Sällsynt skarpsynt originellt original

Förra året sammanställde Per Wästberg en antologi över författaren och journalisten Bo Grandiens texter. Nu är han aktuell med en biografi om vännen. I den senare, som är en målning av 1950-talets litterära scen, räddar Wästberg både Grandien och hans tid från en hotande glömska. Intrycket är något splittrat, men kanske är det det enda möjliga när man har att göra med en så ovanlig person som Bo Grandien.

Det behövs bara några ord så knäcker man en bok som man knäcker ett ägg. Det finns kritiker som hyvlar en bok tills inget återstår utom spånen på golvet och andra som öppnar en sida och tror sig ha sett allt. Ur boken ramlar författaren, lynchad till allmän förnöjelse. […] Utgallrade blir de flesta av oss som vågar skriva annat än dagsprovisorier, och ofta på för oss oförklarliga grunder.

Per Wästberg i Bo Grandien. Diktare, reporter, forskare. s. 252

Bo Grandien (1932–2014) debuterade som författare, poesi och prosa, på femtiotalet. Han försörjde sig som journalist, 1955–1965 på Svenska Dagbladet och därefter i Dagens Nyheter. I SvD skrev han halvtannat tusen ”marginalrutor”, meditationer över vardagen, särskilt som den lät sig observeras i Stockholm. På DN var han chef för inrikesreportaget och medarbetare på Namn och Nytt.

Han var Stockholmsskildrare och -kännare av rang, ångbåtsälskare (han uppfann ”ångbåtsbiffen”, året var 1960), balneolog och eldsvådekonnässör, inbiten seglare och roddare. Ganska sent i livet (han var 43 år) disputerade han i konsthistoria med specialisering på 1800-talet. Från 1986 till 1996 var han professor i ämnet, först i Göteborg och sedan i Stockholm. Mellan 1995 och 1998 var han ständig sekreterare i Konstakademien, 1998–2003 ordförande i Samfundet S:t Erik och 1999–2012 ledamot i Stockholms skönhetsråd.

Redan denna uppräkning torde räcka för att fastslå att Grandien var en originell person. Jag, som aldrig träffat honom, men läst hans texter, misstänker att många skulle ha kallat honom inte bara originell, utan ett original. Andra skulle i stället ha valt adjektiv som sällsynt skarpsynt och existentiellt modig.

Per Wästberg lärde känna Grandien i tonåren och behöll kontakten med honom livet ut. Den bok han nu skrivit är därför ingen vanlig biografi utan också en hommage till en bortgången vän. Wästberg reste redan förra året ett monument över sin vän genom att sammanställa en antologi över hans texter, Japanen som försvann och andra berättelser (hädanefter Japanen). Och 1983 bidrog han till att ge ut ett urval av Grandiens ”rutor” från tiden i SvD: Stockholmsblad (som ingår oavkortad i Japanen.)

I förordet till Japanen ställer Wästberg frågan om Grandien är en klassiker. Hans svar blir att det kan diskuteras, men att han i alla fall är en ”minor classic” (som han översätter till ”mindre klassiker” vilket är utmärkt om än det klingar ovant) och tillägger att Grandien hör till de författare som är ”en smula vid sidan om, vars verk med åren framträder hållfastare än mången ur mittfåran”. Så är det säkert, och man har anledning att glädjas åt att Wästberg gett ut hans texter på nytt och i biografin så utförligt beskrivit författaren och hans tid – därmed räddar han båda från en hotande glömska. Wästberg har gått grundligt till väga och bland annat gått igenom Grandiens efterlämnade papper och sitt eget arkiv.

Som Wästberg själv skriver har biografin därutöver blivit till en målning av särskilt 1950-talets litterära scen. ”En uppspelt sorgsenhet var vanlig i våra årgångar”, noterar han. Mängder av personer dyker här upp innan de blev kända. Lars Ahlin, Lars Forsell, Majken Johansson, Sven Lindqvist, Göran Palm, Pär Rådström, Birgitta Trotzig, Sonja Åkesson och Bertil (senare Beppe) Wolgers för att bara nämna några. Till och med Sara Danius pappa, en major Lars Danius, har en biroll: Wästberg möter (och uppskattar) honom när han 1956–57 gör sin militärtjänst som skrivare i Grå Huset på Östermalm.

Över huvud taget handlar denna bok i stor utsträckning om andra än föremålet i titeln: om Tomas Tranströmer, en del om Sven Lindqvist och inte minst om Per Wästberg själv. Biografin är därutöver en åminnelseakt över ett svunnet Stockholm: mindre, makligare och kanske märkligare. Och så är det en lovsång till Södra Latin. Där gick Tomas Tranströmer, Sven Lindqvist och Bo Grandien, men inte Wästberg (som bodde på Östermalm). Det måste vara många år sedan en biografi lyfte fram något så mossigt som ett latingymnasium.

Att Grandien slutade publicera sig skönlitterärt efter sin andra roman (Att dö en smula, 1962) berodde på att en av recensionerna av den var så negativ att han tappade tron på sin skönlitterära förmåga. Det skulle dröja 43 år innan han vågade komma tillbaka i den formen, då med diktsamlingen En gång till häst (2005). ”Hemortsrätt i livet tyckte han sig länge sakna”, konstaterar Wästberg, ”[k]nappast kände han sig hemma i sin egen tid, kanske för att han tyckte att den förskjutit honom.”

Wästberg berättar på några ställen att Grandien blev mobbad som skolpojke, tydligen mer än som ens då var vanligt. Diktningen var hans räddning efter skolårens mobbning, tillägger han. Kan det ha varit detta trauma som gjorde att Grandien valde den korta betraktelsens format – ”rutorna” i SvD var dessutom anonyma – och att han så ofta skrev medvetet ”krumelurigt”, det sista i så fall som en förklädnad?

Biografin är disponerad i 84 korta kapitel. Intrycket blir något splittrat, men kanske är det medvetet. Läsaren får själv sätta ihop sin Bo Grandien. Kanske är det det enda möjliga när man har att göra med en så ovanlig person. Men det är svårt att frigöra sig från intrycket att Wästberg aldrig riktigt förstod Grandien och att biografin är hans försök att göra det postumt. Den blir på så sätt en del i ett sorgearbete, avslöjande inte bara om föremålet utan också om skribenten.

Intrycket blir något splittrat, men kanske är det medvetet. Läsaren får själv sätta ihop sin Bo Grandien. Kanske är det det enda möjliga när man har att göra med en så ovanlig person.

Vad Wästberg har att säga om hemligheten med Grandiens prosa är precis så intressant som man väntar sig av en akademiledamot. Synd då att han är så pass sparsam med analysen. Grandien ”var inriktad på detaljer […] Scenen är tydligt belyst vare sig den är ödslig eller idyllisk, ett gömställe eller en tillflyktsort. Det är denna pregnans som får hans reportage att snudda vid fiktionen.” Grandien var ”det vardagligas magiker” som letade rätt på ”dem som tvingats gå tysta genom livet”. Vidare: ”Han skrev knappast någonsin en oöverlagd mening” och ”[h]an var en ordens urmakare”. En reflektion man kan göra är att det kräver starkt stilistiskt självförtroende att i ett sådant sällskap citera sig själv så utförligt som Wästberg gör.

När det gäller Grandiens verksamhet som konsthistoriker frågar sig Wästberg om dennes depressioner kan ha berott på ”en misströstan att inte ha hunnit förverkliga sina innersta önskningar. Hade han låtit en i flera hänseenden banbrytande vetenskaplig insats överskugga sin konstnärliga begåvning?” Wästberg låter frågan bli retorisk, men man anar hans svar, nämligen att det tyckte han nog.

Wästberg känner förstås sin Grandien bättre än nästan någon annan, men det är inte helt säkert att eftervärlden kommer att hålla med. Kanske var det rentav som konsthistoriker som Grandien gjorde sin bestående insats? Inom det området skrev han tre större arbeten: Drömmen om medeltiden – Carl Georg Brunius som byggmästare och idéförmedlare (1974), Drömmen om renässansen – Fredrik Wilhelm Scholander som arkitekt och mångfrestare (1979) samt Rönndruvans glöd – Nygöticistiskt i tanke, konst och miljö under 1800-talet (1987). Alla dessa behandlar 1800-talets konst och arkitektur, men beskriver naturligtvis också den intellektuella miljö i vilken den uppstod. Den första boken berättar om en person som precis som Grandien sent beslöt sig för att slå in på en annan bana. Carl Georg Brunius var 1824–1858 Esaias Tegnérs efterträdare som professor i grekiska i Lund, men ägnade andra halvan av sitt liv åt att restaurera medeltidskyrkor. Kanske är parallellen mellan Brunius och Grandien alltför bestickande för att vara sann. Men hur många människor finns det inte som först sent i livet förstått vad de passar till? Åtskilliga finns också som även då förblir övertygade om att det de en gång misslyckades med var ett uttryck för deras rätta jag.

De tre böckerna är hur som helst lysande skrivna: åskådliga, originella, medryckande, alldeles utan akademisk jargong.

De tre böckerna är hur som helst lysande skrivna: åskådliga, originella, medryckande, alldeles utan akademisk jargong. I dem gavs, skriver Wästberg, hans ”länge magasinerade fantasi ett spelrum utan att lämna dokumentens fasta grund. [Det skede han skildrade var] en otillräckligt genomlyst terräng som, grovt linjerad, sträckte sig från Almqvist till Strindberg: ett idealistiskt och nationalistiskt skede mellan romantik och realism. Denna svåravgränsade period räddade han undan en hotande förgängelse i likgiltighet och förakt.”

Till en recensents åliggande eller frestelser hör att påpeka inadvertenser. Det finns nästan inga i dessa böcker. Men på s. 132 i Grandien skriver Wästberg om ”Ribbentroppakten 1940 som delade ett värnlöst Polen mellan Hitler och Stalin och som i mångas ögon bevisade att nazism och kommunism var lika såta stallbröder.” Precis så. Emellertid kallas pakten vanligtvis Molotov-Ribbentroppakten, den (det fanns visserligen två, men båda) ingicks 1939, inte 1940, och den delade inte bara Polen mellan Hitler och Stalin utan prisgav även Estland, Lettland och Litauen åt Sovjetunionen samt (och det är underligt hur många i vårt land som glömmer bort detta) förde den även Finland till Sovjetunionens inflytelsesfär. Det som räddade Finland var dess kamp under Vinterkriget, inte tur eller skicklig diplomati.

Av mindre betydelse än detta gravamen är Grandiens påstående (återgett i Japanen s. 110) att han som ung lärde sig allt om ordnar ”så noga att jag skulle än i dag kunna förfärdiga Estlands Tre stjärnors orden”. Grandien hade enligt Wästberg fotografiskt minne, men här verkar han ha öppnat slutaren för exponering mot fel objekt, ty Trestjärneorden är lettländsk, inte estländsk.

Många kommer att läsa Bo Grandien för de hittills opublicerade brev från Tomas Tranströmer till honom och till Wästberg som där återges, ofta utförligt. Det är kanske naturligt, men samtidigt hade en så god författare som Grandien varit värd en helt egen biografi. Det blir inte bättre av att boken om honom avslutas med en bibliografi inte över Grandiens skrifter utan över Wästbergs. Det är säkert förlagets ”fel”, men det kan inte hjälpas intrycket blir litet olyckligt.

Slutligen en fotnot om Svenska Akademiens klassikerserie, i vilken Japanen ingår. Den startades 1995 och har hittills resulterat i 39 volymer, beroende på hur man räknar. Varje utgåva har en inledning, ibland ganska lång, samt kommentarer, ordförklaringar och korta noteringar om personer som dagens läsare kanske inte känner till. Alla finns tillgängliga gratis på nätet i pdf-format och där kan man medan man läser klicka på ord man inte förstår och få upp förklaringarna på skärmen direkt. Akademiens klassikerserie är så nära man i vårt land kommer Frankrikes suveräna Pléiade-serie.

Japanen har således även den kommentarer och ordförklaringar. De senare har sammanställts av ”Per Wästberg och av Svenska akademien”, det vill säga någon icke namngiven person har hjälpt till. Akademien verkar ha ansträngt sig att inte ta något för givet. Således är bettlare, derangerad, skioptikonbilder, tapto, vivisektion, gengas, kvartslampa, överantvarda, aktstycke, alma mater, skärkarl (”manlig skärgårdsbo”), ariadnetråd och korpgluggar med liksom Gösta Selling, atomstationen Studsvik, Carl Fredrik Adelcrantz, Beaumarchais, Kurt Haijby, biskop Helander, Monica Zetterlund, Hjalmar Mehr, Oscar Levertin, Gutenberg (!) och Goethe (!).

Men att översätta l’ancien régime med ”forna tiders anda” är litet vågat. ”Åbo” på sidan 75 kunde man kanske också ha förklarat; det är här inte fråga om staden utan ”ägare av jordegendom som själv brukade och bebodde den” för att citera Akademiens Ordbok, liksom även slagvatten, fribult, hundbrygga och smärtingskor, ty alla svenskar är inte seglare.

Japanen som försvann är vackert gjord, med nästan inga tryckfel, vacker layout och omslag samt gedigen inbindning (sydd, inte limmad). Bo Grandien – Diktare, reporter, forskare mindre så.