Stockholms blodbad sett från båda sidor

Denna recension omfattar flera titlar

Två nya biografier ger intressanta perspektiv på nordiskt 1500-tal. Den ena tecknar Kristina Gyllenstiernas dramatiska livsöde. Som änka efter riksföreståndaren Sten Sture tog hon bland annat ledningen av försvaret av Stockholm under den danska belägringen 1520. Den andra biografin vänder perspektivet mot den danske kungen Kristian II som låg bakom Stockholms blodbad samma år. Trots förtjänster lyckas biografierna inte kompensera bristen på källmaterial och faktiskt komma nära de livsöden som skildras.

I och med Gustav Vasas makttillträde som riksföreståndare 1521 och kung 1523 bröt sig Sverige loss ur den danska unionen och en mer modern stat såg dagens ljus. Det var en historisk omvandling med ett politiskt pris. Hansestaden Lübeck hade gett upproret sitt politiska stöd och bidragit både ekonomiskt och med en flotta. Anledningen var att Lübeck såg sin position hotad av den danske unionskungen Kristian II:s planer på att inrätta ett nordiskt handelskompani, som skulle kunna utkonkurrera Hansan.

För att täcka skulden till Lübeck tvingade Gustav Vasa landets kyrkor att lämna in silverföremål som smältes till mynt, något som kallades silverhjälpen. Silverhjälpen täckte dock bara skulden till Lübeck, inte kostnaderna för själva kriget. Detta utgjorde den ekonomiska bakgrunden till reformationsriksdagen 1527, när kyrkans jordegendomar drogs in och lades under världslig, kunglig kontroll – en utveckling med paralleller på kontinenten.

I sin kungliga propaganda motiverade Gustav Vasa maktövertagandet med de övergrepp och summariska avrättningar som ”tyrannen Kristian” lät genomföra i Stockholm den 7–9 november 1520. Antalet avrättade personer, cirka 90, stod inte i proportion till antalet dödade soldater och civila i själva kriget, men för Gustav Vasa utgjorde Stockholms blodbad själva symbolbilden för Kristian II:s förtryck och tyrannilaster. Händelsen har i historieskrivningen fått utgöra startskottet på Gustav Vasas väg till Sveriges tron. Då föddes myten om att större delen av högadeln fick sätta livet till. Så var inte fallet. Ätter som Vasa, Sture, Oxenstierna, Bielke, Sparre och Brahe överlevde massakrerna.

Det är på sätt och vis lustigt att kungen var så upprörd. Gustav Vasa var inte ens närvarande under de blodiga dagarna i Stockholm som skrev in Kristian II som ”tyrannen” i svensk historia. Det var däremot en kvinna vid namn Kristina Nilsdotter, mer känd som Kristina Gyllenstierna efter hennes ätts vapensköld. Om henne har konsthistorikern Marie-Louise Flemberg skrivit en intressant och översiktlig bok.

Kristina Gyllenstierna var en enastående kvinna på många sätt, bland annat därför att hon vid 26 års ålder redan hade hunnit sätta fem barn till livet, varav tre var i livet 1520. Utan att tveka tog Kristina ledningen av försvaret av Stockholm under den danska belägringen år 1520. Vid den tidpunkten var hon nybliven änka efter Sten Sture den yngre, som stupat i striderna mot danska trupper i slaget på Åsundens is vid Bogesund i januari månad. Hon stod på försvarsmuren i Stockholm och såg i skenet av facklor hur krigsfolket samlade sig utanför stadens portar, hon hörde svordomarna och de hånfulla orden som riktades mot stadens invånare. En del smuts träffade säkert också henne.

Kristina Nilsdotter (Gyllenstierna, 1494–1559) var av hög börd. Hennes föräldrar var riksrådet Nils Eriksson (Gyllenstierna) och Sigrid Eskilsdotter (Banér). Hon kunde räkna sig som medlem av kretsen av förnäma högadelsdamer, som inte bara gav fägring åt sina män i maktens korridorer, utan även själva var viktiga politiska aktörer. Kristina var van vid att fatta beslut som berörde många och styra över både män och kvinnor. Hon vigdes i november 1511 med ädlingen Sten Sture, son till riksföreståndaren Svante Nilsson; hon var 17, han var 18 år. Sten Sture blev riksföreståndare sommaren 1512 och hon blev rikets första fru. Som gift med riksföreståndaren förmedlade hon mellan dem som ville ha Sten Stures hjälp i olika ärenden.

Men historien ville annorlunda än att Kristina skulle förbli den högsta manliga politiska maktens kvinnliga hand och ansikte utåt. Med makens död, Stockholm i danskkungen Kristian II:s händer och flera nära släktingar avrättade vid Stockholms blodbad samt fängslad i Danmark under ett par år, hade hon få möjligheter att agera kungligt. När så Gustav Vasa tog makten föll hon längre ned på den sociala stegen, även om hon fortfarande var mycket populär bland folket för sina insatser och Stureklanens ledande och samlande gestalt.

Frigiven från dansk fångenskap och efter ett par märkliga frieriturer med den danske amiralen och piratkungen Sören Norby tvingade Gustav Vasa henne att gifta om sig med Johan Tursson (Tre rosor), passande nog en kusin till Gustav Vasa. De ingick giftermål på Lindholmen 1527.

Därefter tog livet en helt annan vändning. Hon blev återigen mor och fick nöja sig med att vara en av rikets damer runt kungen, men utan någon egentlig möjlighet och makt att påverka. År 1545, och även 1551, tog hon hand om de kungliga barnen. Hon tyckte att det var ansträngande. I ett brev till Birgitta Eriksdotter (Leijonhufvud) förklarar Gustav Vasa att ”fru Kristina” tycker det är svårt att både övervaka sitt eget hushåll och tjänarna samtidigt som hon tar hand om prinsarna och prinsessorna. Kristina Gyllenstierna dog den 5 januari 1559 och är begravd i Trosa landskyrka.

Flembergs biografi har både förtjänster och brister. Jag ställer mig för det första frågande till etiketteringen av boken som en biografi. Den handlar om Kristina Gyllenstierna, absolut, men på grund av bristande ego-material (av typen dagböcker och personliga brev) går det inte att komma henne nära. Det tvingar författaren till spekulation.

Flembergs bok är för det andra förhållandevis traditionell i sitt upplägg och sin genomgång av perioden 1500–1550. Det som skildras är i mångt och mycket Sveriges politiska historia med fokus på de två inledande decennierna, då ju Kristina fortfarande var en aktör att räkna med. Här hade jag velat se en förskjutning av fokus, från det vi redan vet till det som är oskrivet, det vill säga senare delen av hennes liv, den som delvis utspelades i den kungliga barnkammaren.

En förtjänst med boken är annars Flembergs noggranna genomgång av händelserna kring den så kallade ”daljunkern”. I dag är de flesta historiker överens om att denne verkligen var Kristinas son Nils Stensson, som år 1527 försökte resa upprorsfanan mot Gustav Vasa, men tillfångatogs och avrättades i Rostock året därpå. Flemberg redovisar utförligt det bevarade källmaterialet och resonerar vettigt kring huruvida han var Sten Stures och Kristinas son eller inte. Hon presenterar den i dag sällan uppmärksammade tesen att Nils förvisso kan ha varit Sten Stures son men inte Kristinas. Att det skulle ha handlat om en oäkta son till riksföreståndaren skulle förklara mycket, bland annat att så många i pojkens omgivning intygade att han faktiskt var Sten Stures son och inte en bedragare. Det skulle också förklara varför Kristina förhöll sig kallsinnig till pojken. Men, som sagt, de flesta är i dag ändå övertygade om att Kristina lurades av Gustav Vasa att offentligt ta avstånd från honom och dömde därmed sin son till döden.

På den andra sidan av muren 1520 befann sig en krigstrött unionskung vid namn Kristian II, i svensk historieskrivning mer känd som Kristian Tyrann. Om denne undflyende och bitvis gåtfulle danske monark har doktoranden i historia vid Linköpings universitet Erik Petersson skrivit en gedigen biografi. Det är den första på sjuttio år över denne kung, som på sin tid höll de nordiska rikena och hela Östersjön i sitt grepp. Men det var ett krampaktigt tag, för det knakade rejält i fogarna i unionen. Stockholms blodbad och de efterföljande morden under kungens eriksgata genom Sverige utgjorde egentligen krönet på en lång utveckling. Som Petersson formulerar saken: unionen var som ”ett hoptråcklat lapptäcke där olika delar spretade åt olika håll”.

Vem var då denne danskkung som fått ett sådant dåligt rykte i svensk historieskrivning? Efter en förhållandevis lång introduktion, i vilken Sverige, Danmark och det övriga Norden presenteras – här hade en redaktör kunnat skära ned ordentligt i framställningen – kommer Petersson så äntligen in på bokens huvudperson. Kristian föddes på Nyborgs slott i juli månad 1481 och var son till kung Hans och Kristina av Sachsen. Han fostrades delvis i ett borgarhem i Köpenhamn, hos borgaren Hans Bogbinder. Tiden hos denne grundlade hos Kristian en positiv inställning till borgerskapet i städerna, vilket blev helt avgörande för hans senare handlingar. Det förklarar till exempel hans storvulna planer på inrättandet av ett nordiskt handelskompani och viljan att ta upp kampen mot den mäktiga Hansan.

Kristians karaktär har varit föremål för diskussion. Man har menat att han var mentalt labil, ja, rentav galen. Erik Peterssons biografi ger inte ett bestämt svar på frågan om hans psykiska tillstånd – han säger att han vill inte psykologisera – även om han är tydlig med att kungens karaktär förändrades i november 1516 då han lät hänga en av sina anställda, Hans Skrivare. Ett år senare var hans älskade Dyveke Sigbritsdatter död. Kungen misstänkte adelsmannen Torben Oxe för förgiftning och denne dömdes till döden och halshöggs. Något skedde inom Kristian kring åren 1516–1517 som gjorde honom grym, cynisk och bitter. Händelserna i Stockholm 1520 visar ju inte på en mildare och mer harmonisk kung Kristian.

Kristians karaktär har emellertid varit föremål för diskussion. Man har menat att han var mentalt labil, ja, rentav galen.

Erik Peterssons biografi är välskriven och intressant, men den lyckas inte lyfta fram Kristian II helt ur källskuggan. Petersson delar nämligen samma problem som Marie-Louise Flemberg med att skriva biografiskt på bristande källmaterial. Petersson försöker lösa problemet med att ösa på med politisk historia och kulturhistoriska utblickar samt göra egna personliga funderingar. Ibland fungerar det, ibland inte. Att börja filosofera över hur det är med ”våra liv” – ”Är livet, som man säger, kort?” – angående en ung familj som väntar på en buss i en busskur i Bergen en regnig dag på 2010-talet tillhör de mindre lyckade utsvävningarna.

Jag vill i stället tillbaka till Stockholms stadsmur 1520 när Kristina och Kristian vägde varandras styrkor och svagheter – och Kristina fattade ett ödesdigert beslut och Kristian ett annat. Hon öppnade portarna för den danske kungen och gav därmed upp sin position som landets styrande riksänka. Kristian tvingades en tid därefter hålla räfst och rättarting med stureanhängare, en rannsakning som resulterade i blodbad och banade väg för en adelsjunker från Uppland. Bådas beslut skrev historia.