Filosofi & psykologi

Tvivlet är nödvändigt för den sanna tron

Dialoger om naturlig religion
David Hume (övers. Jan Landgren)

Nya Doxa
173 sidor
ISBN 9789157806246

| Respons 3/2021 | 11 min läsning

I denna skrift gör den skotske upplysningsfilosofen David Hume (1711–1776) en kritisk genomgång av argumenten för Guds existens. Enligt Hume är motmedlet till intoleransen insikten om det mänskliga förnuftets ofullkomlighet. Utan denna ödmjukhet blir de troende dogmatiska och börjar snart förfölja varandra.

Inbördeskriget i det tidigare Jugoslavien, striderna mellan unionister och nationalister i Nordirland och de senaste årens islamistiska terror är några av de senaste kapitlen i den långa och dystra historien om våld i religionens namn. Under 1500- och 1600-talet dog miljoner européer i krigen mellan protestanter och katoliker, i Tyskland sannolikt en tredjedel av befolkningen enbart under åren 1618–1648. 

Religionskrigen var en del av bakgrunden till 1700-talets upplysningstänkande, där två centrala teman var kritik av religiös intolerans och försvar för vetenskapen och det mänskliga förnuftet som bättre vägvisare till sanningen än kyrkans dogmer. Men avståndstagandet från de etablerade religionerna betydde inte att upplysningsfilosoferna nödvändigtvis var ateister eller agnostiker. En utbredd uppfattning var att rationellt tänkande inte utesluter religiös övertygelse utan tvärtom kan vara grunden för en religion befriad från vidskepelse och teologiska dogmer, en ”naturlig” religion.

Om människor endast hade lyssnat till vad Gud säger till deras hjärtan så hade det bara funnits en religion på jorden, skrev Jean-Jacques Rousseau i Émile eller Om uppfostran 1762. Den som betraktar naturen och lyssnar till rösten i sitt inre lär känna Gud genom sitt förstånd och sitt samvete och inser att Han inte kräver någon annan gudstjänst än hjärtats. Denna naturliga religion är enligt Rousseau gemensam för alla människor. Om judar, kristna och muslimer gav upp alla de dogmer som skiljer dem åt, skulle den naturliga religionen återstå som det alla kunde enas kring. Varför skulle Gud bry sig om vilka dräkter prästerna bär eller i vilken ordning de läser sina böner? Förnuftet, skriver Rousseau, ger oss en mer upphöjd föreställning om Gud än uppenbarelsen. 

Den skotske filosofen David Hume, under en tid nära vän med Rousseau, hörde till upplysningstänkarna, men är också den som tydligast visat det mänskliga förnuftets begränsningar, bland annat genom det berömda argument för induktiv skepticism som han först utvecklar i Avhandling om den mänskliga naturen (1739–1740). 

David Hume, målning av Allan Ramsay (1713–1784). Foto: Scottish National Gallery

Slutsatser om orsakssamband mellan händelser kan enligt Hume aldrig dras från enskilda fall utan bara genom induktion, det vill säga generalisering från enskilda observerade fall i vilka händelser av en viss typ alltid följt på händelser av en viss annan typ. Men alla sådana slutsatser bygger på den outtalade förutsättningen att naturen är likformig, det vill säga att framtiden kommer att likna det förflutna och mer generellt att händelser och fakta som vi inte observerat liknar sådana som vi har observerat. Vi tror att solen kommer att gå upp i morgon därför att den alltid gjort det tidigare och därför att vi antar att naturen kommer att följa samma lagar i morgon som i det förflutna. Hur vet vi detta? Om all kunskap bygger på erfarenheten måste svaret vara att vi tidigare observerat att naturlagarna förblivit konstanta och därför förväntar oss att de kommer fortsätta vara det. Men om vi sluter oss från att detta gällt i det förflutna till att det kommer att gälla i framtiden, så har vi förutsatt det som skulle bevisas. 

Svårigheten är även känd som problemet med de svarta svanarna. Innan européer upptäckte Australien hade de stöd i all tidigare erfarenhet för att alla svanar är vita, men de australiska svarta svanarna motbevisade denna induktiva slutsats. Analogt är det i princip fullt möjligt att de kända naturlagarna i morgon visar sig inte gälla. Solen går inte upp trots att all tidigare erfarenhet säger att den borde göra det. 

I det postumt utgivna verket Dialoger om naturlig religion (1779) gör Hume en kritisk genomgång av argumenten för Guds existens. Formen är ett lärt samtal mellan vännerna Kleanthes, som anser att Guds existens bevisas av naturens ändamålsenlighet, Demea, som hävdar att världen med nödvändighet måste ha en yttersta första orsak i Gud, och Philo, en skeptiker som med osvikligt skarpsinne visar svagheterna i de andras argument. 

Den som öppnar en bok och läser den inser att den måste ha skrivits av en tänkande varelse, säger Kleanthes, även om författaren inte finns närvarande, och den som hör en röst i mörkret drar slutsatsen att där finns en människa som talar även om det inte går att se henne. På samma sätt visar ett ögas komplicerade och ändamålsenliga uppbyggnad att det måste ha skapats av ett väsen med en intelligens liknande människans, bara oerhört mycket mer kraftfull. Att växters och djurs kroppar skulle vara så väl anpassade till sina syften utan en medveten skapare är lika osannolikt som att en samling stålbitar av sig själva skulle ordna sig till en fungerande klocka.

Demea får fungera som språkrör för ett annat välkänt gudsbevis, som bygger på principen att varje händelse måste ha en orsak, som i sin tur har en orsak, och så vidare. Kedjan av orsaker kan inte fortsätta i oändlighet utan måste ha sin början i en första orsak, en nödvändigt existerande varelse som bär på skälet till sin existens i sig själv, det vill säga Gud. 

En av Philos invändningar bygger på Humes analys av induktionen: slutsatser om orsakssamband kan bara dras från observationer av generella samband mellan olika typer av händelser, och världens skapelse är en unik händelse som inte kan upprepas. I ett mer fantasifullt resonemang tänker sig Philo en planet bebodd av spindlar där invånarna föreställer sig Gud som en spindel – varför skulle inte en värld kunna spinnas ur en gudomlig mage lika väl som ur en ande? Och om världen skapats av ett medvetet väsen, hur kan detta väsen vara gott och allsmäktigt när det finns så mycket ondska och lidande i världen? Skulle inte vår värld kunna vara ett hafsverk av en ung och oerfaren gud, en gudomlig klåpare som inte hunnit lära sig hantverket ordentligt, eller av flera gudar som hjälpts åt? Vad gör Bibelns skapelseberättelse mer sannolik än någon av dessa hypoteser?

I ett mer fantasifullt resonemang tänker sig Philo en planet bebodd av spindlar där invånarna föreställer sig Gud som en spindel – varför skulle inte en värld kunna spinnas ur en gudomlig mage lika väl som ur en ande?

Dialogerna är inte bara en debatt mellan skeptikern Philo och religionens försvarare Kleanthes och Demea, utan också mellan en kristen mysticism företrädd av Demea och en antropomorfisk Gudstro företrädd av Kleanthes. 

Enligt Demea gör det mänskliga förståndets begränsningar att vi inte kan ha kunskap om Guds egenskaper, utan bara om hans existens. Det är vanvördigt att tillskriva Gud mänskliga idéer eller känslor och att över huvud taget försöka förstå Hans väsen och vilja. Som de svaga varelser vi är kan vi bara tillbe Hans ”oändliga fullkomlighet som inget öga har sett, inget öra har hört och som ingen människa ens kunnat föreställa sig”. 

Kleanthes avfärdar detta som förtäckt ateism. Den som hävdar att Gud varken har tanke, vilja, åsikter, kärlek eller hat förnekar Gud, utan att själv veta om det. Vi har inte och kan inte ha någon annan föreställning om Gud än den om en varelse som liknar människan, men överträffar henne. Att denna föreställning är riktig bevisas av naturfenomenens anpassning av medel till mål, som måste bero på att de skapats av ett medvetande som har stora likheter med det mänskliga. 

Kleanthes drar den oortodoxa slutsatsen att Gud inte är oändlig utan ändlig, och ser i detta grunden till en lösning på teodicéproblemet, frågan hur Gud kan vilja människorna väl men ändå tillåta ondska och lidande. Guds intelligens och makt är visserligen fullständigt överlägsna människans, men ändå begränsade av naturnödvändigheten. Liksom människor måste Han ibland välja ett mindre ont för att undvika ett större och underkasta sig själv eller andra obehag för att uppnå ett önskat mål. 

Philo invänder att lidandet och ondskan i världen visserligen inte utesluter existensen av en kärleksfull Gud men ändå gör det omöjligt att bevisa Hans existens utifrån erfarenhetsfakta, som Kleanthes vill göra. 

Men strax efteråt, i slutet av Dialogerna, gör Philo en överraskande vändning. Han uttrycker sitt stöd för Kleanthes ståndpunkt och förklarar att han tidigare argumenterat emot denna enbart därför att debattlustan fick honom att gå för långt. Varför detta lappkast? 

En tolkning är att Hume helt enkelt ville dölja sina verkliga åsikter för att skydda sig mot kyrkans censur. Men den naturliga religion som Philo bekänner sig till visar sig vid närmare påseende knappast innehålla något som skulle kunna göra en kyrklig censor nöjd. Det enda som Philo anser sig övertygad om är att det finns en eller flera orsaker till världsordningen som har en viss likhet, kanske bara en mycket avlägsen, med mänsklig intelligens. I denna ”filosofiska och rationella” religion finns ingenting kvar av föreställningen om en allsmäktig och kärleksfull Gud eller om belöning för de goda och straff för de onda i livet efter detta. Tyvärr, säger Philo, kan det mänskliga förnuftet inte ge något mer tillfredsställande svar än så på de frågor människor sedan årtusenden sökt svar på i religionerna. 

Med Demea kan man undra vad detta över huvud taget har med religion att göra. I fall vi är osäkra på hur många gudar det finns, om guden eller gudarna är fullkomliga eller ofullkomliga, döda eller levande, hur kan vi då sätta vår tillit till Honom eller Dem och hur ska vi tillbe dem? En sådan religion, om ordet religion fortfarande är tillämpbart, är värdelös som vägledning i livet.

Enligt Hume är motmedlet till intoleransen den filosofiska skepticismen, insikten om det mänskliga förnuftets ofullkomlighet.

Men Philo – som här verkar tala för Hume själv – invänder att religionens uppgift i människors liv är att motivera dem att handla moraliskt. Historien är full av exempel på att effekten blivit den rakt motsatta: inbördeskrig, förföljelse, förtryck och slaveri. Varför? Salighet i livet efter detta, svarar Philo, är ett så starkt intresse att det tenderar att föda en trångsynt och inskränkt själviskhet. De troende ägnar sig energiskt åt ritualerna medan deras hjärtan förblir kalla och likgiltiga. Tron blir en täckmantel för intressestrid och ärelystnad. I människornas föreställning dras Gud ned till deras eget låga tillstånd och blir en nyckfull demon som kräver kryperi och smicker. Philos beskrivning är kusligt aktuellt och hade kunnat gälla Islamiska statens fanatiskt trosivrande slavhandlare och våldtäktsmän.

Enligt Hume är motmedlet till intoleransen den filosofiska skepticismen, insikten om det mänskliga förnuftets ofullkomlighet. Utan den intellektuella ödmjukhet som skepticismen inger blir de troende dogmatiska, förföljer varandra och startar krig i stället för att leva i fred och samförstånd. Tvivlet är inte trons fiende, utan tvärtom nödvändigt för den sanna tron. ”Att vara filosofisk skeptiker är […] det första och viktigaste steget mot att bli en god, troende kristen”, skriver Hume med ett eko av den franske skeptikern Pierre Bayle, en av Humes viktigaste inspirationskällor.

Förlaget Nya Doxa ger ut Humes Dialoger i en översättning av Jan Landgren som tidigare utkommit på samma förlag 1992 i Om religion – Religionsfilosofiska skrifter i urval, en samlingsvolym av Humetexter där även bland annat ”Religionens naturhistoria” ingick. Den nya utgåvan har försetts med ett förord av filosofen Paul Russell som introducerar texten på ett utmärkt sätt. 

Tyvärr har förlaget inte tagit tillfället att inför nyutgivningen se över texten, vilket hade varit en fördel. Att ”fastslå” något är inte detsamma som att hävda det (assert), och att ”förledas” att dra en slutsats är inte samma sak som att ledas till det (led to). Humes breach in the temper blir i översättningen det svårbegripliga ”rämna i lynnet”, och tremendous images (religiösa bilder som inger skräckblandad vördnad) blir ”förskräckliga föreställningar”. Men på det hela taget är språket ledigt och lättillgängligt samtidigt som huvudpunkterna i argumentationen framgår tydligt och tonen i Humes eleganta 1700-talsengelska bevaras. Till bokens användbarhet bidrar att den är estetiskt tilltalande med ett format som gör att den enkelt går ned i en ficka av litet större modell.

Relaterat

Filosofen som gav oss mer än ett hum om förnuftets begränsningar

David Hume (1711–1776) är enligt många i dag den främste engelskspråkige filosofen genom tiderna. Hans analys av det mänskliga förnuftet har haft ett enormt inflytande. Hume menade att förnuftet inte...


Henrik Bohlin

Henrik Bohlin är professor i idéhistoria vid Södertörns högskola. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  2. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  3. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  4. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark