Rom ger oss möjlighet att pröva vår egen världsbild

Genom Mary Beards berättelse om Rom löper frågor om öppenhet och medborgarskap. Att vara romersk gick från att vara en etnicitet till att bli en politisk status. Bokens främsta förtjänst är att den visar hur mycket vi har att lära om både oss själva och antiken genom att studera Roms historia.

I Afrodisias, en liten grekisk stad i det som i dag är sydvästra Turkiet, står ett gravmonument rest till minne av en man vid namn Gaius Julius Zoilos. Vi känner inte till särskilt mycket om honom, Zoilos är inget välkänt namn i den romerska litteraturen och själv lämnade han inga skrifter efter sig, bortsett från vad som står på hans gravsten. Ändå är han en god representant för det romerska imperiet. Zoilos föddes som en fri man någon gång under första hälften av det första århundradet fvt, men kom senare att förslavas, sannolikt av pirater eller människohandlare, eller kanske som krigsfånge under en av tidens många konflikter. Han hamnade i Rom och blev Julius Caesars man. Caesar gav honom friheten och med den följde romerskt medborgarskap och det romerska namnet Gaius Julius Zoilos. Han kom att arbeta nära kejsar Augustus, så nära att denne i ett brev skrev ”du vet hur mycket jag tycker om min Zoilos”. När han lämnade Rom och återvände till Afrodisias gjorde han det som en rejält förmögen man och ägnade sig på klassiskt maner åt filantropi; bland annat lät han bekosta både en ny scen till den lokala teatern och en omfattande restaurering av ett tempel.

Zoilos gravmonument är en stor fyrkantig sten med en skulpterad fris runt basen, på vilken han själv avbildas i olika roller. På ena sidan visas Zoilos iförd krans och strax till vänster hedras han av Virtus och Honos, två traditionella romerska personifikationer av (manlig) dygd och ära. Zoilos är här avbildad i en romersk toga och har ena handen lyft som om han ska tala till en publik, medan den andra antagligen (monumentet är delvis skadat) höll en bokrulle. På monumentets högra sida visas Zoilos däremot i en grekisk mantel, en så kallade chlamys, och med en typisk grekisk huvudbonad. Denne Gaius Julius Zoilos, en gång slav, nu imperiets representant och en rik välgörare i sin hemstad, är en påminnelse om både den sociala och geografiska rörligheten i det vidsträckta romerska imperiet, men också om att det var möjligt att ha flera olika identiteter samtidigt, att vara både romare och grek.

Det är historien om hur en obetydlig liten by i Mellanitalien kom att utvecklas till det vidsträckta imperium i vilket män som Zoilos levde, som Mary Beard berättar i SPQR. I stället för att börja från början med Roms mytiska grundläggande på 700-talet fvt kastas läsaren rakt in i handlingen år 63 fvt. Cicero är årets konsul och vi får följa hans kamp mot Catilinas sammansvärjning, av Beard medvetet kallad för terrorism. Catilina var en missnöjd, bankrutt aristokrat som, menade man, konspirerade för att avskriva alla skulder för både rika och fattiga och samtidigt på vägen mörda ett antal utvalda ämbetsmän.

Vi ställs ögonblickligen inför frågor som bekymrar oss än i dag. Till vilket pris förhindrades Catilinas uppror? Är det legitimt att eliminera ”terrorister” utanför lagen? Hur mycket av medborgarnas rättigheter kan man offra för statens säkerhet? Och vilka förmildrande omständigheter fanns egentligen? Oavsett vad som var rätt eller fel för oss berättelsen om Cicero och Catilina rakt in i centrum av det romerska politiska livet, dess möten, kontroverser och konflikter. Vi får en första skymt av senaten och det romerska folket, de båda institutioner som utgör Senatus PopulusQue Romanus, SPQR, förkortningen som också har givit boken dess titel.

Att börja redogörelsen för Roms utveckling under första århundradet fvt är både nyskapande och välfunnet. Det är under denna tid som romerska författare själva började studera sin stads och sitt imperiums historia på ett systematiskt sätt och vi kan därmed utforska det äldsta Rom genom den romerska samtidens ögon. Beard guidar oss genom Roms grundläggande och framåt genom de frågor som de antika historikerna själva ställde sig och kompletterar bilden med både modern kunskap och arkeologiska källor. Genom berättelsen löper frågor om öppenhet, medborgarskap och, i takt med att Rom växer, hur invånarna i de olika erövrade områdena ska behandlas. Genom att utsträcka medborgarskapet till människor som inte hade några direkta territoriella förbindelser med staden Rom, visar Beard hur de bröt den länk mellan medborgarskapet och en enda stad som de flesta folk i den klassiska antika världen ansåg som självklart.

På ett systematiskt sätt gjorde de det möjligt att inte bara bli romare, utan också, likt Zoilos ovan, att bli medborgare på två platser samtidigt, i hemstaden och i Rom. Ord som latinsk och romersk kom att omdefinieras så att de inte längre betecknade en etnisk identitet utan en politisk status som inte var knuten till ras eller geografi. Detta lade grunden till en modell för medborgarskap och tillhörighet som fick en enorm betydelse för romerska tankar om styrelseskick, politiska rättigheter och etnicitet. I ljuset av denna utveckling är det helt logiskt att Beard slutar sin redogörelse år 212 vt då kejsar Caracalla lät utsträcka medborgarskapet till imperiets alla fria invånare. Caracallas far, Septimius Severus, var själv den första kejsare som härstammade från Afrika. Samtidigt är SPQR ingen okritisk hyllning av något sorts liberalt drag hos romarna i modern mening. Vi har fortfarande att göra med en civilisation som erövrade stora landområden i Europa, Afrika och Asien, inte sällan med en förfärande brutalitet, och romarna var ofta främlingsfientliga och avfärdande gentemot de människor som de kallade för barbarer.

Med slaveriet var det på liknande sätt. Romerskt slaveri var i vissa avseenden lika brutalt som de romerska metoderna för militär erövring. Men, fortsätter Beard, för många romerska slavar, särskilt sådana som arbetade i hem i staden i stället för att slita på fälten eller i gruvorna, var det inte nödvändigtvis en livstidsdom. De fick regelbundet sin frihet eller köpte den med pengar som de hade lyckats spara. Återigen är Zoilos ett gott exempel. Om deras ägare var romersk medborgare fick de dessutom fullt romerskt medborgarskap i och med frigivningen och hade nästan samma förutsättning som de som föddes fria. Detta gjorde den romerska medborgargruppen till den etniskt mest blandade någonsin före den moderna världen, något som samtidigt var ett skäl till kulturell ångest. Frigav romarna för många slavar? frågade de sig själva. Frigav de dem av fel orsaker? Och vad blev konsekvenserna för vad det betydde att vara romersk?

En av de stora behållningarna med SPQR är att Beard inte duckar för motsägelser och förvirring, för källmaterialet är just motsägande, förvirrande och i vissa fall direkt missvisande. Genom att lägga alla källorna på bordet låter hon läsaren själv ta ställning till vilken tolkning som är den mest rimliga och bjuder samtidigt på en lektion i historieskrivningens hantverk. Det gör i sin tur läsningen stimulerande inte bara för en historieintresserad allmänhet, utan också för personer verksamma inom akademin. Samtidigt präglas boken av ett tydligt författar-jag, eller kanske snarare forskar-jag. Allt annat vore orimligt med tanke på att Beard bygger på sin egen kunskap om Rom, förvärvad under snart femtio år.

Jag håller inte alltid med. För att exempelvis kunna göra påståenden som att ”ingen kvinna innehade någonsin ett politiskt ämbete i Rom” krävs att man bortser från alla de religiösa ämbeten som i högsta grad var politiska och så alltid ansågs vara när de besattes av män. Vi får visserligen möta flera kvinnor i kapitlet med den talande titeln ”Hemmafronten” och Beard skriver ursäktande att källorna nästan alltid berättar om stora män, om krig och politik. Det är en sanning med modifikation. Visst är de historiska redogörelserna ofta skildrade utifrån ett manligt perspektiv, men i samband med diskussionen om bröderna Gracchus saknar jag Cornelia ”mater Gracchorum”, deras mor som själv deltog aktivt både i sina söners karriärer och i det politiska livet, eller Quinta Claudia i samband med redogörelserna för de andra puniska krigen. Enligt källorna spelade hon en avgörande roll för att föra den stora modergudinnan Magna Mater från Mindre Asien till Rom, för att uppfylla en profetia och vända kriget till Roms fördel. De utgör en lika viktig del av Roms historia som deras män och söner, inte bara på hemmafronten. Fler kvinnor dyker visserligen upp i den del av boken som handlar om kejsartiden, även om den som helhet tyvärr avhandlas betydligt mer översiktligt än republiken.

SPQR är en hela tiden intressant och stundtals överraskande läsning, författad av en av de allra främsta antikhistorikerna. Att den finns översatt till svenska är lika mycket en välgärning som, givet vår tids stora historieintresse, självklart. Bokens översättare, Marina Weilguni, är själv disputerad i Antikens kultur och samhällsliv och har säkerligen inte haft ett lätt uppdrag när hon har försökt att fånga Beards stil i svensk språkdräkt. ”The gang of three” kallar Beard första triumviratet för, men det som låter välfunnet på engelska blir det litet mer krystade ”De tres gäng” på svenska. Vidare gör Beard en poäng av att referera till de romerska kejsarna som ”Augusti” för att markera att de enskilda styrande individerna betydde mindre för kejsarmakten som politiskt institution än vad de antika författarna av kejsarbiografier vill få oss att tro. Poängen är god, och Beard följer latinets pluralform, medan kejsarna i Weilgunis översättning blir till ”Augustusarna” och en plats kan omnämnas som ”en helgedom till Augustusarna i Afrodisias”, vilket hur man än vrider på det inte låter speciellt bra på svenska. Detsamma gäller ord som ”patronusar” som nog hade tjänat på att antingen få stå kvar i sin latinska pluralform eller skrivas om, men på det stora hela lyckas ändå Weilguni följa Beards lättsamma prosa.

Den kanske allra främsta behållningen av SPQR är att Beard visar hur mycket vi har att lära – lika mycket om antiken som om oss själva – genom att engagera oss i Roms historia. Hon uppmanar oss inte att följa Ciceros exempel, men visar hur hans konfrontation med Catilina, en korrupt aristokrat eller folklig revolutionär, beroende på hur man vill se det, fortfarande har betydelser för våra tankar om medborgerliga rättigheter och hur slagorden som skapades i samband med hans sammansvärjning ekar genom västerlandets historia och används flitigt än i dag. Rom hjälper oss att skapa det sätt som vi tänker på oss själva och ger oss en möjlighet att pröva vår egen världsbild. Genom århundraden, skriver Beard, har många av våra mest grundläggande antaganden om makt, medborgarskap, ansvar, politiskt våld, imperium, lyx och skönhet formats och prövats i dialog med romarna och deras skrifter. I SPQR fortsätter Beard det samtalet på ett lika delar fascinerande som inspirerande sätt.