Syn på kriget som ligger nära den amerikanska propagandan

Med svenskar menar Lars Gyllenhaal svenskamerikaner men det är oklart i vilken utsträckning de identifierade sig som svenskar. Många var födda i USA eller hade invandrat som barn. Det görs inga försök att tränga djupare in i deras upplevelser. Detta är en traditionellt berättad händelsehistoria om ett antal mäns krigserfarenhet. Det krävs att man är djupt specialintresserad av militärhistoria för att engagemanget ska hållas vid liv.

Över 200 000 svenskar stred mot Hitler – så hade Lars Gyllenhaals nya bok Svenskarna som stred mot Hitler också kunnat säljas in. För så många var enligt hans uppskattningar faktiskt de ”Swedes” (svenskamerikaner) som 1941–45 tjänstgjorde i amerikanska styrkor. Trots det uppenbarligen aldrig sinande allmänna intresset för andra världskrigets (militär)historia har dessa ”svenskar” – till skillnad från de avsevärt färre svenskar som stred i Waffen-SS – hittills inte fått särskilt mycket uppmärksamhet. Gyllenhaals förlag talar till och med i termer av att de med hans bok äntligen får ”upprättelse”. Samtidigt skulle man kunna sätta citations- eller åtminstone frågetecken inte bara kring boktitelns ”svenskar” utan också ”mot Hitler”. Den ger intryck av att svenskarna deltog av starka ideologiska övertygelser, men så verkar med något enstaka undantag inte ha varit fallet. I stället tog de så vitt det alls går att utröna av källorna värvning i brist på bättre alternativ, av hämnd- eller pliktkänslor, av sympati för Norge eller helt enkelt därför att de blev inkallade. En del av dem stred dessutom mot Japan i Stilla havet.

Frågan är också hur många av dessa soldater som identifierade sig som svenskar och vilken roll svenskheten spelade för dem. Många var födda i USA eller hade invandrat som barn och de valde också att återvända dit efter kriget. Man kan anta att deras amerikanska identitet och medborgarskap och viljan att bevisa dessa genom att göra en militär insats var betydligt viktigare under kriget än svenskheten. Den typen av frågor och problematik tas dock inte upp av Gyllenhaal, som tyvärr mer stannar vid spörsmål av typen ”Bland amerikanska flyghistoriker finns olika uppfattningar om hur många nedskjutningar Anderson borde ha tillerkänts”, apropå stridspiloten Willy Anderson (amerikanskfödd med en svensk förälder).

Man kan anta att deras amerikanska identitet och medborgarskap och viljan att bevisa dessa genom att göra en militär insats var betydligt viktigare under kriget än svenskheten.

Boken är alltså inget försök att på ett mer generellt plan förstå eller förklara dessa krigserfarenheter och deras historiska betydelse. Gyllenhaal är inte historiker, utan författare med modern militärhistoria som specialitet. Om svenska frivilliga i det senaste seklets krig och konflikter har han tidigare berättat i Svenskar i krig 1914–1945 (2004, tillsammans med Lennart Westberg) och uppföljaren Svenskar i krig 1945–2015 (2015). I sin nya bok har han fastnat för ett antal livsöden bland de svenskar och svenskamerikaner som aktivt deltog i luft- och markstrider i amerikansk krigstjänst under andra världskriget och gärna då dem som har någon koppling till välkända slag och händelser, som gestaltats i dagens populärkultur som Rädda menige Ryan och Kellys hjältar. Det är traditionellt berättad händelsehistoria om ett antal mäns (alla är män) stridserfarenheter. Det är med andra ord en fördel att som läsare vara djupt specialintresserad av allt som rör andra världskrigets militärhistoria för att hålla engagemanget vid liv.

Att författaren själv gripits av dessa öden är tydligt, men det blotta faktum att de var svenskar eller hade svenska namn räcker inte för att bära en bok. Visst finns här enskilda spännande anekdoter, men det saknas en övergripande, sammanhållen idé utöver den ganska tunna röda linje som den förmenta svenskheten utgör. Inte heller denna utvecklas som sagt, utöver noteringar som att någon till sin död uppskattade svenska maträtter. Gyllenhaal vill säga något om ”den djupa men samtidigt motsägelsefulla relationen Sverige–USA”, men saknar en ”bra kort förklaring till de stora paradoxerna i förhållandet”. När han till sist på en halv sida ska utvärdera effekterna av den svenskamerikanska insatsen och ifall historieböckerna haft ett annorlunda innehåll om dessa personer inte funnits, så landar det hela litet snöpligt i att möjligtvis ”en eller annan episod fått en annan ordalydelse”.

Den meningen säger också något om Gyllenhaals historiesyn och tillvägagångssätt. Boken saknar till exempel en litteraturlista eftersom det enligt författaren i stort sett inte finns några svenska böcker på ämnet svenskar i amerikansk tjänst under andra världskriget. Men det hade ju gått att vidga det snäva perspektivet till böcker (och forskning) på andra språk, till andra motsvarande invandrargrupper eller andra krig, till exempel en jämförelse med de uppskattningsvis 50 000 svenskamerikaner som stred för USA i första världskriget 1917–18 och som Nils Fabiansson nyligen skrivit initierat om i Svenskarna i första världskriget (2018).

Mer problematiskt än det anekdotiska och episodiska är dock att författaren ofta landar i en romantiserad syn på kriget som ligger nära dåtidens amerikanska krigspropaganda. Boken saknar noter, men bygger enligt uppgift bland annat på (icke redovisade) intervjuer med deltagarna och deras anhöriga. Veteranernas utsagor – ibland förmedlade långt efteråt eller genom släktingar, ibland i samtida brev och tidningsartiklar och ibland i senare upptecknade minnen – tas relativt okritiskt för givna och sanna och problematiseras aldrig. Otaliga officiella bilder på svenskamerikaner i uniform med hedersmedaljer, blandat med oreflekterat återgivna heroiska bataljmålningar, förstärker det intrycket. Meningar av typen ”Flygaresset major Richard Bongs fyrtio luftsegrar (confirmed kills) har ännu inte slagits av någon senare amerikansk pilot” väcker frågor. Förväntas jag som svensk känna särskild stolthet över dessa uppgifter om fyrtio bekräftade döda eller vilket är syftet?

Även i det avslutande kapitlet ”Omfång och effekt” saknas någon form av sammanfattning, slutsats och analys. Utöver intressanta uppskattningar av hur många svenskamerikaner och svenska medborgare (minst 1500) som slogs för USA i kriget refereras i stället ytterligare ett antal svenskamerikanska generaler och andra (däribland Gyllenhaals egna amerikanska släktingar). Men frågan om vad den svenskamerikanska insatsen betydde stannar vid ytterst kortfattade spekulationer. Som Gyllenhaal själv undrar: Hur påverkades den svenska opinionen av alla släktingar i amerikansk uniform? Och vad – om något – betydde svenskheten i krigssammanhanget? Vad fanns det för jämförelser med svenskar på den andra fronten och i andra krig? Vilken roll har dessa erfarenheter spelat i ett längre historiskt perspektiv? Har de haft någon betydelse för svenska föreställningar om och minnen av andra världskriget? På den sortens frågor lämnar Svenskar i strid mot Hitler inga svar.