Samhällets acceleration har tillfälligt stannat upp

Hartmut Rosas senast översatta bok är en bitvis oroande meditation över vad det innebär att vara människa i en tid av ökad acceleration och maximal tillgänglighet. Men den till synes friktionslösa värld han målar upp, där allt är möjligt och nåbart, framstår också som lätt otidsenlig i ljuset av det senaste årets pandemi.

Hur är social ordning möjlig? Den frågan återvänder sociologin ständigt till. Svaren har varierat och har formats av samhällets konfliktlinjer och utvecklingsytor. Länge handlade det om klass och industrialisering och hur ett samhälle som i grunden består av olika intressen ändå kan hänga samman. Sociologin gav då nycklar till förståelsen av hur olika samhällskrafter kunde mötas och tryckas ihop i stat, ekonomi och samhälle. Denna samhällsförståelse blev efterhand alltmer bräcklig när den globala marknaden smulade sönder efterkrigstidens samhällsfundament: det mäktiga facket, den allvetande staten, de ständiga förhandlingarna... Alla vittrade de bort. Sociologin tappade greppet när marknaden i stället trädde fram som den sociala ordningens källa, och när det – med Margaret Thatchers berömda ord – ”inte fanns något sådant som ett samhälle, bara män, kvinnor och familjer”. Men i takt med att friktionerna och spänningarna i vår samtid frilagts, uttryckt i populism, finansiell instabilitet och ökad internationell sårbarhet, och ovanpå det en pandemi som drabbar hela världen samtidigt, har de sociologiska perspektiven fått något av en renässans. Den frisläppta marknaden löste tydligen inte alla problem. Samhället som samlad enhet har återuppstått, för någon måste faktiskt hantera alla de spänningar, motsättningar och konflikter som präglar vår tid.