USA:s strategi drev fram ett urskiljningslöst dödande

Nick Turse träffade på en hemlig utredning av Pentagon som dokumenterade över 300 våldsdåd av amerikansk personal mot civila i Sydvietnam. Han har intervjuat överlevande i Vietnam och skildrar ett urskillningslöst dödande som dock till stora delar var känt sedan tidigare. Kaj Falkman var handläggare på UD för Vietnamfrågan 1968–1973 och även chargé d’affaires i Hanoi. Den bok han nu publicerar är en romantisk berättelse om ett dygdigt bondefolk och utelämnar den terror som FNL gjorde sig skyldig till.

Fortfarande omkring fyrtio år efter krigsslutet framstår Vietnamkriget som en av de viktigaste konflikterna i modern historia. Militärt innebar kriget början på ett paradigmskifte. När den amerikanska insatsen i Vietnam inleddes på allvar 1965 präglades den av 1900-talets industriella utnötningskrig, där fienden skulle slås ihjäl genom yttäckande eldkraft och personalförsörjningen säkras genom en outsinlig ström av värnpliktiga. När USA:s aktiva krigsdeltagande avslutades 1972 stod amerikanerna däremot på tröskeln till vår egen tids högteknologiska krig. Insatserna på slagfältet hade anförtrotts små grupper av kvalificerade professionella och skedde huvudsakligen från luften. Drönare och smarta, målsökande vapen spelade en viktig roll. Följande år, när det slutliga fredsavtalet undertecknats i Paris, avskaffade USA värnplikten för gott.

Maktpolitiskt innebar kriget ett hårt slag mot tilltron till USA som supermakt och under de år som följde närmast efter nederlaget präglades den amerikanska strategin av betydande försiktighet. När USA under Ronald Reagan på 1980-talet åter gick till offensiv i det kalla kriget undvek man storskaliga interventioner med egna trupper som i Korea och Vietnam. I stället agerade man i kulisserna genom CIA och Världsbanken eller genom ombud – som contras i Nicaragua och mujahedin i Afghanistan. Sovjet-imperiets sammanbrott kom närmast som en överraskning för beslutsfattarna i Washington och i triumfens ögonblick undveks alla utmanande utspel mot den slagne motståndaren. Trots att USA under 2000-talet vågat sig in i nya krigsäventyr i Afghanistan och Irak har Vietnam aldrig upphört att spöka i den säkerhetspolitiska debatten.

Vietnamkriget splittrade inte bara det amerikanska samhället utan förändrade också bilden av USA i omvärlden. För den generation som formades av 1968 års ungdomsuppror bekräftade kriget att välståndet i den liberalkapitalistiska västvärlden hade förtryck och utsugning av världens fattiga som sin förutsättning. Trots koloniernas frigörelse verkade den imperialistiska världsordningen leva vidare och kräva massivt våld för att kunna vidmakthållas. Även en socialdemokratisk politiker som Olof Palme kunde beskriva konflikten på det sättet i sitt berömda Gävletal sommaren 1965: ”Den demokratiska socialismens grundläggande moraliska värderingar förpliktar oss i varje fall att stå på de förtrycktas sida mot förtryckarna, på de eländiga och fattigas sida mot deras utsugare och herrar.” (Citerat efter Kjell Östberg, I takt med tiden – Olof Palme 1927–1969, 2008.) Alla såg dock inte samma självklara likheter som Palme mellan de vietnamesiska kommunisternas kamp mot USA och den reformistiska samhällsomdaning som den svenska arbetarrörelsen hade bedrivit under 1900-talet.

Trots att Vietnamkriget alltså fick viktiga konsekvenser för USA och den övriga västvärlden hade kriget givetvis störst verkningar där det utkämpades – i Sydostasien: 3–4 miljoner döda, omfattande materiell och miljömässig förstörelse (som fortfarande är kännbar och än i dag kräver sina offer), etablerandet av kommunistiska diktaturregimer, 1,7 miljoner människors död under röda khmerernas välde i Kambodja och fördrivning av ett par miljoner människor från Vietnam som båtflyktingar (främst etniska kineser). Flyktingströmmarna från Laos och Kambodja omfattade ytterligare 600–700000 människor.

Litteraturen om Vietnamkriget hann bli oöverskådlig redan medan konflikten pågick och har bara fortsatt att växa. Det är inte bara nytt källmaterial som blivit tillgängligt, utan avslutningen av det kalla kriget och utvecklingen i Sydost-asien efter 1975 har nödvändiggjort en del omprövningar. Det lättsinne med vilket USA drogs in i kriget och det utsiktslösa i den valda strategin framskymtade redan 1971, när det amerikanska försvarsdepartementets egen hemliga utredning – den så kallade Pentagonrapporten – läcktes. Den bild som förmedlades då har ytterligare befästs genom historisk forskning, liksom genom den dåvarande försvarsministern Robert McNamaras memoarer.

Kring sekelskiftet 2000 började dock revisionistiska riktningar inom forskningen få genomslag. De hävdade att USA:s intervention varit rationell mot bakgrund av kalla krigets supermaktsduell och att den förändring av den amerikanska strategin som skedde efter Tet-offensiven 1968 hade kunnat bli framgångsrik om den bara getts tid att verka. De revisionistiska historikerna fick viss draghjälp av de inblickar i sovjetiskt och kinesiskt beslutsfattande som blivit tillgängliga genom historisk forskning efter det kalla krigets slut, liksom av den officiella historik över kriget som hade producerats av generalstaben i Hanoi och översatts till engelska.

Två nyutkomna böcker om Vietnamkriget är den amerikanske journalisten Nick Turses Döda allt som rör sig och den pensionerade svenske ambassadören Kaj Falkmans Ekot från Vietnam. Medan Turses bok baseras på omfattande arkivforskning, har Falkmans bok mer karaktär av memoar- och reseskildring.

Under arbetet med sin doktorsavhandling i socialmedicin vid Columbia University träffade Turse i början av 2000-talet av en slump på en dossier på National Archives i Washington, som innehöll dokument från Vietnam War Crimes Working Group, en hemlig utredning tillsatt av Pentagon efter avslöjandena 1969 om massakern i Song My. Här fanns uppgifter om ytterligare mer än 300 bekräftade fall av massakrer, mord, våldtäkter, tortyr, överfall, lemlästningar och andra våldsdåd begångna av amerikansk militär personal mot civilbefolkningen i Sydvietnam. Med utgångspunkt i Pentagonutredningen gick Turse vidare, intervjuade Vietnamveteraner och sökte upp de orter i Vietnam som figurerar i de insamlade vittnesmålen för att tala med överlevande.

Det är en fasansfull skildring som rullas upp. Drillade till aggressivitet under sin stenhårda rekrytutbildning, men med knapphändig undervisning i folkrätt, indoktrinerade med rasistiska fördomar gentemot asiater, men utan kunskaper om landets kultur och språk, släpptes hormonstinna amerikanska tonåringar lösa mot den vietnamesiska bondebefolkningen. De leddes av oerfarna officerare, i stort sett jämnåriga med sina soldater och med en mycket vag uppfattning om vad de förväntades åstadkomma – annat än att få hem så många som möjligt av sina soldater i livet samt att undvika att förstöra sina karriärer genom att rapportera tråkiga nyheter uppåt.

Gerillakrigets karaktär innebar att varje civilperson kunde vara en fiende. Eftersom Pentagon leddes av den tidigare industristatistikern Robert McNamara mättes framgång i antal oskadliggjorda fiendesoldater (”body count”). Därigenom kunde mord på civila legitimeras bara de blev bokförda på rätt sätt. Officerare som rapporterade höga siffror på dödade fiender kunde räkna med befordran. Deras soldater belönades med extra ledighet, särskild tilldelning av öl och helikoptertransport ut i djungeln i stället för fotmarsch.

Detta lade grunder till vad Turse beskriver som ”ett system av lidande” och ”excesser i dödande”. Civila som flydde undan de amerikanska helikoptrarna sköts som misstänkta fiender. Civila som inte flydde utan i stället sprang de amerikanska helikoptrarna till mötes sköts också som misstänkta fiender. Skyddsrum, dit civila tagit sin tillflykt, tolkades automatiskt som gömställen för gerillan och blåste ur med handgranater och napalm. Byar jämnades med marken, boskap slaktades, grödor stacks i brand. Civila som förhördes torterades rutinmässigt och kvinnor våldtogs – ofta inför ögonen på sina familjer. Barn och åldringar kördes ihjäl på vägarna av amerikanska militärfordon, blev nedskjutna från helikoptrar när de arbetade på fälten eller samlade frukt i skogen, dödades då de letade efter något ätbart på soptipparna intill amerikanernas baser under morgontimmarna, när uttråkade soldater brukade öva prickskytte. Enstaka amerikaner utmärkte sig särskilt, som sergeanten Roy Bumgarner med 1 500 ”oskadliggjorda fiender”, översten John Donaldson som jagade vietnameser från helikopter eller generalen Julian Ewell, som efter operation ”Speedy Express” våren 1969 blev känd som ”slaktaren i Mekongdeltat”. Donaldson var stabschef och Ewell befälhavare för 9:e infanteridivisionen, den så kallade Americal-divisionen som var rekryterad från Kalifornien och i vilken det kompani som utförde Song My-massakern ingick.

Hur pass ny är den bild som förmedlas? Det framgår av Turses notapparat att många av de händelser som beskrivs i boken faktiskt rapporterades av amerikanska medier redan i samtiden och även varit ett tema i memoarlitteraturen från kriget. De generationer som fått sin bild av Vietnamkriget från olika Hollywoodfilmer torde inte heller bli särskilt överraskade. Turse menar dock att för den amerikanska allmänheten framstår alltjämt händelser som massakern i Song My som enstaka illdåd. I själva verket var det urskiljningslösa dödandet i Song My nära kopplat till den industrialiserade form av utnötningskrig som hade utvecklats i USA under 1900-talet och som då den applicerades i en irreguljär konflikt som den i Vietnam visade sig synnerligen dysfunktionell och grym.

De flesta civila som dödades i Sydvietnam sköts inte heller av amerikanska soldater öga mot öga utan dödades på avstånd av flyg och artilleri. De stora ansträngningar amerikanska militära myndigheter gjorde för att tysta ned grymheter som Song My och den ovilja som visades när det gällde att åtala enskilda förövare hade med detta att göra, enligt Turse. Det var inte bara gärningsmännen utan hela den amerikanska strategin i Vietnam som i så fall riskerade att hamna inför rätta. Turse menar att den amerikanska oviljan att göra upp med ”det verkliga Vietnamkriget” är den yttersta orsaken till att minnet av Vietnam likt en osalig ande har fortsatt att plåga nationen under decennier, och att det är viktigt att traumat konfronteras innan alla veteraner hunnit dö bort.

Kaj Falkman var handläggare på UD för Vietnamfrågan åren 1968–1973 och även chargé d’affaires i Hanoi sommaren 1971. Han inspirerades att skriva efter att Birgit Öberg, änka efter Jean-Christophe Öberg, överlämnat en renskrift av makens minnesanteckningar från sin tid som Sveriges ambassadör i Hanoi 1970–1973. Förutom Falkmans och Öbergs minnen innehåller boken en skissartad översikt över Vietnamkrigets historia, funderingar kring hur traditionerna från buddhism, taoism och konfucianism kan ha bidragit till vietnamesernas seger över USA med dess västerländska, självcentrerade världsbild, samt intryck från ett återbesök som Falkman gjorde i Vietnam 2013.

En del av författarens egna minnesbilder har tidigare publicerats i en antologi om svenska diplomaterfarenheter, men kan naturligtvis vara värda att återge på nytt. Hit hör berättelsen om hur Falkman – när Sverige som enda västland med diplomatisk representation i Hanoi skulle klarlägga vilka amerikanska flygare som fanns i nordvietnamesisk fångenskap – kom i kontakt med en amerikansk pilothustru som våndades över det krig hennes man hade deltagit i och var osäker på om hon önskade få tillbaka honom. Hit hör också berättelsen om den iskyla som drabbade Falkman inom UD när han i Dagens Nyheter recenserade Frances Fitzgeralds bok Fires in the Lake, som kritiserade USA:s bristande förståelse för Vietnams kultur och historia. Intressant att ta del av är också Jean-Christophe Öbergs upplevelser från Hanoi under kriget, liksom den syn på minnet av kriget som framkommer i intervjuerna med vietnamesiska veteraner.

Som historisk framställning duger boken emellertid inte. Det är en i hög grad romantisk berättelse om ett dygdigt bondefolk, som sedan urminnes tider varit nationellt medvetet, levt i harmoni med naturen, vördat sina förfäders minne och gjort hårdnackat motstånd mot alla främmande inkräktare. Ungefär så brukade även Sveriges historia en gång skildras, men med hjältar som Erik den helige, Engelbrekt, Sten Sture och Gustav Vasa i stället för systrarna Trung, kung Trang och Ho Chi Minh. I själva verket dröjde det till 1802 innan Vietnam uppstod som eget kejsardöme och liksom överallt annars i världen förutsatte även här spridningen av nationalismens evangelium en utbredd läskunnighet i samhället. Någon sådan kan knappast ha funnits innan den franska kolonialmakten tvingade vietnameserna att byta sina kinesiska skrivtecken mot det latinska alfabetet.

Medan Turse åtminstone i en fotnot konstaterar att även FNL utövade terror, antyder Falkman inget sådant. Den sydvietnamesiske diktatorn Diems hat mot kommunisterna sägs bero på att han var katolik, men hade säkert också att göra med att kommunisterna hade likviderat hans bror 1946, när de systematiskt rensade ut alla borgerliga element ur den nationella enhetsfronten Viet Minh. Den hårdhänta kollektiviseringen i norr efter självständigheten, som kostade mellan 10000 och 50000 människoliv och fick en miljon att fly söderut, omnämns endast kort av en av de vietnameser Falkman intervjuar. Att FNL under tre veckor 1968 i staden Hué mördade bortåt 3000 civila – tjänstemän i Saigonregimen och deras familjer – har inte heller ansetts värt att ta med i en annars ganska utförlig redogörelse för Tet-offensiven. USA:s första bombkampanj mot Nordvietnam under 1972 – ”Linebacker I” – beskrivs som ett oprovocerat försök att bomba Hanoi till eftergifter i fredsförhandlingarna. I själva verket hade reguljära nordvietnamesiska styrkor rullat in i Sydvietnam på påsken och genom intensiva bombningar lyckades amerikanerna stoppa deras framryckning. Falkman nämner inte heller att ”Linebacker II” – de så kallade julbombningarna – hängde samman med Hanois förhalande av fredsavtalets undertecknande för att den nyvalda kongressen skulle hinna samlas i Washington och strypa anslagen till kriget. Utvecklingen i södra Vietnam efter kommunisternas seger – fördrivningen av den kinesiska minoriteten, de hårda repressalierna mot den gamla regimens anhängare och undertryckandet av resterna av FNL – har också ansetts onödigt att ta med.

Hur ska de nya bidragen ses i relation till den tidigare forskningen? Turses bok stärker den bild av USA:s krigföring som etablerades genom Pentagonrapporten och låter oss ana de fasansfulla konsekvenserna för människorna i södra Vietnam. Falkmans bok ger en bild av hur konflikten uppfattades och alltjämt uppfattas av många svenskar, men visar också att den revisionistiska historieskrivningens resultat behöver vägas in i analysen om inte Vietnamkriget ska reduceras till romantiska hjälteberättelser.

Gunnar Åselius är professor i historia, särskilt militärhistoria, vid Försvarshögskolan.