Samvetsfrihet så långt det är möjligt

Att vi i Sverige har svårt att hantera frågor om samvetsfrihet menar Susanne Wigorts Yngvesson beror på långtgående sekularisering. Hon tror dock att frågorna kommer att bli laddade i framtiden. Författarens egen position kan tyckas rimlig: samvetsfrihet bör garanteras alla i den mån det är möjligt. Men i detaljerna framträder oklarheter.

Samvetsfrihet provocerar. Åtminstone om vi ska tro Susanne Wigorts Yngvesson, författare till boken Frihet till samvete, utkommen på Timbro förlag. Särskilt verkar samvetsfrihet uppröra i Sverige, vilket illustreras av infekterade debatter kring barnmorskors möjlighet att utifrån samvetsskäl avstå abortingrepp. Därmed är det givetvis välkommet med en introduktion till ämnet skriven av en akademiker. Susanne Wigorts Yngvesson är lektor vid Teologiska högskolan Stockholm och docent i etik vid Uppsala universitet. Hennes huvudsakliga forskning handlar om medieetik, men hon har även gjort sig synlig i den svenska religionsdebatten. En kommentar på baksidan hävdar att boken ”breddar och fördjupar samvetsfrihet bortom abortfrågans skyttegravar”. Det skapar givetvis förväntningar.

Upplägget i boken är smart och genomtänkt. Efter en generell introduktion till ämnet följer en överblick över samvetsfrihetens betydelse för olika yrkesgrupper. Kan en läkare åberopa sitt samvete som skäl till att slippa göra åldersbestämningar på ensamkommande flyktingbarn? Kan en polis vägra att utvisa en gömd barnfamilj? Störst utrymme får emellertid samvetsfrihet för barnmorskor och den svenska debatten i frågan. Mot slutet återfinns en idéhistorisk, politisk och filosofisk bakgrund, där samvetsfriheten får sin plats i den övriga fri- och rättighetsfamiljen. Att lägga den historiska delen i slutet är ett balanserat val och undviker en framtung disposition.

Författarens egen ingång i ämnet kan beskrivas som frihetlig och trogen en liberal idétradition. Betoning ligger på rättighetsetik utifrån en naturrättslig, metafysisk grund. Samvetsfrihet bör enligt Wigorts Yngvesson garanteras alla i den mån det är möjligt, på arbetsplatsen såväl som i det offentliga livet. Att försvara samvetsfrihet som princip innebär dock inte, understryker författaren, att man därmed försvarar innehållet i en specifik etisk eller religiös övertygelse. Att försvara samvetsfrihet inom vården och samtidigt förespråka fri abort utgör alltså en fullt motsägelsefri position.

Enligt Wigorts Yngvesson får samvetsfriheten enbart inskränkas ”om en annan persons eller grupps frihet eller rättigheter riskerar att kränkas på ett oförsvarligt eller oproportionerligt sätt”. När det gäller det sistnämnda kan samvetsfrihet för barnmorskor tjäna som exempel. Sjukvården skulle inte klappa ihop för att någon önskade avstå från utförandet av aborter. Ansvaret för att säkerställa aborträtten ligger på sjukvården, snarare än på den enskilda barnmorskan. Så länge aborträtten inte är hotad – och att det därmed säkerställs att ingen får sina rättigheter kränkta på ett oförsvarligt sätt – bör vi enligt Wigorts Yngvesson vara öppna för en generös samvetsfrihet för alla som så önskar.

Författarens position kan tyckas uppenbart rimlig vid en första anblick. Men det är, som så ofta, i detaljerna som oklarheter framträder. Vad innebär det exempelvis att rättigheter kränks på ett oförsvarligt sätt till följd av att någon tillåts följa sitt samvete? Låt säga att en ung kvinna vill få en abort utförd vid det lokala sjukhuset på en mindre ort i Sverige. På sjukhuset ifråga finns det personal som av samvetsskäl inte utför aborter, men genom att ta sig till en närliggande ort är det inga problem för henne att få aborten genomförd – sjukvården kan hålla det den lovar, låt vara att det blir en mindre olägenhet för kvinnan med längre restider. Men låt oss nu anta att kvinnan valt att hålla sin graviditet hemlig för sin oförstående och kanske därtill skeptiska familj. Om kvinnan behöver resa till annan ort för att få ingreppet utfört kanske saken uppdagas för familjen, vilket kan leda till spänningar, påfrestningar och frustration för kvinnans del. Är detta godtagbart om samvetsfriheten för en barnmorska ligger i den andra vågskålen? Hur man bör förhålla sig till gränsdragningsproblem i enskilda fall av denna sort diskuteras inte i någon större utsträckning i boken.

Ett sätt att hantera gränsdragningar är förstås att upprätta kriterier för exakt vad som är värt att skydda. När det kommer till diskriminering och religion som diskrimineringsgrund visar Wigorts Yngvesson hur man utifrån rättspraxis inte skyddar varje möjlig övertygelse som kan vara religiöst motiverad. Den enskilde förväntas bland annat kunna visa att det finns ”ett mycket nära samband mellan religionen och handlingen”, för att handlingen ska kunna skyddas. Anmärkningsvärt nog diskuterar inte Wigorts Yngvesson problematiken kopplad till en sådan formulering. Ska teologer och religiösa lärde användas som expertvittnen i rättssalen i syfte att definiera vad ett ”nära samband” kan tänkas innebära, och därmed slå fast normativt hur en given religion egentligen ska förstås, tolkas och efterlevas?

Ett annat argument för samvetsfrihet som används i boken handlar om möjligheten att tänka pragmatiskt och lösa situationer praktiskt. Kanske lägger vi för stor vikt vid principfrågor; går det att omorganisera arbetet på ett sådant sätt att vissa anställda undantas uppgifter som strider mot deras samvete? Här finns det en tvetydig hållning hos författaren. Å ena sidan beskrivs samvetsfrihetsfrågan som ett litet problem i Sverige, där de flesta i dag ställer upp på majoritetskulturens normer. I de fall där samvetskonflikter uppstår kan de ofta enkelt och praktiskt lösas – om man bara vill. Å andra sidan förutspås det i boken att samvetsfrihet kommer att bli en laddad fråga i framtiden, inte minst i ljuset av de stora migrationsströmningarna till Sverige. Ett litet problem kan med andra ord bli stort.

En analys av den svenska debatten kring samvetsfrihet upptar relativt stort utrymme i boken. Den huvudsakliga frågeställningen är följande: varför har vi i Sverige så svårt att hantera frågor kopplade till samvetsfrihet i allmänhet, och samvetsfrågan i relation till abort i synnerhet? En förklaring handlar om Sveriges långtgående sekularisering. I starkt sekulariserade länder har vi svårt att förstå religionens betydelse för den personliga identiteten, menar Wigorts Yngvesson.

En annan förklaring till svårigheten att i Sverige hantera samvetsfrihet handlar om hur vårt land präglas av en rättspositivistisk och materialistisk syn på lag och moral. Wigorts Yngvesson försvarar här en förståelse av ”samvete” skilt från det bredare begreppet ”övertygelse”. Samvete syftar på själva förmågan hos människan att kunna göra moraliska val. En övertygelse grundad i samvetet skiljer sig från andra övertygelser genom att den starkt berör den personliga identiteten. Denna typ av övertygelse är således inget man byter från dag till dag; att bryta mot den framkallar lätt skuld, skam eller ånger.

Materialism som åskådning eller filosofisk position underkänner själva existensen av ett samvete, enligt Wigorts Yngvesson. När en barnmorska blir uppmanad att byta jobb då hon inte vill medverka vid aborter avspeglar detta alltså en materialistisk uppfattning, där samvetsfrågor reduceras till övertygelser rätt och slätt. Här är Wigorts Yngvessons analys emellertid oklar. Även en materialist borde kunna gå med på att det kan finnas moraliskt grundade övertygelser som är starkt kopplade till en personlig identitet, såväl som det faktum att övertygelserna ibland upplevs som oföränderliga. Sedan kan man ju fråga sig om det är rimligt att betrakta dessa övertygelser som de facto oföränderliga. Wigorts Yngvesson skulle förmodligen erkänna att de åtminstone i princip är möjliga att ompröva för en människa. Diskussionen blir inte heller klarare när materialism i allmänhet antas implicera allt från utilitarism, konstruktivism och tabula rasa å ena sidan, till marxism, Sovjetunionen och kollektivism å andra sidan.

Oavsett ingång i ämnet är det uppenbart att samvetsfrihet är en fråga där vi inte har tänkt färdigt. Tvärtom är det möjligen så, vilket är intrycket när man läser boken, att diskussionen bara har börjat. Susanne Wigorts Yngvessons bok är i det här sammanhanget ett välkommet bidrag för att föra ämnet till dagordningen och ge det en aktualitet även utanför abortfrågan. Frågan kring samvetsfrihet och dess gränser är nämligen med all sannolikhet här för att stanna.