Vi blundar så lätt för att alla har fått det bättre

Enligt Steven Pinker har de flesta en felaktig uppfattning om världen. De inser inte att världen faktiskt har blivit en bättre plats att leva på och att det gäller över hela världen. Orsaken till detta är genombrottet för det vetenskapliga synsättet. Pinkers analys och redogörelse är övertygande och uppfriskande, men varför måste boken vara så lång?

Av flera anledningar är Upplysning Nu! Ett manifest för förnuft, vetenskap och humanism en utmaning att recensera. För det första är boken över 700 sidor och för det andra täcker innehållet ett flertal samhällsvetenskapliga, humanistiska, ekonomiska och juridiska aspekter av mänsklighetens historia. Tidsspannet är långt och boken anlägger ett globalt perspektiv på mänsklighetens historia. Samtidigt som ambitionsnivån är en utmaning är det också de breda greppen som gör det intressant, lärorikt och tankeväckande att läsa Pinker. Mycket förenklat och utan att gå in på några detaljer är Pinkers huvudtes att merparten av människor har en felaktig uppfattning om världen.

I stället för att lockas av populistisk skrämselpropaganda och kvällspressens lösnummersretorik som påstår att vi lever i en våldsam värld som håller på att glida ner i ett mörkt hål borde vi fira det faktum att mänskligheten har fått det bättre med tiden, menar Pinker. I dag riskerar exempelvis allt färre människor att förlora sina barn under deras första levnadsår och få av oss löper en överhängande risk att drabbas av pest och krig. Till och med våldet i samhället har minskat sett över en längre tidsperiod. Den som har oturen att blir allvarligt sjuk har aldrig haft en större chans att överleva och komma tillbaka till ett fungerande liv än i våra dagar. Den som är homosexuell eller som byter eller avstår från att följa en trosuppfattning löper också mindre risk att utsättas för våld, förnedring eller förtryck.

Men dessa positiva utvecklingstendenser gäller väl inte alla människor och definitivt inte på alla platser i världen, invänder kritikern. Jo, så är det enligt Pinker. Även om vi beaktar att det finns betydande skillnader mellan olika delar av världen och mellan olika socioekonomiska grupper har vi enligt Pinker alla fått det bättre jämfört med tidigare generationer. Precis som den svenska läkaren och forskaren Hans Rosling gjorde, hävdar Pinker att alltför många av oss har tagit till oss en världsbild som helt enkelt inte stämmer med verkligheten. I stället för att se de häpnadsväckande framsteg mänskligheten har gjort på de tekniska och intellektuella områdena tycks många mena att jorden är på väg mot undergången.

Liksom Rosling har Pinker utsatts för kritik. Många menar att han har en tendens dels att skönmåla, dels att välja ut fakta som passar hans sak. Även om det finns punkter där det givetvis går att diskutera en del av bokens slutsatser och förklaringsmodeller (det vill säga vad som förklarar en viss utveckling vid ett visst skede) är Pinker mycket noga med att redovisa forskning som talar emot hans slutsatser. Först efter en detaljerad genomgång av forskningsläget lyfter han fram sina egna slutsatser. På flera sätt är detta ett hedersamt och ärligt förhållningssätt till det vetenskapliga arbetet. Vad många kritiker dock missar är att Pinker oftast utgår från en makronivå som sällan eller aldrig dyker ner i enskilda händelser eller specifika personers liv. Att enskilda personer kan drabbas av våld, död och elände är givetvis inte något som Pinker förnekar. Men dessa enskilda fall skall inte automatiskt ses som representativa för den stora helheten eller som trendbrott. Om vi i stället sätter det stora sammanhanget i fokus menar Pinker att världen har blivit bättre. I stället för att deppa över isolerade bakslag eller inta en dystopisk och deterministisk syn där allt blir sämre och inga problem går att lösa, hävdar Pinker att framtidens utmaningar faktiskt går att lösa.

För Pinker är nämligen mänsklighetens utveckling nära sammankopplad med det förändrade förhållningssätt till tro och vetande som följde med upplysningen och den framväxande vetenskapliga revolutionen.

Enligt min läsning är det just framtidsoptimismen som är en vattendelare som skiljer dem som omhuldar Pinkers historieskrivning och dem som förhåller sig negativa till hans utvecklingsoptimism. För Pinker är nämligen mänsklighetens utveckling nära sammankopplad med det förändrade förhållningssätt till tro och vetande som följde med upplysningen och den framväxande vetenskapliga revolutionen. Som en ersättning för kungar, metafysik och teologiska förklaringar började en allt större del av mänskligheten att kritiskt utforska världen för att söka robusta förklaringar som byggde på empiriska observationer och tester. På detta sätt lyckades mänskligheten att häva sig över sina inbyggda begränsningar och förändra de institutioner och tankesätt som hade bromsat utvecklingen för tidigare generationer. Dessa processer gav mänskligheten ett vetenskapligt förhållningssätt och en frihet att själva utforma sina liv på ett sätt som passade individen utan att skada andra människor. Frihet, jämlikhet samt ett vetenskapligt förhållningssätt blev nycklar till framgång och sedan slutet av 1700-talet har allt fler människor kommit att ansluta sig till dessa ideal.

Samtidigt som Pinker menar att mänskligheten faktiskt har en möjlighet att lösa flera av framtidens utmaningar är det viktigt att betona att de som endast läser honom som en naiv optimist har fel. På flera ställen betonas att det finns en överhängande risk att vi börjar ta alla framsteg för givna och glömmer bort att många av dagens problem har varit svåra och mödosamma att lösa. Historiens utmaningar kan också återvända. Dagens kraftfulla vacciner och mediciner kan bli verkningslösa mot framtida sjukdomar, nya krig kan blossa upp, klimatförändringar kan leda till socioekonomiska förändringar som kan få avgörande inverkningar på det demokratiska systemet och öppna samhällen kan ersättas av totalitära och auktoritära samhällssystem. Om inte ens de rikaste och mest demokratiska samhällena i västvärlden kan lösa dessa problem, hur skall då de fattigare länderna kunna lösa dem? Att jordens resurser är snedfördelade är inte heller något som Pinker förnekar. Till skillnad från många dystopiska och apokalyptiska oroskorpar som framhåller deterministiska förklaringar och historiska oförrätter, är mänskligheten bästa chans att lösa nutidens och framtidens utmaningar att acceptera upplysningens förhållande till tradition och vetenskap, menar Pinker. Han summerar sitt förhållningssätt när han skriver:

Kom ihåg matematiken: en anekdot är inte en trend. Kom ihåg historien: det faktum att något är dåligt idag betyder inte att det var bättre förr. Kom ihåg filosofin: ingen kan förnuftigt hävda att det inte finns något förnuft, eller att något är sant eller gott för att Gud har sagt att det är det. Och kom ihåg psykologin: mycket av det vi tror oss veta är inte sant, särskilt när våra kamrater också vet det. […] Tappa inte perspektivet. Inte varje problem är en kris, farsot, epidemi eller ett existentiellt hot, och inte varje förändring är slutet på det ena, döden för det andra eller börja på en post-någonting-epok. (s. 573)

Även om analyserna och redogörelserna både är övertygande och uppfriskande finns det ett avgörande problem med Pinkers bok. Varför är det nödvändigt att skriva en bok om dessa viktiga frågor som är på över 700 sidor? Redan efter ett fåtal kapitel har till och med en ouppmärksam läsare fått grepp om Pinkers resonemang och retorik. I stället för att ge ytterligare exempel och förlänga boken hade Pinker fått fler läsare och ett ännu större genomslag om boken hade kortats med ett par hundra sidor. Detta är synd eftersom det finns flera anledningar att läsa Pinkers bok i en tid som ofta präglas av nostalgiska och romantiska minnen om det goda livet som skall ha funnits förr i tiden. Men som Pinker visar på ett övertygande sätt så var allt inte bättre förr, snarare tvärtom!