorna aktualiseras i vår tid framför allt i samband med islam, i diskussioner om i vilken mån de våldsamma inslagen i så kallad radikal islamism har med själva religionen att göra eller om de religiösa idéerna snarare fungerar som legitimitet för vissa politiska uppfattningar.

När det gäller kristna idéer finns, åtminstone i ett europeiskt sammanhang i modern tid, en tendens att skilja dessa från politiskt tänkande. De politiska ideologierna har betraktats som sekulära företeelser, frikopplade från religiösa idéer, möjligen med undantag för konservatismen, eftersom den ofta förknippas med ett försvar för den etablerade kyrkan och vissa kristna värden. Liberalism och socialism har i allmänhet setts som sekulära rörelser – ja, ibland även som ett slags sekulära alternativ till den etablerade religionen. Det gäller kanske särskilt liberalismen, som i allmänhet förknippas med västerländsk modernitet, vilken i sin tur ses länkad till det sekulära snarare än det religiösa.

I takt med att den så kallade sekulariseringstesen (föreställningen om att moderniteten går hand i hand med religionens minskade roll) krackelerar, ges dock större uppmärksamhet åt religiösa inslag i politiskt tänkande även i en västerländsk kontext. Detta är ämnet för en ny avhandling i idéhistoria, Revolution and Revelation – Theology in the Political Thought of Friedrich Julius Stahl, Wilhelm Weitling and Karl Theodor Welcker av Anton Jansson. I avhandlingen studeras tre tyska tänkare som under den första halvan av 1800-talet var betydelsefulla företrädare för konservatismen, liberalismen respektive kommunismen. Jansson visar att kristna idéer spelar en betydelsefull roll för alla tre och hävdar generellt att det fanns ett mycket mer intimt samband mellan politiska och religiösa idéer vid denna tid än vi vanligtvis föreställer oss. Det är en felsyn i historieskrivningen att separera religionen från politiken, menar han, och det har att göra med att man applicerar ett modernt religionsbegrepp på en äldre tid. Religion i modern tid, åtminstone när det gäller kristen tro, ses som något tillhörande den privata sfären, förknippat med det personliga och subjektiva. Så var det emellertid inte under den tid då de klassiska politiska ideologierna formades i början av 1800-talet, framhåller Jansson. Då hade religiösa idéer en tydlig samhällelig relevans och var på ett naturligt sätt integrerade i det politiska tänkandet.

Jansson har valt att fokusera sin studie på ett antal centrala begrepp hos de tre tänkarna vilka ingår i en både religiös och politisk idévärld. Betydelsefulla var den franska revolutionsretorikens begreppstriad frihet, jämlikhet och broderskap – det är framför allt frihet och jämlikhet som är aktuella i Janssons analys. Begreppen tolkades på helt olika sätt av de tre ideologerna och var direkt länkade till deras respektive religiösa uppfattningar. När det gäller jämlikhetsbegreppet är det kanske inte så förvånande att den konservative Stahl försvarar en viss ojämlikhet mellan människor. Det har, menar han, sin grund i att Gud har skapat människor olika och givit dem olika förmågor. Gud har även skapat människor fria, vilket enligt Stahl får till följd att varje enskild individ ska ha möjlighet att förvärva privat egendom. Radikalen Weitling utgör ett slags motpol till Stahl genom uppfattningen om att människor är lika inför Gud och att jämlikhet därmed är ett självklart ideal. I detta ingår en föreställning om egendomsgemenskap, vilket Weitling ser som en bärande del av kristen teologi. För den liberale Welcker är frihet ett mer centralt begrepp än jämlikhet – ja, föreställningen om den fria människan är enligt honom en grundläggande kristen tanke. Welckers liberalism är, menar Jansson, en politisk snarare än ekonomisk liberalism, i vilken sådant som yttrande- och pressfrihet är centralt, liksom frihet från auktoriteter och hierarkier.

I boken analyseras också olika föreställningar om ett Gudsrike. Även här framkommer viktiga skillnader mellan tänkarna och återigen är skillnaden störst mellan den konservative Stahl och radikalen Weitling. För Stahl var Gudsriket något helt skilt ifrån den jordiska tillvaron och möjligt att förverkliga först i en helt annan livsform. Det har att göra med den viktiga distinktion Stahl gör mellan gudomlig uppenbarelse och mänskligt förnuft, där det mänskliga förnuftet alltid kommer till korta när det gäller möjligheterna att skapa ett fullkomligt samhällsliv. Dock måste, menar han, kristna värden utgöra fundamentet för samhällsordningen, och en stabil monarki ser han som Guds jordiska representation. I den kristna stat som Stahl talar om är en kristen tillhörighet en förutsättning för medborgarskap.

I total kontrast till den uppfattningen menar Weitling att Gudsriket är möjligt att förverkliga i detta jordiska liv och att det är identiskt med en kommunistisk samhällsordning. När han tecknar bilden av kommunismen var de första kristna församlingarna en förebild; här fanns ett socialt liv som präglades av jämlikhet och egendomsgemenskap. För Welcker, slutligen, spelade föreställningen om ett Gudsrike en mer indirekt roll genom att den hos enskilda individer kan fungera som en moralisk ledstjärna i formandet av ett gott samhälle. Såväl Welcker som Weitling hyste en stark tilltro till samhälleliga framsteg och därmed även till ett närmande till ett Gudsrike i jordisk gestalt.

Janssons analys visar på ett övertygande sätt vilken viktig roll kristen teologi spelar i det politiska tänkandet hos de alla tre, de ideologiska skillnaderna till trots.

Janssons analys visar på ett övertygande sätt vilken viktig roll kristen teologi spelar i det politiska tänkandet hos alla tre, de ideologiska skillnaderna till trots. Dock skiljer sig deras tolkningar av kristendomen avsevärt från varandra och vissa skiljelinjer synes vara mer grundläggande än andra. En viktig sådan rör människosynen. De tre har helt olika uppfattningar om huruvida människan är förmögen att utveckla sin moraliska kapacitet för att därigenom kunna göra samhället om inte gudomligt, så i alla fall allt mer gudomligt. Här står Stahl och Weitling mycket tydligt emot varandra. Stahl ser människan som bristfällig och i behov av auktoriteter, och ytterst är detta Gud. Weitling menar att människan har en moralisk potential som gör henne förmögen att skapa ett idealt samhälle, ja, ett Gudsrike på jorden. Welcker låter sig placeras mellan dessa ytterligheter, i det att han framhåller människans moraliska potential och hävdar att den får näring av kristna värden. Och även om vi aldrig når fram till ett jordiskt Gudsrike, närmar vi oss det alltmer.

Det är frestande att utifrån Janssons studie gå vidare och hävda att det kristna tankegodset sitter lösare hos Welcker än hos de andra två och att liberalismen i hans tappning hade kunnat klara sig relativt bra på egna ben. Det ligger inte heller så långt bort att fråga sig om det kanske är rätt så naturligt att liberalismen under 1800- och 1900-talet blev alltmer sekulariserad, eller ”avkristnad”. Detta diskuteras inte i avhandlingen, men det ligger i linje med det Jansson säger om religionsbegreppets förändring. Den mer moderna syn på religionen som något privat och subjektivt synes ligga närmare Welckers politiska tänkande, där kristendomen verkar på ett mer indirekt plan än hos de två andra. Det betyder inte att liberalismen i modern tappning skulle vara utan religion, men att det religiösa inslaget är mer osynligt – och möjligen också mer umbärligt rent ideologiskt.

Denna typ av resonemang om de politiska ideologiernas skilda förhållanden till kristet tänkande hade varit intressanta att ta del av, eftersom de på ett tydligt sätt hade länkat Janssons undersökning till uppfattningar om den västerländska sekulariseringen i stort. För även om det är som Jansson säger, att det fanns en stark koppling mellan kristna och politiska idéer i början av 1800-talet, är det uppenbart att förhållandet sedan dess ser annorlunda ut. Ser man exempelvis till dagens svenska förhållanden kan man notera att inte ens kristdemokraterna är benägna att motivera politiska ställningstaganden med kristna föreställningar. I stora delar av västerländskt politiskt tänkande synes det verkligen ha skett en separation av de två sfärerna och det är en intressant uppgift att studera när och hur och varför detta avskiljande skedde. Jansson behandlar tiden innan den stora separationen ägde rum och hans avhandling ger inte svar på frågor om den senare utvecklingen. De väl genomförda textanalyserna ger dock en bra grund att stå på för kommande studier.