Systemskiftet som kom av sig

Den svenska modellen dömdes ut men något systemskifte blev det aldrig. Att det ändå går bra för Sverige beror enligt Andreas Bergh och Magnus Henrekson dels på att förändringarna faktiskt har varit omfattande, dels på att goda institutioner kompenserat för skattetryck och bristande flexibilitet. Men förklaringen kan ligga någon helt annanstans, menar recensenten.

Vi kommer ihåg hur tongångarna gick i början på 1990-talet. Utländska ekonomiska auktoriteter som Mancur Olson ställde frågan om inte den svenska eller nordiska modellen hade gjort sitt. ”De nordiska ljusen skiner inte lika starkt längre”, var titeln på en uppsats som Olson skrev vid denna tid. I Sverige kom Lindbeckkommissionen fram till att modellen måste reformeras i en rad viktiga avseenden; det gällde dels den generösa välfärdspolitiken som skapade felaktiga incitament för jobb och tillväxt, dels arbetsmarknadsmodellen som var på tok för stel. Visserligen ledde 90-talskrisen till förändringar av det slag som kritikerna efterlyste. Vi fick en oberoende Riksbank och ett nytt högsta prioriterade mål för den ekonomiska politiken, prisstabilitet. En skenande statsskuld och underskott i budgeten föranledde också en bantning av den offentliga sektorn. Men det går ändå inte att påstå att något systemskifte kom till stånd, i synnerhet när det gäller arbetsmarknadsmodellen med starka parter och kollektiv­avtal som viktigaste grundbultar.

Av många har det betraktats som en paradox att Sverige trots att något omfattande systemskifte inte kom till stånd under ­90-talet lyckats klara sig så bra i internationell jämförelse under de senaste tio åren. Tillväxten har legat över EU-snitt och arbetslösheten har varit lägre än i jämförbara länder. Vi har också haft god ordning i statsfinanserna – till den grad att vår ekonomi i dag betraktas som kanske den starkaste i Europa. Och detta trots att vi fortfarande har en mycket generös välfärdsmodell, ett av de högsta skattetrycken i världen och en hårt reglerad arbetsmarknad. Hade kritikerna från 90-talet som krävde räfst och rättarting med den svenska modellen helt enkelt fel?

I sin bok Varför går det bra för Sverige? avvisar nationalekonomerna Andreas Bergh och Magnus Henrekson, båda verksamma vid Institutet för Näringslivsforskning, resonemanget om en svensk (eller nordisk) paradox. Deras argumentation löper längs två huvudlinjer. För det första menar de att de som talar om en paradox underskattar de förändringar som faktiskt kommit till stånd sedan mitten av 90-talet. De har varit mera djupgående än man kan tro, hävdar författarna. Framför allt pekar de på den relativt stora minskningen av de offentliga utgifternas andel av bruttonationalprodukten sedan 1990, med cirka tio procent från cirka femtio till strax över fyrtio procent. Det är detta, tillsammans med en ökad ekonomisk frihet och det nya målet att hålla inflationen nere, som lett till att Sverige klarat sig så bra under den gångna tioårsperioden. För det andra menar de att Sverige är ett exempel på hur ”goda” institutioner kan kompensera ett (fortsatt) hårt skattetryck och en ­oflexibel arbetsmarknad så att en god tillväxt kan åstadkommas. ”Goda” institutioner så som väldefinierade äganderätter och transparens skapar tillit hos de ekonomiska aktörerna. Tillit i sin tur sänker de så kallade transaktionskostnaderna i ekonomin. Man vågar helt enkelt göra mera affärer med varandra om man litar på varandra.

Det finns mycket i denna skrift som man kan hålla med om, men nog är det ändå en paradox att det tidiga 90-talets tuffa utdömanden av en samhällstyp som den svenska så till den grad kommit av sig. Det förefaller inte längre lika självklart att höga skatter och regleringar står i motsättning till god tillväxt och makroekonomisk balans. För trots allt är Sverige fortfarande det högst beskattade landet i västvärlden näst Danmark. Självfallet har skattetrycket fallit sedan 1990. Men då skall man komma ihåg att det har det gjort i de flesta rika länder. Dessutom var åren kring 1990 så exceptionella för svenskt vidkommande, med en överhettad ekonomi och arbetskraftsbrist, att det är svårt att jämföra med situationen tjugo år senare. Frågan hur mycket Sverige förändrats även i andra avseenden är svår att säga något exakt om. Omvärlden fortsätter att betrakta Sverige som ett land med generösa välfärdssystem, en ovanligt egalitär inkomststruktur och en reglerad arbetsmarknad. På det hela taget har den nog också rätt.

Inom ekonomisk forskning har en diskussion förts sedan länge kring frågan om vilket samband det finns mellan ekonomisk tillväxt och storleken på den offentliga sektorn. Åsikterna har böljat fram och tillbaka och någon total konsensus råder inte. Trots att författarna hävdar motsatsen är det väl så att moderna studier är mindre tvärsäkra än tidigare med att hävda att det finns ett negativt samband mellan stor offentlig sektor och tillväxt. Snarare är det komplexiteten som numera framhävs. Det är kanske mindre intressant hur stor den offentliga sektorn än vad den används till, och i vilken mån dess olika delar skapar mer eller mindre incitament för ekonomisk tillväxt. Det är säkert riktigt att det kan finnas en absolut gräns för hur stor den offentliga sektorn kan vara, men det verkar ändå som om länder med liknande andel offentliga utgifter – eller skattetryck – tycks kunna generera mycket olika tillväxttal. Det gäller inte minst sett över en längre tidsperiod.

Det har alltså knappast skett något omfattande systemskifte i Sverige. Men kanske ligger det något i tanken att en gradvis tillväxt av ”goda” institutioner har kompenserat de eventuella nackdelar som en hög välfärd och skatter – liksom en reglerad arbetsmarknad – har medfört? Den diskussion som författarna för kring detta är intressant, men det är mycket svårt att ge något entydigt mått på vilken betydelse institutioner har för ekonomisk tillväxt. Det är dessutom svårt att fastställa kausala samband eller vad som är hönan eller ägget: är det ”goda” institutioner som skapar tillväxt eller är det tvärtom? Författarparet pekar på några sådana institutioner som förmodligen hjälpt till att skapa den tillit som förutsätts för att ekonomisk tillväxt skall komma till stånd. Men författarnas val av dessa – ekonomisk frihet och äganderätt som utvecklats i positiv riktning sedan 90-talets början – är ganska godtyckligt. Det skulle gå att argumentera även för betydelsen av andra institutionella faktorer som hjälpt till att skapa en god tillit och sänka transaktionskostnaderna. Vem vet, kanske även den ovanligt jämlika inkomststrukturen eller den fortfarande relativt sett höga (men minskande) generaliteten i välfärden spelar en viktig roll för att skapa goda förutsättningar för tillväxt? Kanske gäller det även den partsmodell på arbetsmarknaden med starka kollektivavtal för att förstärka långsiktig planering och minska osäkerheter? Det hade utan tvivel varit värdefullt om författarna mera förutsättningslöst och systematiskt hade diskuterat vilken roll som olika institutioner kan ha haft för att skapa förutsättning för den goda tillväxt Sverige haft under senare år.

Sedan är ju förstås den riktigt stora frågan – som författarna inte alls berör – huruvida sådant som institutioner eller eventuella reformer av den svenska modellen haft någon roll överhuvudtaget. Kanske handlar det i första hand om gynnsamma internationella konjunkturer, samt det faktum att Sverige sedan tidigt 90-tal tillämpat en flytande växelkurs som skapat utomordentligt goda konkurrensvillkor för svensk exportindustri. Den verkliga paradoxen är kanske att Sverige till stora delar lyckats behålla sin modell intakt på grund av en sådan smidig exportanpassning?