Filosofi & psykologi

Vad krävs för att en essä om litteratur i sig ska vara litteratur?

Längta hem, längta bort – En essä om litteratur på flykt
Kristoffer Leandoer

Natur & Kultur
413 sidor
ISBN 9789127166189

| Respons 6/2020 | 12 min läsning

Flykten som grundtema i den mänskliga existensen utgör kärnbudskapet i Krisoffer Leandoers nya essäbok. Vi är alla migranter i tiden och närapå all litteratur, åtminstone sedan antiken, är i viss mening en sorts exillitteratur, framhåller Leandoer, som själv tycks känna sig som mest hemma just i litteraturen. Längta hem, längta bort är ett betydelsefullt och njutbart stycke text som erbjuder en mångfald av öppningar mot flykten som mänskligt tillstånd. Men även om texten varken saknar insprängda personliga anekdoter eller ställningstaganden av stundtals kontroversiell karaktär saknas den tydliga närvaron av ett skrivande jag.

Kristoffer Leandoer. Foto: Elsa Håstad / Natur & kultur

Jag sitter i en lägenhet, införskaffad i syfte att mer ostört kunna retirera in i skrivande, tillsammans med en man på rymmen från ett olyckligt äktenskap, när telefonen ringer. Det är min åttaåriga dotter: Mamma, jag flyttar hemifrån nu, meddelar hon mig.

Vad allt detta möjligen bevisar, nämligen att flykten är ett grundtema i den mänskliga existensen, summerar också kärnbudskapet i Kristoffer Leandoers nya essäbok, Längta hem, längta bort – en titel som låter ana flyktrörelsens dubbeltydighet, för som det ska visa sig är flykten från inte alltid fullt ut möjlig att skilja från flykten till. Redan vid en titt på bokens omslag, där denna titel berövats en av sina komponenter – L–ngta hem, l–ngta bort – blir läsaren dessutom varse kopplingen mellan brist å ena sidan och främlingskap å den andra, vilket i viss mening gör mänsklighetens flyktingstatus absolut. Den saknade vokal som skulle möjliggöra ett fullödigt språk, förmöget att härbärgera varje aspekt av den egna erfarenheten, finns helt enkelt inte.

Att vi alla dessutom, som Leandoer citerar den brittisk-pakistanske författaren Mohsin Hamid, är migranter i tiden, mer eller mindre frivilligt avhysta från det barndomens hemland som av nostalgiska författare ofta skrivs fram som ett förlorat Eden, gör inte tematiken mindre relevant. Och som Leandoer visar är närapå all litteratur, åtminstone sedan antiken, i viss mening en sorts exillitteratur. Antingen motivet präglas av hemkomst, som i Homeros Odysséen, eller etableringen i en ny geografisk verklighet som i Vergilius Aeneiden, är landsflykten ett återkommande tema. Senare ska Ovidius – vars mest kända verk Metamorfoser kan sägas skildra såväl flykten från det egna jaget, som verklighetsflykten och jagandet efter ett undflyende begär – närmast oavsiktligt komma att bli den kanske sannaste skildraren av flyktingens tillvaro, genom otaliga brev från en politiskt påtvingad exil: en utdragen poetisk klagan över förlorad hemortsrätt. I modern litteratur kommer skildringarna att domineras av ytterligare en form av hemlöshet, nämligen den som ansätter den som i djupaste mening förlorat sin hemmastaddhet i tillvaron, kanske tydligast förkroppsligad av den återvändande soldaten, vars blick förötts av krigserfarenheten så till den grad att också det välbekanta ter sig främmande.

Om flyktbegreppet till sin natur är dubbelt och på samma gång betyder att undkomma fara och att söka sig mot något åtråvärt, måste samtiden ändå sägas sätta dess inneboende motstridighet i särskilt skarpt ljus. ”Halva världen flyr för sina liv från sådant som exploderar, brinner och sliter isär”, konstaterar Leandoer, ”medan andra halvan flyr från sina liv till sådant som exploderar, brinner och sliter isär” – men det senare givetvis i en form som alltid är möjlig att stänga av med en enkel knapptryckning. Dagens flyktingar hamnar med andra ord – i alla fall de mest tursamma av dem – i sammanhang där livet i allt högre grad domineras av olika typer av verklighetsflykt. Leandoer går i sin essä inte närmare in på den digitala kulturens verkningar, men som bland andra tekniksociologen Sherry Turkle påpekat innebär den en kraftfull omdaning av själva begreppet plats; i en tid när alla som är fysiskt närvarande har sin uppmärksamhet riktad mot det frånvarande, får rimligtvis också hemmahörigheten en förändrad innebörd.

För att inte förlora förståndet behöver allt levande få drömma, konstaterar författaren – det visar sig vara en insikt lånad just från denna Shirley Jackson – och litteraturen kan, liksom konsten i stort, kanske bäst förstås som en förlängning av denna basala drift.

Den plats där Leandoer själv känner sig som mest hemma tycks i alla fall vara litteraturen, ett hem som han säkerligen delar med de flesta av de femhundratalet mer eller mindre välkända namn som passerar revy i essän. Skrivandet skulle, med en liknelse influerad av Shirley Jackson, den amerikanska skräckförfattare som Leandoer ägnar ingående uppmärksamhet i ett av bokens avsnitt, kunna förstås som ett enormt hus under renovering, där ingenting egentligen någonsin byggs på nytt, utan enbart omdanas utifrån de för stunden boendes behov och tycke; de väggar som en gång rests förblir stående genom ombyggnation efter ombyggnation, och någonstans under alla lager av ytskikt kommer vi för alltid att finna Homeros episka muraltapet, märkligt oanfrätt av tidens gång.Litterärt skrivande är, framhåller Leandoer, i grunden ingenting annat än ett kreativt och medvetet återbruk: ”Av det som redan finns tar man just det man behöver.” Formuleringar återkommer i Längta hem, längta bort, anspelas på, dyker senare upp som citat, som om Leandoers sinne i sig vore en sorts representation av litteraturen och dess ständigt pågående inre dialog. Det är en liknelse som i viss mening är allmängiltig. För att inte förlora förståndet behöver allt levande få drömma, konstaterar författaren – det visar sig vara en insikt lånad just från denna Shirley Jackson – och litteraturen kan, liksom konsten i stort, kanske bäst förstås som en förlängning av denna basala drift. Flykten in i fiktionens världar är med andra ord, liksom drömmen, aldrig enbart en flykt bort, utan på samma gång en målmedveten rörelse in i något livsnödvändigt.

Leandoers essä, i sig en närmast dödsföraktande odyssé från symbolism över fantasy till gudstro och vidare till våld och barnpornografi, får mig tänka på den dubbla innebörd av ordet heimlich som Sigmund Freud diskuterar i sin berömda essä ”Det kusliga”, där det välkända, hemlika också antar betydelsen av det hemliga, det som bör förbi dolt. Det som är kusligt, unheimlich, hos Freud är det välbekanta som plötsligt ter sig främmande, en återkomst till en plats som är ny. Hos Leandoer möter vi i stället denna dubbelhet i en omvänd och mer välvillig skepnad: att nå fram till slutet – om det så rör sig om berättelsens slut eller livets – innebär, tycks författaren mena, med nödvändighet också en hemkomst. Ett exempel är den i populärkulturen så vanligt förekommande katastrofskildringen, där civilisationens kollaps alltid på samma gång innebär återvändandet till det paradisiska tillstånd som föregick syndafallet. Och på samma sätt med den egna hädangången, för vad finns det egentligen för skäl att tro att den icke-existens som följer efter livet skulle vara något annat, eller mer skrämmande, än den icke-existens som föregick det? I viss mening har vi alla, påminner Leandoer, upplevt döden, innan vi blev till.

Men den centrala fråga som Leandoers text väcker i mig har att göra med någonting annat än förflyttning och återkomst, nämligen relationen mellan verklighet och litteratur.

Men den centrala fråga som Leandoers text väcker i mig har att göra med någonting annat än förflyttning och återkomst, nämligen relationen mellan verklighet och litteratur. Essän inleds med antydan om att det föreligger en konflikt: ”Med en bok i handen är man inte helt fri att möta den sinnliga verklighet som omger en, man är fjättrad vid sitt intellekt, och boken är det synliga bandet.” Läsningen är ett flyktförsök, inte sällan framgångsrikt, som likväl binder den flyende hårt. På samma gång som fiktionens styrka består just i dess förmåga att ljuga på ett sätt som ibland kan bli sannare än sanningen själv, går det alltså inte att komma ifrån att en ingående uppmärksamhet på litteraturen i en mycket konkret bemärkelse står i konflikt med en ingående uppmärksamhet på verkligheten i dess fysiska, omedelbara form. Dessutom, vilket är en poäng som inte sällan glöms bort i argumentationen för läsningens förtjänster, förutsätter alla de positiva verkningar vi gärna förknippar med litteraturen – inlevelseförmåga, kritiskt tänkande och empati – att det finns en utomlitterär erfarenhet för dess skildringar att resonera i. Om romankonsten gör det möjligt för mig, en svenskfödd småbarnsmor med akademisk bakgrund, att se mig själv i såväl en fransk bedragare som en vietnamesisk krigsveteran, gör den det inte genom att bygga en identifikation med deras upplevelser från ingenting, utan genom att förmå mig att koppla deras upplevelser till de känslor och erfarenheter jag själv är i besittning av.

I mina ögon utgörs en kärnpassage i Längta hem, längta bort av Leandoers återgivande av hur han, efter att ha låtit ”tiotals, kanske hundratals” av karaktärerna i sina egna böcker rida ”miltals, timme efter timme, i sporrsträck dessutom”, själv för första gången i sitt liv sitter upp på en häst: ”[R]edan efter fem minuter hade jag ont överallt och var övertygad om att jag skulle ramla av och slå ihjäl mig – och då gick min häst ändå så långsamt att turen fick kortas ned för att inte tidsschemat skulle spräckas.” Friedrich Nietzsches iakttagelse att ordet häst besitter en mångfald av associativa betydelser beroende på vem som hör det, ges här en väsentlig komplettering, för det är uppenbart att detta ord i viss mening kan användas helt oberoende av någon relation till det verkliga djur vars benämning det är. Som om tecknet häst hade skakat av sig sin koppling till en verklighet bortom texten, för att till slut enbart hänvisa till andra förekomster av sig självt. Den litteratur som därmed skapas är en som vädjar mer till en strikt inomlitterär upplevelse än till någonting utanför den, och är det någonting jag uppfattar som en svaghet i Leandoers bok så är det just en tendens i den riktningen: texten förblir i någon mening instängd i sitt eget litterära universum. Det är en invändning som jag på ytan finner svår att belägga, för texten saknar varken insprängda personliga anekdoter likt den nyss nämnda, inte heller ställningstaganden av stundtals kontroversiell karaktär. Ändå kommer jag på mig själv med att sakna den tydliga närvaron av ett skrivande jag, en subjektivitet som ”tar just det den behöver” av allt det som står till buds. Endast så tror jag att en undertext värd namnet skulle kunna uppstå i det som annars, som nu, i viss mån förblir en litteraturhistoriskt imposant svada av tolkningar och referenser, av Leandoers fasta hand utfällda ur varandra som en rysk docka konstruerad av Escher: det ena i det andra i det ena.

Bildning av Leandoers kaliber är tveklöst en tillgång, troligen sällsyntare i dag än någonsin, men är den med nödvändighet en litterär tillgång?

Det hela skulle kanske kunna formuleras annorlunda, nämligen i följande fråga: Vad krävs för att en essä om litteratur i sig ska vara litteratur? Bildning av Leandoers kaliber är tveklöst en tillgång, troligen sällsyntare i dag än någonsin, men är den med nödvändighet en litterär tillgång? Till skillnad, misstänker jag, från de flesta av Leandoers läsare är jag förmögen att identifiera när han feltolkar ett resonemang hos fysikern Ulf Danielsson, men när det gäller subtiliteter i den franske författaren Emmanuel Boves verk skulle han å andra sidan kunna fabulera fritt utan att jag märkte någon skillnad. Att jag upplever detta som en brist hos mig själv under läsningen skulle möjligen också kunna förstås som en brist hos texten, åtminstone om man är av uppfattningen att det är just kapaciteten att skapa en mening som övergår textens skenbara material som kännetecknar ett litterärt verk.

Oaktat detta är Längta hem, längta bort ett både betydelsefullt och njutbart stycke text, som genom sin mångfald av öppningar mot flykten som mänskligt tillstånd bidrar till det som kanske i slutänden är den verkliga uppgiften för oss alla, ”att göra sig hemmastadd i världens ogästvänlighet och ovilja att ta emot en”. Om umgänget med böcker inte kan ta oss hela vägen dit, så är litteraturen i alla fall en plats så god som någon att börja på. Leandoer berättar om hur han som förläst liten pojke frustrerades av att den värld han fann när han klev ut ur biblioteket uppvisade en sådan dålig överensstämmelse med den som böckerna förberett honom på: Tintinalbumens klara linjer och rena färgfält ”dök ju aldrig upp när de skulle”, omgivningen var ett virrvarr där det stereotypiska serieberättandet knappast visade sig vara till någon vägledning alls. Men, fortsätter författaren, ”jag hade i alla fall tagit mig tillräckligt nära för att konstatera det”.

Publ. i Respons 6/2020
I FOKUS | Vi vantrivs i välfärden

Helena Granström

Helena Granström är författare, fil. mag i teoretisk fysik och fil. lic i matematik. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  2. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  3. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  4. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark