Rik empiri men analysen stannar på halva vägen

På vissa sätt är David Larsson Heidenblads bok exempel på historievetenskap när den är som bäst. Han väcker den gröna vändningen till liv och visar hur den miljömedvetenhet som fortfarande präglar oss tog form i slutet på 60-talet. Trots det känns analysen tunn. Det händer inte så mycket mer än att författaren sammanställer, etiketterar och redovisar.

I David Larsson Heidenblads Den gröna vändningen ser vi samtidens början. Eller vi ser åtminstone en begynnelse för en av alla möjliga samtider. Om det är något som definierar vår tid är det insikten att det moderna samhället – industrialiserat och tillväxtdrivet, konsumtionsorienterat och överflödstyngt – utgör ett hot mot livet på jorden. Vi må vara dåliga på att agera på vetskapen, men i offentligheten möter vi nästan dagligen påminnelser om att så är fallet.

Så här har det förstås inte alltid varit och det är här som Larsson Heidenblads bok kommer in. I den kartlägger han hur det gick till när synen på relationen mellan människan och planeten fick den grundform den fortfarande har. Han belägger det faktiskt med exakthet. För svensk del skedde det hösten 1967. Mycket kom det an på Hans Palmstiernas bok Plundring, svält, förgiftning. Med sitt breda grepp om ett helt knippe globala krisfenomen – miljöförstöring, fattigdom, krig, överbefolkning – fungerade den som katalysator för den svenska debatten.

Plötsligt syntes det hotade klotet överallt. Begreppet miljö fick en ny laddning. Det var inte längre bara ett sätt att tala om de yttre omständigheter och faktorer som präglade människolivet, utan i stället blev det kritiskt och problemorienterat. Ett civilisationskritiskt sökarljus tändes och började svepa över samhället. Vilket var priset för välfärden, konsumtionen och det växande överflödet? Vem var det som betalade det och när skulle det ske? Den kunskap om globala överlevnadsfrågor och planetära system som rört sig i vetenskapliga kretsar sedan det sena 1940-talet tog med detta på allvar språnget ut i offentligheten och blev del av det kulturella allmängodset.

För att skildra det tillämpar Larsson Heidenblad ett tillvägagångssätt som liknar spårhundens. Med nosen mot marken följer han hur de nya miljöperspektiven rörde sig genom offentligheten.

För att skildra det tillämpar Larsson Heidenblad ett tillvägagångssätt som liknar spårhundens. Med nosen mot marken följer han hur de nya miljöperspektiven rörde sig genom offentligheten. Han redogör för pressdebatter, tar oss med till sammanträdesrummen på Forskningsberedningen, följer hur Birgitta Odén, sedermera Sveriges första kvinnliga professor i historia, försökte lansera miljöhistoria som fält i Sverige, och ger en lång rad exempel på hur den svenska allmänheten i bred bemärkelse engagerades av den globala miljön som överlevnadsfråga – från enskilda privatpersoner som brevledes ventilerade sin oro för en villigt svarande Hans Palmstierna till hur de nya perspektiven förvandlade Naturskyddsföreningens ungdomsorganisation Fältbiologerna från en apolitisk naturvårdsförening till radikala samhällskritiker. Vi möter förstås också de tongivande debattörerna – Hans Palmstierna, Gösta Ehrensvärd, Tor Ragnar Gerholm, Björn Gillberg – och får en inblick i den betydelse journalisten Barbro Soller, landets första specialreporter med ansvar för miljöfrågor, hade för genombrottet.

Den gröna vändningen, ett ofta använt epokbegrepp, väcks på detta sätt till liv. Det förvandlas till människor som skriver och läser, resonerar och agerar. Vi som läser kan följa de nya perspektivens genombrott nästan som i realtid, artikel för artikel, röst för röst, och redogörelsen lyckas med hög precision och empirisk skärpa fånga hur det kan gå till när det när ett samhälle börjar betrakta sin omvärld på ett nytt sätt. Det är tydligt att Larsson Heidenblads övertygelse om att kunskap bäst studeras när den rör sig genom samhället har fallit väl ut.

Så sett är Den gröna vändningen ett exempel på hur historievetenskap kan vara när den är som allra bäst. Den bakomliggande forskningen är gedigen, framställningen tydlig och välstrukturerad. Man förstår vad författaren har velat göra och varför han velat det, vilka resultat som följer av de träffade valen och vilka bidrag de ger. Bokens andra kapitel, som går igenom den internationella bakgrunden till genombrottet för de globala miljöperspektiven under efterkrigstiden, är den bästa sammanfattning av fenomenet som jag läst på svenska, inte minst eftersom miljöfrågorna så väl relateras till de andra globala hotbilder som mänskligheten tvingades konfronteras med under perioden: kärnvapenhotet och befolkningsexplosionen. Att boken så närgånget följer genombrottets vindlingar gör också att intressanta resultat framträder, till exempel att genombrottet inte drevs av miljöorganisationer och aktivister, utan att dessa snarare följde på den mer allmänna cirkulationen och växte fram underifrån i takt med att perspektiven spreds och vann fäste. Politiserad blev frågan om den globala miljön och mänsklighetens kollektiva överlevnad först under början av 1970-talet. Intressant är också att få belagt exakt när den nya synen på miljön fick sitt genombrott i Sverige, liksom att möta de röster ur allmänheten som sällan dyker upp i böcker av det här slaget.

En sak undrar jag emellertid över när jag stänger boken. Vad är egentligen kunskap? Det kan tyckas som en märklig fråga att ställa. Ordet kunskap finns överallt i framställningen: den gröna vändningen beskrivs som ett kunskapsgenombrott, drivet av kunskapsaktörer, vilket gjorde kunskapen om det globala miljöhotet till var människas egendom. Trots detta framträder just kunskap som ett märkligt naturaliserat begrepp i framställningen. Kunskapen är det som rör sig, som cirkulerar. Den finns i Palmstiernas böcker och i Odéns projektförslag, dyker upp i mötesanteckningarna från Forskningsberedningen och i debatten mellan Ehrensvärd och Gerholm, hos de radikaliserade fältbiologerna och i 11-årige Mats Lidströms brev till Palmstierna. Gott så. Det finns förstås ingen anledning att betvivla att insikterna om det globala miljöhotet dök upp på alla dessa platser, och fler därtill, under det sena 1960-talet. Men vad innebar det egentligen i praktiken? Var kunskapen en och samma i alla dessa sammanhang eller förändrades den? I så fall hur och varför, och vilka följder fick det i sin tur? Vad styrkte dess anspråk eller försvagade dem? Och hur förhåller sig egentligen kunskap till närliggande begrepp som medvetenhet, insikt, lärdomar och vetskap?

Var kunskapen en och samma i alla dessa sammanhang eller förändrades den? I så fall hur och varför, och vilka följder fick det i sin tur? Vad styrkte dess anspråk eller försvagade dem?

Väl ofta nöjer sig Larsson Heidenblad med att glida förbi möjligheten att ställa sådana fördjupande frågor. Skillnader i perspektiv synliggörs visserligen, men utan att författaren stannar upp tillräckligt länge för att hinna bena ut och systematisera. Det är synd. Att kunskapen cirkulerade vet vi ju redan, om än inte med samma detaljrikedom och kronologiska precision. Det verkligt intressanta vore att få följa med till kunskapscirkulationens verkstadsgolv och se hur kunskapen blev till samhällelig mening. På något sätt är det alltså som att analysen stannar halvvägs. Det är svårt att sätta fingret på varför, men kanske handlar det delvis om själva angreppssättet. Att nära följa de nya miljöperspektiven genom offentligheten och analysera kunskapens kronologiska rörelser är på vissa sätt en mycket god idé. Det genererar material och ger undersökningen struktur och markkontakt i det förflutna. Samtidigt leder detta fokus på kronologi till att etablerandet av själva sekvensen tar över på bekostnad av andra frågor.

Allt detta sammantaget leder tyvärr till att det är svårt att lösgöra sig från känslan att boken, trots allt som är lyckat i den, är en smula tunn och litet ytlig – aldrig empiriskt, materialet är både rikt och väl redovisat, men däremot analytiskt, delvis också tankemässigt. Det händer kort sagt inte så mycket. Larsson Heidenblad har nöjt sig med att sammanställa, etikettera och redovisa, i stället för att på allvar bryta upp kunskapsanspråken och undersöka vad det var som gjorde att de fungerade som just sådana i de specifika sammanhang där de rör sig. Han hade behövt något att bolla resultaten mot, något utifrån som kunnat få dem att lyfta ur sina sammanhang och utkristallisera sig i relation till något. Man kan använda perspektiv ur litteraturen till det, men man kan också arbeta med själva framställningen, låta den drivas av resonemangens och idéernas vindlingar, snarare än av de empiriska undersökningarnas tempo.

Rent formmässigt skulle boken kunna användas som benchmark för den akademiska historikerprosa som lärts ut under 2000-talets första decennier. Allt är funktionellt: språket är effektivt och rymmer inga oklarheter; resultaten presenteras tydligt; materialet är redigt återgivet, exemplen väl valda. Problemet är bara att denna effektivitet och tydlighet utvinns på bekostnad av det som väl bäst kan kallas nerv eller närvaro. Det blir helt enkelt en aning torrt, vilket väl egentligen inte är något problem om man skriver för en publik på universiteten. Men när man som Larsson Heidenblad har ambitionen att vända sig till bredare publiker blir det en svaghet att framställningen saknar den svårfångade spänning, kombinationen av driv och rymd, som präglar mer gestaltningsmedveten, idéburen sakprosa. Jag önskar att han hade vågat mer som skribent, inte varit fullt så mycket forskare, blivit mer essäist.

Det retfulla i detta är att jag inte tvivlar på hans förmåga att göra det. Faktum är att det i boken redan finns ett spår som om det förvaltats bättre hade kunnat hålla ihop en framställning av ett mer ambitiöst slag. I bokens avslutande del för Larsson Heidenblad ett resonemang om relationen mellan vår tid och det sena 1960-talet. Det är ett halvsekel sedan, men själva den historiska processen är knappast avslutad. ”Det som hände då, påverkar oss nu”, skriver han och fortsätter med att lista skillnader och likheter mellan det sena 1960-talets globala miljöhot och våra dagars klimathot. Han berör också, liksom i förbifarten, det avgörande faktum att krisdiagnosernas och den hotade framtidens nära nog ständiga närvaro i offentligheten under det gångna halvseklet inneburit att genomslagskraften för sådana perspektiv på vissa sätt förlorats.

Detta är frågor som förtjänar bättre än att sammanfattas i listform och jag önskar att Larsson Heidenblad hade gjort mer med dem. Jag är nämligen också övertygad om att det förflutna rymmer viktiga pusselbitar till hur vi kan navigera i mötet med vår tids globala miljöhot och att vi därför behöver det som författaren kallar de medellånga samtidshistoriska perspektiven. Därför är det inte så litet frustrerande att dessa frågor dyker upp som uppslag i sista minuten. De hade ju i stället kunnat leda framställningen, varit de övergripande frågeställningar som alla de grundligt framforskade resultaten fått betydelse i relation till. Det hade stärkt bokens relevans och gett de läsare som inte själva är kunskaps- eller miljöhistoriker större skäl att läsa.

Viktigast är emellertid att det hade låtit den kunskap han själv bidrar med framträda i ett skarpare ljus, inte bara som resultatet av en historievetenskaplig studie, utan som ett välbehövligt bidrag till det pågående begripliggörandet av vår gemensamma belägenhet just nu. En mer avancerad analys av hur kunskapen formaterades och vad det mer exakt var som gjorde att den togs på allvar eller förkastades i den dåtida debatten hade exempelvis kunnat ge mycket till en fördjupad förståelse av hur kunskap om klimathotet cirkulerar i våra dagars långt mer fragmenterade, hierarkiskt uppbrutna offentlighet – vilket förstås direkt relaterar till frågan om hur den uppskjutna undergången som historisk erfarenhet kan hanteras och hur samtida och framtida kunskapsgenombrott påverkas av erfarenheter i det förflutna.

Den gröna vändningen är en kompetent historievetenskaplig bok som hade vunnit mycket på ett mer uppslagsrikt och ambitiöst angreppssätt, både analytiskt och formmässigt. Till nästa bok hoppas jag att Larsson Heidenblad vågar lämna den akademiska hemmaplanen och i stället skriva friare, mer resonemangsdrivet och samhällstillvänt. Om den framforskade kunskapen ska få en chans att röra sig bortom akademin räcker det inte med att den presenteras. Den måste också sättas i arbete.