Rik exposé över stadens mentalitets­historia

I fokus för historikern Ben Wilsons bok om olika städers historia står de osynliga relationer och synergier som uppstår med stadens alltmer avancerade arbetsfördelning. Bland mycket annat är Metropolis, som är fylld av en forskares slutsatser och fältstudier, en lektion i konsten att avläsa det urbana landskapet.

I dag lever en majoritet av jordens befolkning i städer. Varje dygn flyttar omkring 200 000 människor till en stad någonstans i världen, ofta med stora drömmar i bagaget. Men vad är en stad? Vad innebär staden för den enskilda människan? Hur har städernas intensiva förtätningar påverkat den historiska utvecklingen och klimatet på vår planet?

Den brittiske historikern Ben Wilson har med sin bok Metropolis – A History of Humankind’s Greatest Invention gjort ett mäktigt försök att ställa och besvara frågor av det här slaget. Wilsons bok är en svit om fjorton långa essäer som virats kring olika städers historia. Man kan läsa om syndernas Babylon, kosmopolitiska städer som Aten och Alexandria, om kejsarnas Rom, om utplåningen av Warszawa under andra världskriget. Den sista essän handlar om Lagos, Afrikas största stad, och balanserar fint på gränsen mellan den urbana dystopin och det hopp som växer med den gröna stadsplanering som sedan några decennier blivit allt vanligare runtom i världen. I fokus för Wilson står de osynliga relationer och synergier som uppstår i och med stadens alltmer avancerade arbetsdelning. Staden skapar inte bara konkurrens utan även sammanhållning, beroenden och solidaritet. Boken är en slösande rik exposé, fylld av en forskares slutsatser och fältstudier gjorda under flitigt resande.

Den initierade översättningen av Wilsons bok är gjord av arkeologen Allan Klynne och har fått titeln Metropolis – Historien om mänsklighetens största triumf (Natur & Kultur, 2021). När boken var nyutgiven köpte jag den på engelska och kunde försjunka i de fina illustrationer som tyvärr saknas i bokens svenska version. I den engelska finns även ett användbart appendix med geografiskt register, tryfferat med ämnesord och personnamn. Den svenska håller sig bara med ett geografiskt, där man för övrigt kan inhämta att Stockholm nämns på ett enda ställe: i en uppräkning av städer som Lübeck handlade med under medeltiden.

I bokens ouvertyr får läsaren följa framväxten av de tidiga stadsbildningarna i Mesopotamien för omkring 6 000 år sedan. Som den första staden räknas allmänt Uruk, som uppstod kring det komplex av helgedomar som låg vid den livgivande floden Eufrats stränder. Här samlades prästerskap, hantverkare och handelsmän. Det krav på samarbete som staden innebar skapade nya administrativa yrken som inte funnits tidigare, och med den framväxande skriftkulturen blev de läskunniga en mäktig elit i samhället. Det är bland dessa som historiens första namngivna människa kliver oss till mötes. Han hette Kushim och hans namn finns nedtecknat på en lertavla som skrivits i samband med en affärstransaktion. Textfragmentet är kort och gåtfullt, men visar en osviklig smak för det exakta: ”29 086 mått korn. 37 månader. Kushim.”

Lästa invid varandra bildar essäerna en mentalitetshistoria som omfattar flera tusen år av civilisationsprocessen, både dess framsteg och bakslag.

En styrka med Wilsons bok är att han använder litterära källor för att fördjupa bilden av staden. Lästa invid varandra bildar essäerna en mentalitetshistoria som omfattar flera tusen år av civilisationsprocessen, både dess framsteg och bakslag. Redan i Gilgamesheposet, som nedtecknades för bortåt 4 000 år sedan, ställs frågan om vilket pris människan tvingats betala för att byta sin primitiva frihet i naturen mot den konstlade stadens alla bekvämligheter. Med porträttet av hjälten Gilgamesh, som ”lät bygga Uruks murar”, dokumenteras för första gången människans självmedvetenhet.

I sin essä om Paris mellan 1830 och 1914 studerar Wilson stadens liv genom att lyfta fram flanören, som ofta romantiserats i litteraturen. Urtypen för en flâneur är Charles Baudelaire, som i dikter och prosapoem skildrade det Paris han under ändlösa vandringar hängav sig åt att älska och hata. Den spleen som plågade honom adlades till kardinaldygd för den litteräre dandyn, esteten vars iakttagelseförmåga var skarp trots den utstuderat blaserade attityden. Så här kan det låta i prosapoemet ”Les Foules”, eller ”Massorna” som det heter i Erik Blombergs tolkning:

Det är inte allom givet att bada sig i mängden: att avnjuta massan är en konst, och det kan bara ske på det mänskliga släktets bekostnad och i ett rus av livskraft för den som redan i vaggan av en fe fått lust till förklädnad och maskering, hat till bofasthet och en lidelsefull kärlek till resor.

På liknande sätt beskriver Joyce sitt Dublin, Eliot sitt London och Pessoa sitt Lissabon. De nämns inte hos Wilson, men fick jag önska mig en kommande bok av hans hand vore det en som följde de litterära flanörerna i spåren. Då kunde han även fördjupa porträtten av de kvinnor som ägnat sig åt denna manligt dominerade genre. Nu får vi bara stifta ytlig bekantskap med några av dem, men de väcker undantagslöst mitt intresse. Till dem hör författaren och konsthistorikern Anna Brownell Jameson, född i Dublin, som under tidigt 1800-tal flitigt reste runt på kontinenten. Hon förde resedagbok och publicerade sedan sina intryck under titeln Diary of an Ennuyée. Vem skulle inte vilja läsa den?

Wilson skriver förvisso om den manliga flanörens totala dominans, men påminner samtidigt läsaren om essäer som Virginia Woolfs ”Street haunting – A London adventure”, som han anser hör till det bästa som skrivits om att flanera i en stad. Det omdömet är alldeles korrekt; få har som Woolf förmågan att låta sig upplösas i gatulivet och sedan skildra erfarenheten med sådan precision som hon. Träffande beskriver Wilson flanerandets konst som en psykogeografi eller ”den djupa topografin”, som han också kallar den. Flanerandet kan bedrivas av den som levt hela sitt liv i en stad, men det är också en gångart som kan praktiseras av den tillfällige besökaren. Bland mycket annat är Wilsons bok en lektion i konsten att avläsa det urbana landskapet, att helt enkelt lära sig se.

En som ärvde flanörens blick för gatans teater var filosofen och kritikern Walter Benjamin. Han har skrivit mästerligt om sin uppväxt i Berlin kring sekelskiftet 1900, men har främst kommit att förknippas med Paris, vars mentala karta han ägnade mycket energi åt att avläsa. I hans aldrig avslutade Passagearbetet framställs Paris som ”1800-talets huvudstad” – en underbar sammanblandning av kategorierna tid och plats. I Paris såg han en ny stad växa fram som resultat av kapitalismens kommersiella krafter, med ett ökat avstånd mellan varans producent och dess konsument. När passagen, gallerian och varuhuset gör sin entré i stadsbilden minskar den enskildes engagemang i staden. Den måste inte längre genomkorsas i syfte att hos en specialiserad hantverkare köpa den vara man önskar. I det stora varuhuset har kunden en kort kontakt med en expedit eller kassör som säljer massproducerade artiklar till ett fast pris. Ett inköp är inte längre en social aktivitet och alienationen är ett faktum för alla inblandade, såväl för tillverkaren som för säljaren och köparen.

I många länder växer grannstäders utkanter samman till bälten av urbaniserad och för alltid förlorad landsbygd.

Benjamin anade redan i 1800-talets Paris en utveckling som i dag firar triumfer i städer över hela världen. Till de köptempel som växer fram i sårkanten mellan stad och land lockas ett kluster av andra verksamheter: restauranger, biografer, bensinstationer, enorma parkeringsplatser. Gränsen mellan centrum och periferi blir allt otydligare. I många länder växer grannstäders utkanter samman till bälten av urbaniserad och för alltid förlorad landsbygd. Den biologiska mångfalden ersätts av en asfalterad enfald.

Wilsons brett anlagda bok visar hur man genom att skriva stadens historia även skriver ekonomins, krigens, orättvisornas, bakslagens och framgångarnas historia. Hos mig drar han fram ett alldeles eget slags vemod, besläktat med den ömhet man kan känna när man i hemlighet genom ett upplyst fönster iakttar någon som donar i sitt kök. Alla dessa myriader av sysslor, tankar och drömmar som likt ett tvärdrag blåser genom våra liv. Metropolis understryker vikten av den mänskliga gemenskapen, men visar på samma gång hur skört allt är om man anlägger ett galaktiskt perspektiv.

Ofta tänker jag på ett av de första fotografierna som togs av jorden. Det var från Apollo 8 som man 1968 tog den berömda bilden av vår planet, den som fått namnet Earthrise. Fotografiet visar vårt hem i universum; haven, molnen, den rundade formen som låter betraktaren förnimma planetens vridning. På jordens solbelysta yta syns inte ett spår av någon stad, men metropolerna glittrar i mörkret på den nattliga frånsidan. Uruks medborgare Kushim är den första människa vi känner vid namn. Långt senare blir någon annan den förste att ta ett fotografi av vår planet. Jorden var för en kort stund deras hem.