Svensk nazist som ville skapa en alternativ arbetarrörelse

Nazismens prosocialistiska inslag har ofta avfärdats som taktik, men som Victor Lundberg visar i sin studie om Sven Olov Lindholm fanns det nazister som av ideologiska skäl ville tillvarata arbetarklassens politiska potential. Härdade arbetare skulle leda utvecklingen mot drömsamhället.

I en inte särskilt känd passage i Mein Kampf berättar Adolf Hitler om den nationalsocialistiska hakkorsfanan och varför den färgsatts som den gjorts. Det svartvita emblemet med svastikan skulle avteckna sig mot en röd bakgrund. I detta låg en viktig symbolik. Tanken var att man i färgvalet skulle kunna se rörelsens sociala tanke. I detta textställe anknöt Hitler till den tidiga nationalsocialismens mer markerade antikapitalism med vidhängande sociala ambitioner, manifesterade inte minst i partiprogrammet från 1920 och dess 25 punkter. Där talas om långtgående socialiseringskrav, som förstatligande av truster och kommunalisering av varuhus, men också om välfärdsreformer som statligt betald utbildning och utbyggd åldringsvård. Man kan ana konturerna av vad den tyske historikern Götz Aly kallat för en nazistisk välfärdsstat.

De mer prosocialistiska tongångarna i den tidiga nationalsocialismen har ofta avfärdats. De antikapitalistiska dragen har setts som primärt riktade mot judiska näringsidkare, alltså snarast som en nödtorftigt maskerad antisemitism. I stället har en vänsterinfluerad karakteristisk av nationalsocialismen varit inflytelserik, som ser den som en rörelse buren till makten av storfinansen och fundamentalt kapitalismvänlig. I John Heartfields berömda montage i den socialistiska tidskriften Arbeiter Illustrierte Zeitung får Hitler i sin heilande högerhand ta emot en bunt tyska riksmark av en inklippt bakomstående figur. Detta sker under texten ”Millionen stehen hinter mir”. Bilden illustrerar synsättet väl. De mer antikapitalistiska och prosocialistiska delarna av det nazistiska budskapet har betraktats som utslag av ren partitaktik.

Det är mot denna bakgrund man skall läsa Victor Lundbergs En idé större än döden – En fascistisk arbetarrörelse i Sverige, 1933–1945. Han behandlar förvisso svenska förhållanden, varför frågan om vem som gynnades av ett nazistiskt maktövertagande aldrig behöver ställas. Däremot bidrar Lundbergs analys till en bredare och mer differentierad syn på den svenska mellankrigsfascismen. Många har valt att se denna som en relativt enhetlig rörelse, präglad av en och annan personkonflikt, men knappast av några vägande ideologiska meningsskiljaktigheter. Andra, inte minst Karl N. Alvar Nilsson, har fokuserat på den svenska överklassens förhållande till högerextrema rörelser och idéer. Heartfields montage och den världsbild det ger uttryck för har så till vida gjort sig påminda också i den svenska kontexten. Lundberg vidgar perspektivet genom att studera Sven Olov Lindholms parti Nationalsocialistiska Arbetarpartiet, småningom Svensk Socialistisk Samling, som en rörelse som på allvar strävade efter att tillvarata arbetarklassens politiska potential. Och detta gjorde man, nota bene, inte av partitaktiska skäl utan av ideologiska. När man appellerade till arbetarna menade man alltså vad man sade. Detta är Lundbergs tanke och den är inte så okontroversiell som det kan låta.

Klassen och nationen stod i båda fallen för individens underordnande och uppgående i olika kollektiv.

Internationellt har motsvarande axel mellan nazister och arbetare spårats också när det gäller den tyska nationalsocialismen. Inte minst Conan Fischer har fördjupat sig i hur de tyska nazisterna tävlade med kommunistpartiet om just arbetarrösterna. På samma sätt som man från nazistisk sida försökte inkorporera arbetarvänlig klassretorik i det politiska budskapet, försökte man från den i grunden internationella kommunistiska sidan knyta an till nationen. Klassen och nationen stod i båda fallen för individens underordnande och uppgående i olika kollektiv. Det är betecknande att begreppet Volksgenosse, folkkamrat, en hybrid mellan högerns och vänsterns kollektivistiska principer, tidvis användes av nazister såväl som kommunister. Fischer ser också en del lokala samarbeten och till synes märkliga gränsövergångar mellan de båda rörelserna, som antyder att de socialistiska delarna av nationalsocialismen i samtiden framstod som i någon bemärkelse äkta.

Fischers forskning har gått Lundberg förbi. En viktig roll i hans bok spelar i stället Max Keles Nazis and Workers från 1972. Kele företräder ett perspektiv som i grunden liknar Fischers i meningen att arbetarna ”erkänns” som en viktig väljarbas för den nazistiska rörelsen. Men det finns som sagt en mer uppdaterad forskningsfront än så, säkert också efter Fischer, fältet är enormt. Att Lundberg fastnar för ett så pass ålderstiget verk illustrerar möjligen att de sociala och ideologiska dimensioner som här aktualiseras hitintills inte varit särskilt uppmärksammade i Sverige.

Det finns två huvudsakliga budskap i Lundbergs bok. För det första att Lindholmrörelsen kan betraktas som en arbetarrörelse, men en alternativ sådan, grundad i en oftast väsensskild förståelse av begreppen arbete och arbetare. För det andra att denna ideologi formades i direkt dialog med utländska influenser och på ett mycket nära sätt kan beskrivas som en del av ett europeiskt fascistiskt idékomplex.

Det första budskapet om Lindholm-rörelsen som en arbetarrörelse får sägas vara det mest grundläggande. Men bilden är också splittrad. Å ena sidan ser Lundberg Lindholms parti som ett i grunden högerpräglat sådant. ”I deras föreställningsvärld var de nationalradikala, starkt värdereaktionära och småföretagaraktivistiska betydelserna fundamentala, liksom i minst lika hög grad den liberala dogmatiken om frihet från olika sorters tvång samt hatet mot alla former av socialdemokrati, socialism, marxism och kommunism” skriver han. Så långt är författaren väsentligen enig med det vänsterinfluerade synsättet som det grovt beskrivits ovan med Heartfield som illustration. Men det finns också en annan bild. Lindholmrörelsen var upptagen av arbete och arbetare på ett sätt som får Lundberg att återknyta till just Marx, högerstämpeln till trots. Han citerar rentav Kommunistiska manifestet och dess karakteristik av proletariatet som den verkligt revolutionära klassen, den som utkorats att stå emot den exploaterande bourgeoisien. Här finns alltså hos Lindholmrörelsen en kluven inställning till det marxistiska idékomplexet.

Detta bottnar i synen på arbete. Marxismens yttersta mål var att proletariatet skulle befrias från den boja som arbetet innebar och man eftersträvade proletariatets organisering och kamp för att detta skulle kunna ske. Kroppsarbetarna stod i fokus och målet var att deras träldom skulle upphöra. I Lindholmrörelsen var ”arbete” och ”arbetare” något betydligt vidare. För det första kunde alla som arbetade inom nationens och folkgemenskapens hägn ses som arbetare oberoende av om arbetet skedde med handen eller hjärnan. I båda fallen skapade man värden. Denna förståelse av arbetarbegreppet medgav också en viktig retorisk distinktion mellan ”massan av arbetstagare” och ”arbetarklassen”. Den antikapitalism som kompletterade vurmen för arbetet riktades inte heller mot inhemska strävsamma småföretagare, som också kunde ses som värdeskapare. Udden riktades i stället mot inkomster skapade utan egentligt arbete, mot spekulationsvinster och ockerräntor. Dessa arbetsfria inkomster skapades av det internationella finanskapitalet, som genom att operera just internationellt också hotade den nationella gemenskapen. Här tonade den kosmopolitiske judiske affärsmannen också fram som en nedbrytande skumraskfigur.

Så långt skilde sig synen på vem som är arbetare åt. Den andra distinktionen rör synen på arbete som sådant. Där marxismen i grunden strävar efter att frigöra arbetarna från arbetets tvång, mytologiseras detta i stället av Lindholmrörelsen. Det är arbetet som härdar, som skapar maskulina människor hårda som stål. Arbetet är så till vida närmast ett mål i sig själv, något som skall prägla arbetarsoldatens liv och det arbets-Utopia han skall skapa, en späkelse för att ständigt pröva sin livskraft. Och även om Lindholms arbetarbegrepp är vidare än det marxistiska så tycks ändå kroppsarbetaren i detta sammanhang vara ett ideal. Det är bara han som är tillräckligt radikal för att föra kampen vidare och som inte förfaller till en anemisk, småborgerlig livshållning. Man kan i resonemanget nästan ana en inverterad form av Lenins avantgardism; i stället för att det arbetande proletariatet ska drivas framåt av en intellektuell revolutionär elit, så ska en vitt definierad grupp arbetstagare, bestående också av hjärnans arbetare, ledas mot drömsamhället av härdade, mytologiserade kroppsarbetare.

Det är med andra ord en intressant och sammansatt bild som tonar fram. Det som Lundberg dessutom gör genom sin dissektion av arbetarbegreppet är att han vänder sig mot den marxistiska synen på fascism och nazism som ett kapitalistiskt förfallssymptom och knappast en sammanhängande ideologi. Det är nämligen inte en kökkenmödding av osorterade idéfragment som visas upp, tvärtom är det en ganska koherent uppsättning tankar, åtminstone mer koherent än vad man ofta velat tillstå.

Ett annat viktigt tema i Lundbergs bok är Lindholms band till den kontinentala fascismen. Lundberg hänvisar främst till vad han menar är direkta influenser från Ernst Jünger, särskilt i frågan om mytologiseringen av det härdande arbetet. Lundberg antyder också andra influenser. Vid två resor till Tyskland, 1929 och 1932, träffade Lindholm flera personer knutna till den mer vänsterinriktade delen av det tyska nazistpartiet. Bland annat sammanstrålade han med en av de personer som varit med och upprättat det antikapitalistiskt färgade 25-punktsprogrammet, Gottfried Feder, den tidiga nationalsocialismens ekonomiske teoretiker. Lindholm träffade även Gregor Strasser, den man som ofta beskrivs som en ledargestalt för den ”interna vänsteroppositionen”, och som efter konfrontation med Hitler mördades under de långa knivarnas natt 1934. Det är betecknande att Lindholm i efterhand framhåller just 1934 som det ödesdigra år då den tyska nazismen slog in på fel väg.

Efter krigets slut försökte Lindholm använda sig av detta i försvar. Han tillbakavisade att han skulle ha blivit överlöpare vid en tysk ockupation och menade att det inte var Hitlers nazism som var hans. Klart var att Lindholms förståelse av begreppet nationalsocialism var en annan än folkflertalets.

Men med tiden gav han upp. Han skilde sig från sin fru Vera, som i stället gifte om sig med Assar Oredsson. Hon blev småningom partiledare för Nordiska Rikspartiet. Lindholm uppgav själv i en senare intervju växande politiska meningsskiljaktigheter som skälet till skilsmässan. Själv gick han med i FNL-rörelsen, och började på sin ålders höst kalla sig för kommunist. Han dog 1998, efter vad Lundberg med ett enhetsbegrepp kallar för ”en lång radikalpolitisk livsgärning”. Det är en märkvärdig livsresa som vore väl värd en egen bok.

Johan Stenfeldt är fil. dr i historia vid Lunds universitet.