Vad Europas vänster kan lära av fransk historia

Den politiska tyngdpunkten i Frankrike har flyttats högerut. Socialistpartiet har varit uträknat från början av årets valkamp och är i akut behov av idéer. Två nya böcker bidrar med viktiga infallsvinklar på de dilemman som den franska och därmed europeiska vänstern står inför i dag. Bilden av vänsterns strategier under den franska historien behöver uppdateras om den ska tillämpas på samtidens sociala missnöje och den krympande arbetarklassens väljarflykt högerut.

Det är i skrivande stund oklart vem som vinner det franska presidentvalet. Däremot råder det inget tvivel om att den politiska tyngdpunkten i Frankrike har flyttats högerut med Marine Le Pen och Éric Zemmour på ytterkanten samt den liberalkonservativa kandidaten Valérie Pécresse, som utmanar den sittande presidenten. Socialistpartiet har varit helt uträknat från början. I stället är det den mer radikale Jean-Luc Mélenchon som står för den huvudsakliga vänsteroppositionen. 

Denna högervridning kan tyckas paradoxal med tanke på de starka sociala protester som präglat Frankrike under de senaste åren. Det gäller särskilt den omdiskuterade rörelsen Gula västarna som från och med hösten 2018 började protestera mot höga bränslekostnader. I en essä för den fackliga tankesmedjan Katalys med titeln Fransk klasskamp och demokratins framtid menar författaren och statsvetaren Halil Karaveli att Gula västarna förebådar klasskampens återkomst. Samtidigt visar rörelsen också det franska socialistpartiets oförmåga att mobilisera väljare i massprotesterna, som till en början hade ett starkt stöd hos det franska folket. 

Karaveli belyser dessa problem med hjälp av historiska utblickar som innefattar franska revolutionen och tiden fram till i dag. Framställningen utgår bland annat från den franske historikern och tidigare fackföreningsaktivisten Jacques Julliards bidrag i ämnet, även om Karaveli inte delar den franske historikerns betoning av vikten av sammanhållande nationell identitet och kritik av vänsterns upptagenhet med mångfaldsideal. Ett huvudargument hos Karaveli är i stället att vänsterns och demokratins framtid i Frankrike är beroende av ett nytt progressivt samförstånd mellan arbetarklassen och medelklassen för att stoppa vad som kallas ”nyliberalismens hegemoni”.

Det råder ingen tvekan om att ekonomisk ojämlikhet har bidragit till skarpa sociala motsättningar de senaste åren som vänstern borde kunnat fånga upp bättre. Däremot är det svårt att placera in proteströrelser som Gula västarna på den etablerade politiska kartan. Tendensen att infoga rörelsen i färdiga politiska berättelser gör inte förståelsen av massprotesternas karaktär helt rättvisa. Inom vänstern har manifestationerna och polisens repression placerats in i en historisk kontinuitet av tidigare uppror som format den politiska vänsterns identitet och brustna illusioner, till exempel Pariskommunen 1871 eller upploppen 1968. Högern har hellre velat se protesterna som en folklig resning mot progressiva ideal i största allmänhet och särskilt mot en alltför långtgående klimatpolitik. Andra har lagt betoningen på motsättningen mellan stad och landsbygd. Allt tyder på att den heterogena rörelsen, som förändrats under tidens gång, innehåller samtliga av dessa komponenter.

Karaveli håller emellertid fast vid det traditionella klassperspektivet kring fördelning av makt och ekonomiska resurser, vilket är en viktig pusselbit, men inte den enda.

Karaveli håller emellertid fast vid det traditionella klassperspektivet kring fördelning av makt och ekonomiska resurser, vilket är en viktig pusselbit, men inte den enda. Här hade det varit uppfriskande att ta in fler vänsterperspektiv från den omfattande debatten kring rörelsen för att visa en svensk läsekrets mindre förutsägbara vägar framåt för vänstern. Historikern Pierre Rosanvallon har till exempel pekat på att klassanalysen måste kompletteras med en förståelse av den emotionella sidan av sociala protester av detta slag, eftersom delade affektioner tenderar att spela en viktigare mobiliserande roll än klasstillhörigheten. Detta gäller i än högre grad de europeiska antivax-demonstrationerna, i vilka människor från helt olika bakgrunder och skilda politiska hemvister samlas kring en delad känsla av tvivel och trots mot makten. Den populistiska högern har för längesedan förstått detta känslopolitiska sammanhang och även Jean-Luc Mélenchon – som Karaveli ägnar förvånansvärt litet utrymme åt – har i hög utsträckning tillägnat sig dessa insikter.

Det samförstånd mellan arbetarklass och medelklass som Karaveli efterlyser har historiskt sett varit betydelsefull för fransk vänsterpolitik. Därför ger även Olle Svennings biografi Älskar ni mig? – Om Léom Blum ett viktigt perspektiv på de aktuella problemen inom fransk och europeisk vänster, inte minst för att undvika dåtidens förödande misstag, men också på grund av den pragmatism och idealism som Blum förenade när Folkfronten skapades i Frankrike. Blum lyckades, om än kortvarigt, att samla en bredare vänsterkoalition som fransk premiärminister 1936–37 och kom tillbaka till makten en kort period 1938. Folkfronten fick stöd från både arbetarklassens väljare och den progressiva bourgeoisien. Därtill var Blum även tillfälligt regeringschef i en övergångsregering efter andra världskriget. 

Svenning skildrar Blums liv (1872–1950) översiktligt och fångar periodens politiska skeende, Blums kulturella gärningar och privata sfär. Född i en judisk familj i den lägre medelklassen är han ett lysande exempel på den tredje republikens meritokratiska framgångsberättelser, i vilka den sociala bakgrunden inte stod i vägen för klassresan. Blum började sin bana som skribent och teaterkritiker, samtidigt som han skapade sig en framgångsrik karriär som jurist. Dreyfusaffären (1894–1906) blev ett politiskt uppvaknande som formade den blivande premiärministerns socialistiska övertygelse. Efter att socialistledaren och pacifisten Jean Jaurès skjutits ihjäl vid första världskrigets utbrott klev Blum på allvar in på den politiska scenen. 

Men det var ingen hårdför socialistisk agitator som gjorde anspråk på att leda arbetarklassen. Titeln på Svennings bok Älskar ni mig? anspelar på en känslighet i Blums karaktär och ett behov av bekräftelse. Till det yttre höll han fast vid estetiska stilideal från ungdomens parisiska salonger med en framtoning som beskrivits både som intellektuell och feminin. Samtidigt hade han en patriotisk läggning i vilken franska revolutionen utgjorde en självklar historisk orienteringspunkt att bygga vidare på när Folkfronten bildades genom en allians mellan socialistpartiet och det radikala partiet samt med stöd från det franska kommunistpartiet 

Den växande fascismen bidrog till samarbetet, som emellertid redan från början präglades av inre slitningar och motsättningar. Detta gällde bland annat förhållandet till Sovjetunionen och i förlängningen också hanteringen av det franska kommunistpartiet. Som Svenning beskriver i boken kunde inte den franska socialdemokratin, till skillnad från i de nordiska länderna, stå på egna ben på grund av en politisk vänstertradition med starkare dragning åt det revolutionära hållet. Den franska Folkfronten var därför beroende av kommunisternas stöd. Men de inre spänningarna till trots lyckades Folkfronten med Blum i spetsen att på kort tid genomföra en rad politiska reformer. Det innefattade bland annat höjda löner för låginkomsttagare, betald semester, förstatligande av krigsindustrin och en expansiv kulturpolitik. Samtidigt bidrog Blums pacifism till ett uteblivit stöd till republikanerna i det spanska inbördeskriget, vilket premiärministern fick betala ett högt politiskt pris för. Över huvud taget skapade Folkfrontens revolutionära retorik orealistiska förväntningar och frustation bland väljare när dessa utsikter inte infriades. Sympatisörerna gick längre och längre högerut, vilket gjorde republiken ännu mer sårbar med tanke på det utrikespolitiska läget.

Folkfrontens kollaps blev snart också republikens fall. Det går inte att komma ifrån att denna vänsterallians bar ett visst ansvar för det franska politiska kaoset åren före andra världskriget. Frågan är emellertid omdiskuterad. En ung och fortfarande okänd Charles de Gaulle kunde inte heller övertyga Blum, när de möttes 1935, om nödvändiga militära reformer inför hot om nytt krig med grannlandet. Men Folkfronten representerade också hopp om fred och en bättre värld under en period då demokratins framtid var oviss. Det bidrog till att Blum blev Vichyregimens främsta måltavla när samarbetsregeringen skulle göra upp med dem som ansågs ha bidragit till den franska nationens förfall. Blum fängslades och överlevde senare två år i Buchenwald och Dachau.

Svenning uppehåller sig med rätta kring den antisemitism som Blum fick utstå. Intensiteten i den franska antisemitismen går inte att underskatta under Dreyfusaffären och mellankrigstiden.

För en svensk läsekrets är Svennings bok ett bra komplement till den franske historikern Pierre Birnbaums korta biografi, som i engelsk översättning fått titeln Léon Blum – Prime Minister, Socialist, Zionist (Yale University Press, 2015). Styrkan i Svennings biografi ligger i författarens politiska kunskaper som även ger utrymme för jämförande utblickar mot den svenska socialdemokratin. Birnbaum placerar däremot in Blum i ett tydligare fransk-judiskt sammanhang och skildrar mer utförligt den franske politikerns engagemang för sionismen. Svenning uppehåller sig med rätta kring den antisemitism som Blum fick utstå. Intensiteten i den franska antisemitismen går inte att underskatta under Dreyfusaffären och mellankrigstiden. Den ger en viktig bakgrund till Vichyregimens samarbetspolitik och den självständiga antisemitiska lagstiftningen. För den yttersta högern var det oförlåtligt att det ”gallisk-romerska” landet skulle styras av en jude. 

Samtidigt finns det inget annat land i Europa som under förra sekelskiftet skulle ha uppbådat ett så stort engagemang för en judisk kapten som blivit offer för falska antisemitiska anklagelser. Blums politiska engagemang hämtade näring ur och möjliggjordes av denna republikanska politiska kultur. Därför är det olyckligt att Svenning – av allt att döma grundar det sig på ett litet felslag på tangentbordet – tillskriver en av efterkrigstidens viktigaste filosofer och liberala tänkare, Raymond Aron, uppfattningen att samarbetsregimens ledare Philippe Pétain utgjorde en sköld mot nazismen. I själva verket var det journalisten Robert Aron, med snarlikt namn, som framförde denna tolkning i boken Histoire de Vichy 1940–44, en bok som för övrigt presidentkandidaten Éric Zemmour gärna citerar ur.

Felskrivningen är värd att ta upp, eftersom den ligger i linje med en utbredd uppfattning att Frankrike aldrig eller endast i ringa omfattning gjort upp med Vichyregimen och dess antisemitism. I själva verket är troligtvis samarbetspolitiken under andra världskriget numera mer väldokumenterad i Frankrike än i något annat land i Europa. Den utgör också en central del i den franska minneskulturen, synlig i monument och minnesmärken i huvudstadens alla stadsdelar och även i nationella minnesceremonier.

I stället är det Folkfrontens vision om en alternativ väg ut ur mellankrigstidens kriser och totalitära lockelser som fallit i glömska. Svennings biografi och även Karavelis essä bidrar därmed med viktiga infallsvinklar på de dilemman som den franska och i förlängningen också europeiska vänstern står inför i dag. Hur det än går i presidentvalet visar alla opinionsundersökningar på att socialistpartiet är i akut behov av idéer. Framför allt måste den historiska kartan över vänsterns strategier uppdateras om den ska tillämpas på samtidens sociala missnöje och den krympande arbetarklassens väljarflykt högerut.