Robotar, arbetskraft och produktivitet

Fölster och Sanandaji hävdar att automatiseringen har en omvälvande effekt på arbetsmarknaden, men utvecklingen beror på många andra saker. De berör knappt frågan om vad robotarna betyder för produktivitetsutvecklingen, vilket emellertid diskuteras i Bergströms och Wennbergs antologi. Kanske skapar robotarna ett så komplext samhälle att produktiviteten faktiskt sjunker.

Nationalekonomen Stefan Fölster har under de senaste åren gjort sig känd som en ivrig debattör kring frågan vilka effekter ny teknik, och i synnerhet införandet av robotar i stor skala på våra arbetsplatser, kommer att få för tillgången på jobb och hur arbetsmarknaden kommer att gestaltas i framtiden. I tidigare texter har han varit ganska kategorisk. Hundratusentals jobb har sagts vara i fara. Fölster har talat om ett gigantiskt problem när det gäller så kallad mismatch på arbetsmarknaden: det utbud som finns av kompetenser matchas inte av efterfrågan. Robotarna har sagts helt omvälva arbetsmarknaden. Jobb som inte absolut kräver mänsklig intervention – personlig vård och service i den ena ändan av skalan till kvalificerad specialistkompetens i den andra – hotas av automatisering. Ja, även en del av de mest kompetenskrävande uppgifterna – kirurgens eller finansanalytikerns – skulle komma att ersättas av robotar. För många kändes Fölster onekligen som en alltför dystopisk betraktare av robotiseringens framfart, samtidigt som han själv inte föreföll särskilt dyster: den tekniska utvecklingen måste få gå på, trots att den krävde sina offer. Men frågan som hängde kvar blev ändå: vad skulle alla som konkurrerades ut av robotarna syssla med i framtiden?

Nu återkommer Fölster i frågan i samarbete med författaren och debattören Nima Sanandaji. Den bild av robotiseringens konsekvenser som de båda författarna förmedlar i Framtidens jobb är mindre kategorisk än den varit hos Fölster tidigare. De båda ekonomerna blir ganska konkreta och vågar sig till och med på att lista de jobb som de tror är på väg ut och vilka som väntas tillkomma som en följd av automatisering. För det finns nu även en plussida på balanskontot i termer av nya jobb som robotiseringen kan tänkas medföra. Automaterna behöver programmeras och de kräver service. En ökad komplexitet i tekniken skapar nya sysselsättningar. Författarna medger att många jobb inte går att robotisera.

Men de vidhåller att automatiseringen har en omvälvande effekt på arbetsmarknaden. Inom många näringar har den egentligen bara inletts och här finns en enorm förändringskapacitet. De sektorer som i framtiden främst kommer att utsättas för robotisering är hälso- och sjukvård, utbildning och transporter. Med en åldrande befolkning kommer behovet av hälso- och sjukvårdstjänster att utvecklas språngartat. En stigande del av sådana tjänster kommer att skötas med hjälp av IKT (Informations- och kommunikationsteknologi) och robotar: nätläkare, hälsoupplysare i form av robotar och IKT-kirurgi. När det gäller utbildning ser författarna framför sig hur gammaldags katederundervisning byts till digitala utbildningsplattformar. Inom transportsektorn tänker de sig att de förarlösa långtradarna är en realitet inom en ganska nära framtid.

Men det tillkommer också nya jobb, menar alltså Fölster och Sanandaji. Det skapas även en kraftigt ökad efterfrågan på många yrken som i och för sig redan finns, men som nu blir ännu viktigare. Listan på jobb som förväntas öka i framtiden blir ganska lång, men avviker inte särskilt mycket från vad till exempel Arbetsförmedlingens experter redan framfört: civilingenjörer, byggjobbare, finmekaniker, specialpedagoger, driftschefer, jurister, naturbrukare (!), nischade dataspecialister och mycket annat. Uppräkningen av förlorare känns också i hög grad igen: fabriksarbetare, montörer, samhällsvetare, brevbärare, vaktmästare etcetera.

Den stora frågan är förstås hur balansen ser ut numerärt mellan vinnare och förlorare. Om det kan väl ingen sia, inte ens författarna. Man kan till och med ställa sig frågan hur meningsfullt det är att sätta upp listor av detta slag. Inte minst för en liten ekonomi som den svenska är utvecklingen på arbetsmarknaden helt beroende av hur det går för vår ekonomi i relation till en ständigt förändrad omvärld. En snabb teknikutveckling inom ramen för stigande tillväxt och inkomster kan mycket väl skapa en jobbutveckling som håller jämna steg med en ökad automatisering. Men om motsatsen gäller i form av låg tillväxt och minskade exportandelar är detta inte alls säkert. Vi kan då få en så dålig jobbtillväxt att robotisering verkligen skapar arbetslöshet.

En centralfråga när det gäller den tekniska utvecklingens betydelse för jobben i framtiden är vad som händer med produktiviteten, det vill säga hur mycket produktion vi får ut per anställd under till exempel ett år. Det skulle kunna tänkas vara en självklarhet att produktiviteten kraftigt måste stiga som en effekt av robotisering, men så verkar inte vara fallet. Tvärtom har produktiviteten minskat i flertalet rika länder sedan nästan femton år tillbaka; den kan alltså inte förklaras som en naturlig effekt av neddragna investeringar efter finanskraschen 2007–2008. Detta är en fråga som Sanandaji och Fölster knappast ens berör i sin skrift, men som debatteras mycket just nu. Det gäller till exempel i antologin Machines, Jobs and Equality med Andreas Bergström och Karl Wennberg som redaktörer. Den förste är verksam vid den liberala tankesmedjan Fores och den senare är företagsekonom vid Handelshögskolan i Stockholm. I denna antologi samlas en rad skribenter som från olika utgångspunkter diskuterar olika konsekvenser av ny teknisk utveckling för arbetsmarknaden. Tonläget i boken är nyanserad och författarna tycks dela uppfattningen att det är svårt att förutsäga vilka effekter robotar får för arbetsmarknadens tillgång och efterfrågan.

Kanske blir samhället – inklusive vår ekonomi och arbetsmarknad – så mycket mera komplext genom IKT och robotisering att vi inte kan förvänta oss något annat än en sjunkande produktivitetsutveckling.

I flera av uppsatserna i antologin tas frågan om produktivitetsutvecklingen upp. Kan det vara så att de nya automatiseringsteknologierna egentligen inte sparar stora mängder mänsklig arbetskraft som man kanske inledningsvis trott om man ser till hela arbetsmarknaden? Kanske blir samhället – inklusive vår ekonomi och arbetsmarknad – så mycket mera komplext genom IKT och robotisering att vi inte kan förvänta oss något annat än en sjunkande produktivitetsutveckling. Ställer den tekniska utvecklingen så höga krav på mänsklig arbetskraft att vi inte, som vissa befarat, behöver förvänta oss någon ”teknologisk arbetslöshet”? I antologin spinner flera författare på tråden att vi kanske kommer att se en ökad betydelse för något som brukar kallas ”tyst kunskap (efter filosofen Michael Polanyi) som vi tidigare sett som typisk för det gamla hantverket? Detta skulle i så fall onekligen ge ett annat mera positivt perspektiv än de ofta dystopiska betraktelser som hittills dominerat i diskussionen om robotiseringens effekter.