Risk för Tendentiöst urval och romantiserande läsningar

Författarna presenterar ett stort antal muslimska filosofer och teologer på ett enkelt och systematiskt sätt, men i ivern att visa vilken lärdom det finns har Ambjörnsson och Fazlhashemi valt bort dem som inte passar in i denna positiva bild. Men det är just de intoleranta och förnuftsförnekande teologerna som behöver analyseras i dag.

Mot bakgrund av det mycket turbulenta läget i Mellanöstern med krig, humanitärt lidande, terrorism, migration samt ett ökat stöd för antimuslimska yttringar i västvärlden, är en bok om muslimska idévärldar välbehövlig och relevant. På många sätt kan idéhistorieprofessorerna Ronny Ambjörnssons och Mohammad Fazlhashemis Visdomens hus – Muslimska idévärldar 600–2000 läsas som ett slags motberättelse och ett försök att påvisa den betydelse som muslimska tänkare har haft i historien och nutiden. Detta är en vällovlig ambition, men frågan är om läsaren får en bättre förståelse för vilka processer och mekanismer som har drivit historien framåt efter att ha läst boken. Innan jag ger en översiktlig beskrivning av innehållet är det dock viktigt att poängtera att detta är en bok om idéer och tankar. Detta är kanske föga förvånande med tanke på att författarna är just idéhistoriker, men som vi skall se får detta stor betydelse för vilka förväntningar vi kan ställa på boken. Kopplingar till materiella faktorer som ekonomi, innovationer och en ständigt pågående kamp om makt och tolkningsföreträde är nedtonade eller helt frånvarande i framställningen. I stället presenteras ”tankar” och ”idéer” på ett sätt som gör att dessa nästan kan ses som självständiga fenomen, frikopplade från det materiella och kroppsliga. 

Men vad innehåller då Visdomens hus? Förutom en kort inledning, ett mellanspel och en avslutande diskussion, består boken av tre längre avsnitt. Den första delen ger en översiktlig presentation av Mellanösterns religionshistoria och kulturgeografi före islams uppkomst. Denna del innehåller bland annat beskrivningar av och diskussioner om egyptiskt, persiskt, indiskt och babyloniskt/sumeriskt tänkande. Men hur dessa traditioner och långa tidsperioder förhåller sig till senare delar av framställningen är outtalat och läsaren måste därför dra egna slutsatser. 

I den andra delen i boken möter läsaren övergripande teman och viktiga händelser i islams tidiga och formativa historia, såsom tiden i Mecka och Medina, islamiskt rättsväsende, de första kalifaten och det abbasidiska kalifatets undergång år 1258. Läsaren får också korta presentationer av hur muslimska tänkare och teologer, som till exempel Ibn Battuta (d. 1368), al-Haytham (d. 1040), al-Kindi (d. 866), al-Farabi (d. 950), al-Razi (d. 925), Ibn Sina (d. 1037), Ibn Rushd (d. 1198), al-Ghazali (d. 1111) och Ibn Arabi (d. 1240), har förhållit sig till och utvecklat ämnesområden som alkemi, geografi, optik, filosofi och teologi. 

Innan den tredje och avslutande delen inleds, ges i form av ett så kallat mellanspel en mycket schematisk framställning av hur Mellanösterns och islams historia har utforskats. Exemplen är den brittiske islamologen och historikern Montgomery Watt och den palestinsk-amerikanske litteraturvetaren Edward Said. Medan Watt får en kort och ganska styvmoderlig behandling – han tycks framför allt ses som en representant för en förlegad historieskrivning, som endast framhåller islams äldre historia – lyfts Said fram som en kritisk och konstruktiv forskare som har påvisat problem i tidigare forskning och satt in studiet av Mellanöstern i ett politiska sammanhang. Om och på vilka sätt dessa två forskare är jämförbara diskuteras inte och det faktum att även Said har utsatts för kritik lämnas utan vidare kommentarer. 

I del tre är det enskilda muslimska filosofer och teologer som till exempel Ibn Taymiyya och Ibn Khaldun som står i fokus. Här ges en fördjupad diskussion om hur olika härskare och tänkare har sett på frågor om bland annat maktdelning mellan teologi och politik, förnuft kontra tradition samt hur liberala teologer som till exempel Amina Wadud ser på behovet av reformer och hur tolkningar av islam kan relateras till moderna frågor som mänskliga rättigheter. Del tre innehåller också korta presentationer av Mogulrikets framväxt i Indien, det Osmanska imperiet och det Safavidiska riket. 

Den som vill förstå vilka drivkrafter som ligger till grund för historiska processer, enskilda händelser och brytpunkter i historien, måste tyvärr söka sig till andra historiska framställningar.

En sammanställning som tar sin början i mänsklighetens historia och sträcker sig fram till i dag måste givetvis innehålla en stor portion generaliseringar och svepande framställningar. Enligt min bedömning har Ambjörnsson och Fazlhashemi lyckats att skriva en översiktlig idéhistorisk framställning, där ett stort antal tänkare och deras verk och idéer presenteras på ett enkelt och systematiskt sätt. Men boken väcker också ett antal kritiska frågor, funderingar och invändningar. Eftersom merparten av dessa handlar om vilket som är syftet med boken är det nödvändigt att framhålla att jag finner det problematiskt att göra den typ av överbetoning av idéer och tankar som Ambjörnsson och Fazlhashemi ofta gör sig skyldiga till. Den som vill förstå vilka drivkrafter som ligger till grund för historiska processer, enskilda händelser och brytpunkter i historien, måste tyvärr söka sig till andra historiska framställningar. Militärteknik, innovationer som hjulet, den hästburna stridsvagnen, skriftspråket, byxans betydelse för ryttarfolk, kamelens roll, handelsvägar och kommunikationssystem är så gott som helt frånvarande. Trots att det är uppenbart att islam och muslimer inte går att beskrivas som enhetliga finns det ett flertal problematiska formuleringar i boken som går att läsa som uttryck för essentialism. Exempelvis används ofta bestämd form pluralis (muslimerna) och ibland menar författarna att vissa religioner är mer dialogiska än andra och att det finns ”traditionella teologer” samt ”ortodoxa teologer”. Det talas också om ”religion i sig” och författarna menar att islam var mer enhetlig än vad kristendomen var och att ”kätterska tankar hade lättare att passera i muslimska länder än i kristna” samt att det inte finns några heliga personer inom judendomen. När det gäller påståendet att det inte finns heliga personer i judiska traditioner är detta i bästa fall tvivelaktigt (betänk till exempel den roll som rebben spelar inom den chassidiska judendomen) eller direkt felaktigt. Det jag efterlyser är en källkritisk diskussion och en djupare analys av vem som tolkar och vilka perspektiv som källorna analyseras ur och vad det är som jämförs. Att texter och tankar inte talar av sig själva framgår på ett övertygande sätt i avsnitten om Safavidernas teologi och den politiska utvecklingen i Iran. Här visar framställningen tydligt hur texterna och traditionerna har tolkats och hur dessa kan placeras in i ett större sammanhang – tyvärr saknas detta djup på flera andra ställen i boken.

I sin iver att peka på att det finns stora portioner av lärdom och intellektuella kunskaper bland muslimska filosofer och teologer har Ambjörnsson och Fazlhashemi valt att exkludera dem som inte passar in lika bra. För den läsare som är intresserad av vår egen samtid är det exempelvis förvånande att personer som Osama bin Ladin, Bin Baz, Anwar al-Awlaki eller Yusuf al-Qaradawi – fyra teologer som har inflytande på Muslimska brödraskapet och salafistiska grupperingar liksom våldsbejakande tolkningar – inte finns med i de avslutande analyserna. Även om författarna inte vill förstärka en så kallad kamp mellan civilisationerna genom att ta med denna typ av teologer, vore det bra med en motivering till varför dessa och liknande teologer har valts bort. 

I stället för att konstatera att det också finns problem med intolerans, fatalism och auktoritetstraditioner i andra trossystem än islam, är det nödvändigt att förstå vilka mekanismer som leder fram till olika förhållningssätt till religion och politik. Varför uppstår vissa tolkningar vid vissa tidpunkter och varför blir de tilltalande för vissa människor under vissa omständigheter? Det är denna typ av frågor som läsaren behöver ha svar på om vi skall kunna förstå både historien och nutiden. Att välja bort de aspekter som inte passar in i forskarens egen uppfattning om världen blir därför problematiskt eller i värsta fall kontraproduktivt. Här kan Ambjörnsson och Fazlhashemi utsättas för kritik, eftersom det är mycket enkelt att hävda att deras urval är tendentiöst och att deras läsningar är nostalgiska och romantiserade. 

Detta är synd eftersom deras kunskap om idéhistorien är omfattande och nödvändig i dagens samtalsklimat om islam. För är det inte just de intoleranta, auktoritativa och förnuftsförnekande teologerna som måste analyseras och förstås om vi vill göra något åt föreställningar som bygger på en uppdelning i ett vi-och-dom och som understödjer idén om en civilisationernas kamp? Och är det inte genom att studera teologer som exempelvis Bin Baz eller al-Qaradawi som vi kan få perspektiv på både äldre och senare teologiska och filosofiska diskussioner? Att ta med teologer som inte bejakar den fria viljan eller förnuftet skulle inte på något sätt förringa insatserna i den äldre historien, snarare tvärtom. Att också framhålla det som skaver och inte passar in i framställningen kan knappast innebära att dessa tänkare ges företräde eller får ”huvudrollen i dialogen mellan kulturer, civilisationer och religioner”. 

Som historiker och forskare kan vi inte väja för det som är kontroversiellt eller som motsäger våra egna teser och förhoppningar om hur världen borde se ut. Nu är Visdomens hus i och för sig inte en avhandling utan en populärvetenskaplig framställning, men jag tror att dessa frågor är viktiga, eftersom de påverkar allmänhetens syn på akademin och vår forskning. Med dessa kritiska invändningar i åtanke vill jag ändå passa på att säga att Ambjörnsson och Fazlhashemi bör läsas av den som är intresserad av tankevärldar och idéhistoriska perspektiv, men om man vill förstå varför situationen ser ut som den gör i dagens Mellanöstern, hittar vi knappast svaren i idéernas värld, snarare skall dessa sökas i den krassa verkligenheten och de materiella omständigheterna.