Vilken är relationen mellan postmodernismen och identitetspolitiken?

Johan Lundberg hävdar i sin uppmärksammade bok att det finns ett samband mellan den postmodernism som han förknippar med Horace Engdahl och dagens identitetspolitiska aktivism. Respons har låtit två recensenter med olika utgångspunkter läsa När postmodernismen kom till Sverige. Här följer en recension av Fredrik Agell.

Jag kände mig som en lantis när jag i början på 1980-talet anlände till den kungliga huvudstaden från den provinsaktiga men anrika lärdomsstaden Uppsala. Stockholm, det var uteliv, svartklubbar och maskspel, där vem som helst kunde komma från ingenstans, ikläda sig en roll och göra sin lycka, som i en sedelärande berättelse av Balzac eller Stendahl. Man hade kort sagt ett val: att anpassa sig och euforiskt föras med i tidens ström eller sätta sig på tvären, insistera på sin gamla identitet och bli hopplöst strandad och ute. Detta sakernas tillstånd gällde i kulturvärlden lika mycket som i klubbvärlden, under ett långt 80-tal som förändrade Folkhemssverige i grunden.

I dagspressens kulturdebatter var postmodernismen tvisteordet. Men få visste vad det betydde, knappt ens en gång Horace Engdahl och Anders Olsson, som i högbrynta texter i Dagens Nyheter ändå lät förstå i vilken riktning man skulle gå om man inte ville framstå som akterseglad. Strömkantringen kunde man iaktta i utelivet: Lars O. Ericsson med silverskägget, inflytelserik konstkritiker och förespråkare för de nya idéerna, var lika omsvärmad av unga wannabes i kulturarbetarbranschen på konstvernissagerna på Lido som Bruno K. Öijer totalignorerad av medlemmarna i Kris-redaktionen, när han vågat sig ner till en av de första temakvällarna på den sedermera beryktade källarklubben Forum. Vissa skulle hävda att ”postmodernismen” lanserades av ett exkluderande, elitistiskt grabbkotteri i Stockholm. I själva verket var alla välkomna in i det informella party- och teorinätverket, som för länge sedan hade lämnat de små seminariesammanhangen, bara man accepterade spelets regler, nickade inställsamt och inte förstörde festen med obstinata frågor. Johan Lundberg har envetet visat att han inte ville vara med på festen. För det förtjänar han erkännande och inte hånfull, svepande kritik, vilket han ofta bemötts med av dem som gått med the in-crowd, sprungit på vernissager och tidskriftsreleaser eller bevistat filosofiaftnar med partyfolket på Riche.

I När postmodernismen kom till Sverige vill Lundberg teckna teoriernas upphov, formering, genomslag och transformationer, från de första postmodernismdebatterna i början av 1980-talet fram till nyare aktivistisk teori, i form av genusstudier, postkolonial teori och intersektionalitet. I ett parallellt spår berättar Lundberg dessutom historien om Horace Engdahls karriär (del 1), den om Forum, kulturprofilen och Svenska Akademien (del 2) och den om den aktivistiska, hårda kärnan av forskare i gruppen kring den statliga integrationsutredaren Masoud Kamali (del 3).

Det blir föga förvånande en spretig text som har sin styrka i sitt envetna raseri mot anpasslingarnas tyranni i dogmatiska och med tiden inflytelserika nätverk.

Det blir föga förvånande en spretig text som har sin styrka i sitt envetna raseri mot anpasslingarnas tyranni i dogmatiska och med tiden inflytelserika nätverk. Genomgången av gamla tidningslägg är ambitiös och framställningen av ”maktspelaren” Horace Engdahls väg in i Svenska Akademien övertygande. Lundberg visar att Engdahls framgång bygger på lika delar karriärplanering och benäget bistånd. Engdahls publika genombrott vore inte möjligt om inte Arne Ruth hade sökt en profileringsstark skribent för den nya tiden på Dagens Nyheters kulturredaktion (erforderligt akademiskt erkännande och doktorsgraden för sina essäer om den romantiska texten uppnådde Engdahl genom ingripande från Kjell Espmark). Kartläggningen av det kulturella fältet, av personkontakterna och trafiken mellan Forum, Svenska Akademien och dagspressen är upplysande. Det är bra att Lundberg uppmärksammar DN:s och Expressens ledande roller för positioneringsarbetet, med Maria Schottenius som en central spelare. I periferin belyser Lundberg också förgreningarna till tidskriften Kris samt till Södertörns högskola, där många av den andra generationens Kris-redaktörer sedermera blev professorer. Lundberg når förstås inte samma höjder som Bourdieu i Konstens regler (1993), det stilbildande empiriska sociogrammet över de modernistiska Pariskotterierna. Men förhoppningsvis skänker han inspiration för framtida studier av den största kulturskandalen i Sverige i modern tid. Ty trots de numera talrika bidragen – av Matilda Gustavsson, av Christian Catomeris och Knut Kainz Rognerud, Klas Östergren och många fler – kvarstår obesvarade frågor, som alla har ett gemensamt: att centrala aktörer redan tidigt valde att titta bort eller aktivt ingrep för att mörklägga kulturprofilens gränslösa destruktivitet, allt under det att vissa av offren, med drömmar om ett yrkesliv i kulturens tjänst, fick söka sig andra livsvägar.

Utan att komma med nyheter levererar Lundberg en habil genomgång av vänskapskorruption, konsekrationsmekanismer och tja, likriktning, som hör det framgångsrika kotteribildandet till, vilket för häpnadsväckande många Forum-medarbetare slutade med inval i Svenska Akademien. På liknande sätt kartlägger Lundberg det akademiska, aktivistiska nätverk, som via Kamalis utskåpade integrationsutredning 2005 än i dag levererar obskyr teoriunderbyggnad för regeringsarbetet med jämställdhets- och diskrimineringsfrågor. Konsekvenserna är kända: nära 1,5 miljoner offentliganställda blir till mångmiljardbelopp tvångsrekryterade till internutbildning och temadagar om den vite heterosexuelle mannens kollektivskuld för århundraden av förtryck av rasifierade, av kvinnor och sexuella minoriteter, samtidigt som den akademiska friheten, både för lärare och forskare, blivit inskränkt av byråkrater som genom linjestyrning och styrdokument fått inflytande över kunskapsproduktionens innehåll. De en gång smala teorierna är i dag mainstream och sprids av starka intresseorganisationer och ”forskningsinstitut”: Antirasistiska Akademin, Nationella sekretariatet för genusforskning, Jämställdhetsmyndigheten, CEMFOR vid Uppsala universitet, REMESO vid Linköpings universitet och många fler.

Lundberg talar träffande om postmodernismens långa marsch genom institutionerna, om ett verklighetsfrånvänt teoriklusters väg till kulturell hegemoni. Men boken är en snabbt hopkommen, gräsrotsfinansierad debattbok och uppvisar som sådan brister i den genealogiska idéanalysen. Lundberg förlitar sig på en ytlig inläsning av andrahandslitteraturen (framför andra Richard Wolin, men också en artikel av mig i Respons 3/2016). Dessutom går utvecklingslinjerna förlorade genom de många utflykterna in i kotteristrider och positioneringar på den svenska arenan. Lundbergs debattbok blir därför lättare att avvisa för dagens politiska aktivister, som ogärna vill se det djupt anti-demokratiska traditionssammanhang som de är en del av.

Hade han enkom skrivit en idéernas historia och varit mer omsorgsfull hade den sett ut ungefär som följer. 1979 föreslår Lyotard i en uppdragsrapport om kunskapen och universitetens framtid, att det ”postmoderna tillståndet” kännetecknas av en strid mellan konkurrerande mikroberättelser eller språkspel, i en postindustriell tid, där de stora berättelserna blivit överspelade. Påpekandet träffar tonen i ett krig som pågått i fransk debatt ända sedan 1960-talet, när den yngre generationen gjorde upp med ett äldre vetenskapligt paradigm, innefattande marxism, psykoanalys, fenomenologi och strukturalism. I stället för breda tankeströmningar som gjorde anspråk på totaliserande synteser: ett ifrågasättande av vetandet som sådant, av historieteleologi och dialektiskt framåtskridande.

Det stora fadermordet var det på systembyggaren Hegel, vilken under 1930-talet gjorde stor entré i Frankrike genom Alexandre Kojèves föreläsningar om herre-slav-dialektiken. Nu var det i stället en annan tysk filosof som man intresserade sig för: den sene Heidegger, som möjligen utgjorde en extra lockelse för tidens unga parisare, eftersom denne som få andra gjorde upp med rationalismen från fransmännens nationalfilosof Descartes. De filosofiska begreppen, så såg Heidegger saken, var härskarinstrument för ett upplyst förnuft, vilket i civilisationens och humanismens namn ville underkuva världen, och i den planetariska tidsåldern under kalla kriget hade lett till nihilistisk likriktning och hot om undergången.

Derrida – mer än någon annan av de yngre mästertänkarna den store systemkrossaren – övertar närmast restlöst Heideggers förnuftskritiska hållning. Kriget och våldet är inneboende i västerlandets filosofi, hävdar han envetet, och ”sanningen” är bara en ”expropriationsprocess”, som i allt vidare cirklar införlivar det främmande Andra i en totaliserande berättelse som upplöser alla skillnader, ungefär som den hegelska historiedialektiken.

Lundberg talar träffande om postmodernismens långa marsch genom institutionerna, om ett verklighetsfrånvänt teoriklusters väg till kulturell hegemoni. Men boken är en snabbt hopkommen, gräsrotsfinansierad debattbok och uppvisar som sådan brister i den genealogiska idéanalysen.

Derridas mångomtalade dekonstruktion närmast tvärdog efter dennes död 2004, men arvet lever kvar. Redan på 1970-talet fick dekonstruktionen en tilltagande politiserande riktning, när den blev seminarieaffär på amerikanska elituniversitet. Företrädare för postkoloniala studier och genusstudier anammade okritiskt Derridas förnuftskritik. I dag har postsanningen om sanningen, att den är ett västerländskt maktinstrument som förslavar och förtrycker, blivit dogm och omfattas av politiker och myndighetsbyråkrater, som i decennier utsatts för akademiska lobbyister.

Speciellt problematiskt är de nya aktivisternas avvisande av universalismen, som ytterst sett är ett avvisande av Kants bestämning av människan som autonom förnuftsvarelse, som äger självbestämmande – en sats giltig för alla och envar, inskriven i demokratiska författningar världen över, men också i FN:s deklarationer om de mänskliga rättigheterna. Det är samma avvisande som Heidegger förespråkat med mystiskt allvarspatos i sin sena filosofi (läs exempelvis Brev om humanismen från 1947, Heideggers introduktionsbrev till den franska offentligheten) och som förespråkades av de konservativa revolutionärerna, vilka redan under mellankrigstiden ville fly ut ur ett anonymt och nihilistiskt massamhälle in i fördemokratiska folkgemenskaper. Här har, tveklöst, Derrida varit den förmedlande länken, också om Lundberg inte förmår bringa erforderlig klarhet i sammanhangen.

Lundbergs bok visar ändå på behovet av självrannsakan i svenskt kulturliv och svensk politik, även om staten inte lär tillsätta några haverikommissioner rörande kunskapens och demokratins djupa fall. Men en sådan självrannsakan måste skilja på sak och person. Så, exempelvis, kan en av våra en gång finaste essäister, Horace Engdahl, inte ses som ansvarig för den politiserande aktivismen i nutiden. En annan sak är att han förlorat sin heder, men det har också många andra gjort. En fortsättning på den historien, det kan vi vara förvissade om, lär följa.

Fredrik Agell är fil. dr på en Nietzsche-avhandling och tacksam mottagare av ett av Svenska Akademiens priser 2002.