Vänstern har bidragit till populismens frammarsch

I en debattartikel i Dagens Nyheter med rubriken »SD:s motståndare har valt en misslyckad strategi« (3/10) berättar vänsterpartisten Claes Wallenius hur man resonerat inom partiet om hur Sverigedemokraterna skulle bemötas. Diskussioner om svårigheter kopplade till migration och integration ansågs tillhöra SD:s problembeskrivning och om man tog upp dessa frågor skulle det bara gynna dem och var således inget man skulle diskutera. Man har också valt att blunda för det faktum att den invandringskritiska inställning som SD företräder sedan länge haft stort stöd bland befolkningen. 

Men tänk om vänstern inte bara har misslyckats med att bekämpa högerpopulismen, utan också har bidragit till dess framväxt genom en avvisande inställning till majoritetsbefolkningens arbetarklass? Skilsmässan mellan den senare och vänstern började redan på 60-talet. När arbetarklassen inte visade sig vara intresserad av utopiska projekt, drog många vänsterintellektuella, till exempel den inflytelserike Herbert Marcuse, slutsatsen att den hade låtit sig mutas med materiellt välstånd och blivit förborgerligad. De revolutionära förhoppningarna knöts i stället till minoriteter. Genom identitetspolitikens frammarsch de senaste decennierna har vänsterns negativa inställning till majoritetsbefolkningen förstärkts; den ses som suspekt redan genom sin hudfärg och även arbetarklassen tillvitas ett »vitt privilegium«. Det borde väl egentligen inte komma som en överraskning, om man nu inte svävar runt högt över marken i en teoribubbla, att arbetarklassväljare numera i så stor utsträckning vänder sig bort från denna vänster?

Det har förvisso funnits vänsterintellektuella som har sett detta komma, som det heter nuförtiden. Den amerikanske sociologen Alvin Gouldner varnade redan i slutet på 60-talet för att den uppvärdering av marginella grupper, som han kallade underdog-metafysiken, skulle driva majoriteten att utveckla sin egen identitetspolitik – och det är väl just det som har skett genom högerpopulismens framväxt. Detta resonemang har fått ge titeln till Johan Söderbergs Kritik av underdog-metafysiken, som vill visa hur dagens vänster, genom inflytande från postmodernism och identitetspolitik, har bidragit till polariseringen i dagens samhälle. Söderberg, docent i vetenskapsteori vid Göteborgs universitet, utgår från en äldre marxistisk position, som förlorade maktkampen inom vänstern på 70-talet, och menar att ett återknytande till den är en förutsättning för att vänstern ska kunna överbrygga förtroendeklyftan till arbetarklassen. Vilka framgångsutsikter en sådan omorientering har må vara osagt, men Söderbergs position gör det möjligt för honom att med oförskräckt precision ringa in de idéer hos dagens vänster som har bidragit till en populistisk rekyl.

Den segrande sidan i vänsterns maktkamp har gjort »den skötsamma arbetarklassen« och dess normer till huvudfienden och ifrågasatt majoritetsbefolkningens rätt till en nationell identitet. Den har tillämpat dubbla måttstockar när det gäller synen på kollektiva identiteter; minoriteterna ska bejaka sin särart, medan majoritetsbefolkningens identitetsanspråk ogiltigförklaras. Detta har fungerat som en kniptångsmanöver som angripit det »solidariska rum som är villkorat av nationstillhörigheten«, som det heter hos Söderberg. Den amerikanske statsvetaren Eric Kaufmann har från helt andra utgångspunkter i Whiteshift – Populism, Immigration, and the Future of White Majorities (2019) betecknat detta som »asymmetrisk mångkulturalism«. Minoriteterna ska bejaka sina identiteter och majoriteten ska vara kosmopolitisk, det vill säga inte ha någon identitet alls, utöver möjligen en negativ sådan: att axla en kollektivskuld för Västvärldens förbrytelser. Kaufmann spårar denna hållning tillbaka till amerikanska bohemkretsar i början av 1900-talet, vilket indikerar att Söderbergs fokus på 70-talets vänster är för begränsat.

Inte nog med att majoritetsbefolkningen i detta synsätt nekas en kollektiv identitet, dess röster har diskvalificerats genom en kunskapsteoretisk relativism, som fått en enorm spridning. Inte minst genom inflytandet från den franska postmoderna filosofin har uppfattningen att det inte finns några fakta, bara tolkningar, blivit dominerande. Men om man vill vara aktivist är relativism problematisk. Den duger kanske till att bestrida andras sanningsanspråk, men hur ska man själv kunna få rätt? Den nya prövostenen har blivit graden av maktlöshet hos den som uttalar sig. Den som är mest förtryckt anses ha mest rätt, menar Söderberg, vilket ger upphov till en omvänd hierarki, som placerar majoritetsbefolkningens medlemmar nederst. Att vänstern nu börjar uppmärksamma klassperspektivet ändrar enligt honom föga, eftersom klass filtreras genom denna omvända hierarki och reduceras till en marginaliserande omständighet bland många. Att »prata klass« i dag syftar främst till att undvika att diskutera kulturkollisionerna i det mångkulturella samhället och dölja det egna ansvaret för polariseringen. 

Men det är naturligtvis inte alls säkert att de som är mest förtryckta ser klarast eller på andra sätt är förebildliga. En besläktad idé om den förtrycktes privilegierade position präglar också denna vänsters syn på marginaliserade gruppers normsystem. Man tillämpar helt enkelt inte samma moraliska standard på minoriteter som man gör på majoriteten. Söderberg pekar här på samma tendens som Bradley Campbell and Jason Manning lyfter fram i The Rise of Victimhood Culture (2018); inom samhällsvetenskaperna kritiserar man numera ogärna de undre skikten i samhället, eftersom detta skulle innebära att victim blaming – man får inte slå neråt. Detta har gjort det svårt att diskutera problematiska inslag i invandrarnas kultur och att se att också de bidrar till kulturkollisioner. Att hederskulturella (här förstått i en vidare bemärkelse än den allmänna debatten i dag) normsystem till exempel är en orsak till gängbrottsligheten ska helst inte diskuteras; det bara måste ha socioekonomiska orsaker, det vill säga något som majoritetskulturen orsakar.

Det finns andra orsaker till att vänstern lämnar walkover i debatten om kriminalitet. Den har genom sin kult av det marginella och ställningstagande för normbrytaren också utvecklat sympati för kriminella, eftersom brottet anses undergräva normerande ordningar. I dagens debatt är det alltid vänstern som i lägst utsträckning förordar polisära och straffrättsliga åtgärder, konstaterar Söderberg. Partitagandet för the underdog leder till ett urskuldande av förråade former av makt- och våldsutövning. Han erinrar om att det finns en annan tradition inom vänstern, till exempel de brittiska så kallade realisterna på 70-talet som ansåg att man borde vara »tuff mot brott«, eftersom det i första hand är medlemmar ur arbetarklassen som drabbas av kriminalitet. Jag är uppvuxen inom en politiskt aktiv del av industriarbetarklassen, som var helt främmande för en romantisering av brottslingar. Tanken att de på något sätt skulle vara förknippade med en bättre samhällsordning tedde sig absurd. Den vänster som jag sedan kom i kontakt med på 70-talet var en produkt av det moderna massuniversitetet och saknade erfarenheter av kontakter med kriminella i en konkret vardag och insåg inte vilken makt de utövade genom hot och våld. Utbredd kriminalitet gör livet outhärdligt för lägre samhällsklasser, vilket vi ser på många håll i Sverige i dag, och dess medlemmar kan inte fly till gated communities.

Utbredd kriminalitet gör livet outhärdligt för lägre samhällsklasser, vilket vi ser på många håll i Sverige i dag, och dess medlemmar kan inte fly till gated communities.

Så långt kritiken av vänstern. Men Söderberg vidgar perspektivet genom att sätta vänstern i relation till nyliberalismen. Under de senaste decennierna har en uppdelning etablerats på så sätt att nyliberalerna har fått sköta ekonomin och vänstern fått ta hand om kulturen. Båda sägs vara utväxter på samma antitotalitära rörelse. Friedrich Hayek är högerflanken, Michel Foucault vänsterflanken, och de förenas i sitt förkastande av nationen. Båda vill bekämpa majoritetens folkvilja – nyliberalerna genom frihandel och avreglering, vänstern genom mångkultur och normkritik. Att stödja utvecklingen mot mångkultur är för nyliberalerna en strategi som syftar till att en beslutsfähig demos ska upplösas i ett myller av sinsemellan stridande etnos. Söderberg har onekligen rätt i att denna korseld från höger och vänster har gjort det svårt att anlägga ett nationellt perspektiv de senaste decennierna. Själv vill han anknyta till en vänstertradition som försökt förena vänsterpolitik och ett nationellt perspektiv, till exempel österrikaren Otto Bauer, som menade att ett avståndstagande från nationalstaten skulle driva arbetarklassväljare i armarna på nationalister och fascister. Nationen behövs som en instans mellan det partikulära och det universella, hävdar Söderberg, och den är ramen för en effektiv mobilisering av folkviljan. 

Vad ska då denna folkvilja enligt Söderberg göra? Tänker han sig möjligen att den bör återknyta till en äldre vänsters ekonomiska program och nationalisera det privata ägandet? Att jag misstänker det hänger samman med att Söderberg är så ovillig att teckna en vidare bakgrund till nyliberalismens genombrott på 70-talet. Han lyfter fram betydelsen av liberala nätverk – det nyliberala tankekollektivet – som en avgörande faktor för dess framgång. Det är absolut viktigt att studera nätverk av detta slag, men om man inte vidgar perspektivet hamnar man nära konspirationsteorin. Det fanns, som den österrikiske historikern Philipp Ther påminner om i sin bok Die neue Ordnung auf dem alten Kontinent – Eine Geschichte des neoliberalen Europa (2016), en utbredd och djup känsla av att den hittills förda politiken var en återvändsgränd och att man måste prova nya vägar. Det som sedan hände var, som Francis Fukuyama påpekar i sin nya bok Missnöjets tid – Den liberala erans slut, att den nyliberala doktrinen blev doktrinär och tillämpades på områden, där den inte hörde hemma. Det arbetsfördelning som Söderberg tecknar har berott på att vänstern förlorade sin idé om en alternativ ekonomisk ordning och överförde sina revolutionära ambitioner till kultursfären. Söderbergs bok hade i mina ögon vunnit på om han visat större förståelse för den kontext vari dessa antitotalitära rörelser tog form – som en reaktion på nationalsocialismen och kommunismen. Sedan ligger det en hel del i att även den antitotalitära riktningen har blivit doktrinär och anar totalitarism i alla försök att dra gränser och reglera globala flöden.

Men Kritik av underdog-metafysiken bryter förtjänstfullt mot många tabun inom dagens vänster – och inte bara där – och kan kanske bidra till en mer sansad diskussion, även om anklagelsen att idéer som dessa gynnar SD lär komma som ett brev på posten. Om boken också kan öppna för en förnyelse av vänstern är mer ovisst. Om man börjar plädera för lag och ordning och anlägger ett nationellt perspektiv, går man in på en numera tättbefolkad spelplan, och det är inte säkert att vänstern tillhör de bästa och mest trovärdiga spelarna där. Det finns talande beröringspunkter mellan Söderbergs resonemang och en viss typ av konservatism. Till exempel pekar den amerikanske författaren Christopher Caldwell i The Age of Entitlement (2020) på en liknande blockering av majoritetens handlingskraft, genomdriven av en koalition mellan eliter och minoriteter. Jag misstänker att det nationella perspektivet är lättare att hantera för konservativa än för vänstern, eftersom den senare har en bild av sig själv som de goda, rentav som de enda anständiga. Detta kommer att göra det svårt för vänstern att acceptera de prioriteringar som försvaret av nationstillhörighetens solidariska rum kräver. Hur ska man till exempel väga behovet av en reglerad invandring mot behoven hos migranter, som utan tvekan skulle få ett bättre liv om de får komma in?

En vänster som så emfatiskt tagit ställning för marginalen riskerar själv att marginaliseras när världen kontraherar. Både nyliberalismen och den identitetspolitiska vänstern pressas nu av de allt tydligare geopolitiska spänningarna och kanske kan detta bidra till att göra Söderbergs position mer relevant. Nyliberalismens blinda fläck har varit tron att man kan »förvandla genom att handla« och man har inte insett att globaliseringen har gett upphov till en geopolitisk rival i Kina och understött Putins regim. Säkerhetspolitiska överväganden begränsar nu alltmer företagens rörelsefrihet. Som den republikanske amerikanske senatorn Todd Young nyligen sade, apropå USA:s relation till Kina: »The totally free-market theories of Friedman, Hayek – they don’t make sense when you’re facing an existential threat that plays with market forces.« (The Economist, 15 oktober 2022.) I en värld som delas upp på detta sätt kommer de nationella kollektiven att ställa större krav på sammanhållning och det kommer sannolikt också att gälla de rika. Goda staket ger goda grannar, skrev poeten Robert Frost en gång. Man tänker ofta på detta som att ett starkt försvar stänger fiender ute, men det finns en annan betydelse också: även de som är innanför staketet måste bli goda grannar.

Publicerad i Respons 4-5/2022.