Politik & samhälle

Vilken är egentligen skolans roll?

Perspektiv på skolans problem – Vad säger forskningen?
Andreas Fejes & Magnus Dahlstedt (red.)

Studentlitteratur
431 sidor
ISBN 9789144133898

| Respons 2/2021 | 11 min läsning

I antologin Perspektiv på skolans problem skriver i huvudsak forskare i pedagogik om utvecklingen av svensk skola. Särskilt frågor som rör skolans roll i samhället, den förlegade synen på yrkesutbildningar och vikten av sociala relationer i undervisningen diskuteras förtjänstfullt, men att pedagogikforskarnas kritiker hålls utanför boken gör att den tappar i intellektuell spänst.

Coronarelaterade frågor har förvisso dominerat debatten det gångna året, men även friskolornas påverkan på svensk skola har fått stora rubriker i kölvattnet av den kontroversiella utredningen ”En likvärdig skola” som kom förra våren. När Expressen i höstas publicerade ett öppet brev från den rasande läraren och debattören Filippa Mannerheim, ett brev som engagerat hundratusentals läsare, fick den infekterade debatten ytterligare bränsle. Med en blinkning till Dreyfusaffären – ”J’accuse” – anklagade Mannerheim landets makthavare för att ha låtit marknadskrafterna härja fritt i svensk skola.

Mot denna bakgrund var utgivningen av forskningsantologin Perspektiv på skolans problem i fjol bättre tajmad än författarna kunnat ana. Flera av bidragen är tänkvärda och bidrar med nya reflektioner i flera centrala frågor rörande svensk skola. Jag återkommer till några av dessa teman i boken, men först helt kort vad antologin kan bidra med i den heta diskussionen kring friskolorna. Och det är förvånansvärt lite.

Att det förhåller sig så sätter fingret på det kanske största problemet med denna bok, ett problem som också funnits i svensk skoldebatt i många år: polariseringen. Bokens undertitel är ”Vad säger forskningen?” men det borde snarare ha stått: ”Vad säger delar av forskningen?” De forskare och debattörer som länge kritiserat den svenska skolan för att vara flummig och kunskapsfientlig lyser här med sin frånvaro. Boken domineras av forskare i pedagogik; de nationalekonomer och naturvetare som gett sig in i skoldebatten på senare år är inte med.

Dels känns det oschysst gentemot läsarna att hålla pedagogikforskarnas kritiker utanför en antologi med 35 bidrag från 14 lärosäten, dels tappar boken i intellektuell spänst när inte fler olika röster kommer till tals. Många av bokens forskare, som ofta lutar åt vänster, ondgör sig över att buntas ihop i ett ”pedagogiskt etablissemang” av dessa kritiker, vilkas röster vi bara får refererade. Gunnlaugur Magnússon, docent i pedagogik vid Uppsala universitet, skriver till exempel att detta etablissemang (alltså de själva) ”blir ett slags blank yta på vilken avskyvärda åsikter och agendor kan projiceras”.

Därmed inte sagt att boken saknar nyanserade texter kring utvecklingen av svensk skola. Dennis Beach och Marianne Dovemark, båda verksamma vid Göteborgs universitet, varnar till exempel för en ”romantiserad bild av det tidigare skolsystemet jämfört med dagens marknadsanpassade och decentraliserade system”. De understryker att Sverige saknade ett rättvist och jämlikt skolsystem även före 1990.

Men det är kring några andra specifika frågor som denna antologi har sina största förtjänster. Jag väljer att lyfta tre av dem: skolans roll i samhället, den förlegade synen på yrkesutbildningar och vikten av sociala relationer i undervisningen. 

Är skolans huvudsakliga uppgift att fostra eleverna till demokratiska medborgare eller är det att göra dem anställningsbara?

Vilken är egentligen skolans roll? Svaret är långt ifrån självklart och har varierat under åren. Är skolans huvudsakliga uppgift att fostra eleverna till demokratiska medborgare eller är det att göra dem anställningsbara? Självfallet handlar det inte om antingen eller, men var ska tyngdpunkten ligga? I någon mån är det en politisk fråga. Till höger ses anställningsbarheten som det mest centrala, till vänster står demokratisk fostran i centrum. Men det handlar också om stämningar i tiden. Herbert Tingsten, Dagens Nyheters legendariska chefredaktör decennierna efter andra världskriget, kan ju knappast betraktas som vänster, men här nämner man hans tankar om att fostra elever till kritiskt samhällstänkande individer. 

Det är Magnus Dahlstedt, professor i socialt arbete, och Maria Olson, professor i ämnesdidaktik, som refererar till Tingsten i sitt bidrag. De menar att något hände med tidsandan kring 1990, då en omsvängning mot valfrihet och konkurrens kom, som också påverkade hur vi såg på eleven. ”Den företagsamma, initiativtagande och flexibla individen står nu i centrum”, skriver de. Och något decennium senare utvecklades det till att eleven i första hand skulle tillskansa sig kunskaper och förmågor som arbetsmarknaden efterfrågar. Att ”entrepreneriört lärande” kom med i den nya läroplanen 2011 är ett tecken i tiden så gott som något.

Vi ställer oss ofta frågan: Vad är det för skola som samhället behöver? Men flera av forskarna vill problematisera och rentav vända på frågan: Vilket samhälle vill vi att skolan ska bidra till att skapa? Gert Biesta, professor i utbildningsteori vid universitetet i Maynooth på Irland, lyfter i sitt översatta bidrag upp problem i våra samhällen som skolan kan vara med att påverka. Han kritiserar vad han kallar ”impuls-samhället”, att individens själviska reflexer – hennes impulser – blivit hela samhällets reflexer. ”Impulssamhället vill inte att vi ska ifrågasätta våra begär, impulssamhället vill inte att vi ska bli vuxna eftersom det tjänar så mycket pengar på att hålla oss i ett infantilt tillstånd”.

Biesta menar att detta tillstånd har bäddat för växande populism och överkonsumtion och att skolan faktiskt kan göra något åt det. Skolan ska inte uppmana eleverna att ”prestera och leverera” inom dessa nuvarande ramar, skolan ska tvärtom erbjuda motstånd och vara olydig. Han medger att skolans roll självfallet också är att tjäna samhället – men inte bara tjäna, också utmana. Jag tycker att det här intressanta resonemanget skulle kunna föras över till frågan om global uppvärmning. Delar av forskasamhället har varnat för den utveckling i över 30 år alltmedan det övriga samhället gjort förbluffande litet för att ändra utvecklingen. Hade en kaxig skola kunnat göra mer för att utmana den rådande ordningen under de gångna decennierna? Förmodligen.

Flera av författarna återkommer till poängen, att skolan inte längre är en plats för att skapa ett demokratiskt och jämställt samhälle. I stället har det blivit en plats där vi ska lägga grunden för ökad tillväxt och internationell konkurrenskraft. Att fostra eleverna till kritiska samhällsmedborgare ses som något närmast hotfullt snarare än som ett demokratiskt kärnvärde, menar Magnus Dahlstedt och Maria Olson. Det är måhända överdrivet, men utan tvekan ligger fokus i dag på elevernas anställningsbarhet.

Och på den punkten är skolan ofullkomlig: gymnasiets yrkesprogram kan inte på långt när tillfredsställa behoven av arbetskraft, vare sig i offentlig eller i privat sektor. Regeringens utredare Lars Stjernkvist efterlyste förra året en reformering av systemet, så att man bättre ska kunna matcha elevernas önskemål med arbetsgivarnas behov. Svenskt Näringsliv kritiserar kommunerna för att inte erbjuda ett bra utbud av yrkesutbildningar och anser att företagen borde få mer inflytande över hur utbildningarna ser ut.

I denna dagsaktuella fråga levererar antologin ett vasst bidrag. I ”Myten om den praktiske yrkeseleven” utmanar pedagogikforskarna Mattias Nylund och Per-Åke Rosvall våra invanda föreställningar. Vad karakteriserar en yrkeselev? En skoltrött och praktiskt lagd pojke som ogillar teoretiska studier? Nej, det är en grov förenkling, menar författarna som hänvisar till studier av pojkar på yrkesprogram som visar att de är mer kritiska mot teoriavsnitten på utbildningen när de tillfrågas om saken i grupp än vid enskilda intervjuer. De får högre status i gruppen om de svarar att teori är tråkigt och praktiska övningar är kul.

De får högre status i gruppen om de svarar att teori är tråkigt och praktiska övningar är kul.

Dessa förutfattade meningar om vad elever på yrkesprogrammen har för preferenser kan få direkt skadliga effekter på utbildningen. En studie från 2017, som Rosvall själv delvis ligger bakom, visar att när elever på yrkesprogram går samman för minskad undervisningstid får de igenom sina krav – medan elever på naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga program som kommit med samma önskemål får avslag. Därmed bekräftar skolledningen myten: elever på yrkesprogrammen har en lägre studiemotivation och undervisningen måste anpassas därefter.

När jag kontaktade Rosvall i höstas för en artikel berättade han om en intervju han gjort med en pojke på fordonsprogrammet som önskade läsa mer tyska. Anledningen? Han var specialintresserad av tyska bilar och ville kunna läsa manualerna innan de hunnit översättas. I boken ifrågasätter Rosvall och Nylund uppdelningen mellan studieförberedande och yrkesförberedande program, då programmen ger intrycket att det skulle vara en väsensstor skillnad mellan de jobb som respektive utbildning leder fram till. Rosvall beskriver en illustrativ upplevelse i sin egen vardag när han under en och samma dag både lämnar in bilen för felsökning och besöker käkkirurgen för att ta bort en tand:

Bilmekanikern kopplade in en dator, läste manualer och gjorde justeringar via skärmen och med en minimal justering åtgärdades felet. Kirurgen däremot läste snabbt en remiss och använde därefter borrar, tänger, skalpeller och mycket av sin fysiska kraft för att ta bort tanden.

Slutsatsen är närmast övertydlig: uppdelningen mellan praktiska och teoretiska yrken är ofta godtycklig, något som också borde avspeglas i utbildningarna. Låga krav på yrkesprogrammen riskerar att avskräcka dem som vill gå en yrkesutbildning i gymnasiet men som samtidigt är intresserad av teoretiska studier. Författarna refererar med avsmak Folkpartiets valmanifest 2010 som låg till grund för den reformering av gymnasieskolan som partiet sedan ledde: ”Gymnasiet måste innehålla studievägar både för den teoretiskt kunskapstörstiga eleven och eleven som lättare lär med händerna…”. Att elever på yrkesprogrammen inte skulle kunna vara lika teoretiskt kunskapstörstiga som andra elever är något som de vänder sig starkt emot.

Ett tredje tema i antologin knyter an till den kanske största utmaningen i svensk skola i dag: att klyftan ökar mellan de elever som presterar bäst och de som presterar sämst. Krisen i svensk skola handlar inte om att den generellt tappat i kvalitet jämfört med andra länder, krisen handlar om att skillnaderna mellan de bästa och sämsta skolorna ökar. Svensk skola kan inte ta några rejäla kliv framåt om inte de skolor och de elever med sämst resultat också kommer med i uppgången. I den första Pisa-mätningen från OECD år 2000 hade Sverige ett av de mest likvärdiga skolsystemen i hela OECD. Orsakerna till den påföljande dramatiska försämringen har diskuterats flitigt: kommunaliseringen, friskolereformen, boendesegregationen och nedrustningen av elevhälsan är några av sakerna som brukar lyftas fram.

Men själva metoderna för att få skoltrötta elever med stökiga uppväxtvillkor – och ibland också med funktionsnedsättningar – att lyckas i skolan har inte fått lika stor uppmärksamhet. Flera av antologins bidrag tampas med det här ämnet. Professorn i pedagogik Robert Thornberg lanserar termen ”auktoritativ lärarstil” och hänvisar till mängder av engelskspråkig skolforskning: lärare ska ha höga förväntningar på alla elever, ställa krav och sätta upp regler – men samtidigt vara lyhörda för elevernas behov, känslor, tankar och åsikter. Sådana lärare är inte auktoritära, de är auktoritativa.

Han vänder sig emot de svartvita beskrivningarna av svensk skola, ”den auktoritära kunskapsskolan” mot ”den eftergivna flumskolan”. Det finns en mellanväg, där läraren kan ha positiva, varma och stöttande relationer med sina elever – utan att tappa sin auktoritet. Anna-Lena Kempe, docent i didaktik, är inne på samma linje i sitt bidrag och påpekar att ny hjärnforskning visar att det relationella och emotionella är avgörande för själva inlärningen. 

På det här området finns mycket kvar att göra i svensk skola. Jag hade själv för några år sedan förmånen att besöka flera skolor och skriva om deras arbete med elever som riskerar att inte uppnå gymnasiebehörighet. På en skola i Skåne avslöjade en erfaren skolledare vad han borde ha gjort annorlunda under sin långa gärning: ”Jag kunde ha lagt ner mer tid på att möjliggöra för lärarna att bygga nära relationer med eleverna.”

Relaterat

Problem i dagens skola har äldre rötter än postmodernismen

Författarna i denna bok menar att man helt måste överge det rådande paradigmet för att få bukt med skolans problem. Ett huvudargument i boken är att den rådande kunskapssynen i...


Påhl Ruin

Påhl Ruin är frilansskribent i Stockholm, han har tidigare rapporterat från New York, Tokyo, Wien och Vilnius.

Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  2. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  3. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  4. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark