Vilken är relationen mellan postmodernismen och identitetspolitiken?

Johan Lundberg hävdar i sin uppmärksammade bok att det finns ett samband mellan den postmodernism som han förknippar med Horace Engdahl och dagens identitetspolitiska aktivism. Respons har låtit två recensenter med olika utgångspunkter läsa När postmodernismen kom till Sverige. Här följer en recension av Claudia Lindén.

Postmodernism är ett märkligt ord. Det fladdrar runt i media utan någon egentlig referens. De som påstås vara postmoderna använder aldrig begreppet för att beskriva sig själva, medan de som kritiserar postmodernismen lätt tycks kunna definiera både vad den är och vem som kan räknas till den. Postmodernisten är alltid någon annan. Det är litet som ”idealrealist” eller ”politiskt korrekt”, även de etiketter som alltid fästs på någon annan än den som uttalar dem och som ingen skulle använda om sig själv.

Så vad vill då Johan Lundberg med När postmodernismen kom till Sverige? Är det en vetenskaplig undersökning eller en debattbok? Lundberg själv är både docent i litteraturvetenskap och journalist, så det är rimligt att ställa frågan i vilken roll han skriver boken, som forskare eller debattör? På baksidan står att boken ”skildrar debatten om postmodernismen från de första inläggen på kultursidorna under 1980-talet fram till dagens myndigheter och universitet, där intersektionalitet, normkritik och postkolonialism är etablerade begrepp”. Det är ett ganska vittgående anspråk. 

De första två av bokens tre delar ägnas åt att följa Horace Engdahls väg under 1980-talet från att han etablerar sig som litteraturkritiker på Dagens Nyheter fram till hans inval i Svenska Akademien 1997. Här behandlas också Engdahls och Svenska Akademiens koppling till Jean-Claude Arnault och Katarina Frostenson och deras numera avvecklade kulturförening Forum, som pekas ut som spridare av postmodernismen. Andra halvan av boken är en genomgång av debatter i pressen och myndighetsutredningar kring invandring och jämställdhetsintegration som framför allt involverade Masoud Kamali, tidigare professor i socialt arbete vid Mittuniversitet, och Paulina de los Reyes, professor i ekonomisk historia vid Stockholms universitet. Lundberg menar att det finns en kausalitet mellan de här två fenomenen, å ena sidan Horace Engdahl och Forum, å andra sidan arbetet med jämställdhetsintegrering. Hur denna kausalitet uppstår eller fungerar är dock inget han utreder, vilket gör att övergången mellan bokens två olika delar förblir oklar. Det gäller också mer generellt frågan om hur den litteratursyn som behandlas i första halvan av boken hänger samman med de identitetspolitiska teorier som utgör fokus i den senare delen.

Lundberg menar att det finns en kausalitet mellan de här två fenomenen, å ena sidan Horace Engdahl och Forum, å andra sidan arbetet med jämställdhetsintegrering.

Titeln När postmodernismen kom till Sverige antyder både att postmodernismen är ett utländskt fenomen, något främmande som egentligen inte hör hemma i Sverige och att den möjligen aldrig hade kommit hit – om det inte varit för Horace Engdahl. Lundberg framstår stundtals som en kulturjournalistikens Hans Holmér som jagar efter en fantombild, övertygad om att ha identifierat förövaren. Att Engdahl aldrig har kallat sig postmodernist – tvärtom har han förnekat att den ens existerar – blir för Lundberg bara ett belägg för att Engdahl mörkar sin agenda att bygga upp ett ”teoretiskt kluster vars grund bestod i en aversion mot det upplysningstänkande som Akademien var sprungen ur” och skälet till varför Akademien nära nog rasade samman under 2018. 

På samma sätt är det med den stora uppmärksamhet Lundberg ägnar Arnault och Forum; några enskilda aktörer får representera en komplex idéutveckling under trettio år. Här blir problemet med Lundbergs sammanblandning av litteratursyn och teoretiskt idégods som tydligast. Gissningsvis har Lundberg aldrig varit på Forum, för då skulle han ha känt till att feminism och postkolonialism ytterst sällan omtalades där, liksom det inte heller ingick i tidskriften Kris. Publiken på Forum under de sista femton åren bestod framför allt av kulturälskande pensionärer som kom för bildad underhållning och för att lyssna till klassisk musik av etablerade pianister – knappast några postmodernismens fanbärare. Dock är Lundbergs genomgång av vilka som uppträdde på Forum och vilka i pressen som skrev om verksamheten där ganska omsorgsfull och erbjuder viss information som inte finns någon annanstans för dem som en gång ska skriva historien om Akademiens kris. Här framgår sålunda tydligt vilken roll Dagens Nyheter spelat som Forums främsta supporter under flera decennier – fram till Matilda Gustavssons reportage 2017. 

Att göra Horace Endahl, som aldrig haft en tjänst på något universitet och denna källarlokal med sin vithåriga publik, ansvariga för att införa ett teoretiskt fält i Sverige är absurt. I så fall var filosofen och konstkritikern Lars O. Ericsson betydligt viktigare än Engdahl som introduktör av de här teorierna, liksom filosofen, konst- och arkitekturteoretikern Sven-Olov Wallenstein, som spelat en unik roll genom sina många översättningar och kvalificerade introduktioner. Det gäller även DN-kritikern Åsa Beckman, vars inflytande växte snabbt efter debatten kring Ann Jäderlunds poesi 1986, då Beckman från feministiskt håll kritiserade manliga kritikers blindhet för kvinnors texter. 

Det är svårt att värja sig mot intrycket att Lundberg mer är ute efter att kritisera vissa personer än att faktiskt utreda hur det gick till ”när postmodernismen kom till Sverige”. Att 2020 rikta kritik mot Engdahl, Frostenson och Arnault kan inte heller sägas vara vare sig särskilt originellt eller riskabelt. Ändå skriver Lundberg inledningsvis att han är medveten om att han riskerar att uppfattas som en konspirationsteoretiker. Han är därför mån om att framhålla att han ser den process han vill teckna som en följd av en ”strävan efter makt för maktens egen skull”, vilket kanske kan förklara personfixeringen, men har föga med titelns anspråk att göra. 

Ett så komplext och mångfacetterat förlopp som introduktionen av ett teoretiskt fält i litteratur, konst, filosofi, sociologi och genusvetenskap, låter sig dock inte återföras på en persons ”maktbegär”. Att detta teoretiska fält dessutom redan fanns utomlands, i Frankrike, Tyskland, Italien, England och framför allt USA, långt innan det kom till Sverige, visar snarare att det rörde sig om en större teoretisk rörelse som kom att prägla den intellektuella kulturen decennierna kring millennieskiftet.

Enligt Lundberg är Horace Engdahl och Kris genom introduktionen av Derrida ansvariga för att föra in ett tänkande i Sverige som han menar är ”upplysningsfientligt” eftersom det sägs hysa ”en destruktiv föreställning om verkligheten som uppbyggd av binära oppositioner”. Problemet med Lundbergs text, liksom med många andra som kritiserar den så kallade postmodernismen, är att de ofta har fel i sak, eftersom det passar debatten dåligt att ta reda på hur det verkligen förhåller sig. Det gäller inte bara hans sammanfattning av Derridas dekonstruktiva analys, att den bara skulle handla om att förneka att vi har tillgång till en verklighet utanför texten, utan också ”den sorts teoretiska kluster som getts benämningen intersektionalitet”. Det hade varit lätt för Lundberg att ge en adekvat definition av begreppet intersektionalitet i den del av boken där det behandlas, i stället för svepande påståenden om teoretiska kluster som inte tydliggör för läsaren vad begreppet betyder eller hur det fungerar. Att bara kalla intersektionalitet ett teoretiskt kluster är också missvisande, eftersom det delvis är en metod att se hur kategorier som genus, ras och klass samverkar med varandra och därför inte kan analyseras separat. 

Lundbergs bok beskriver, snarare än den verkligen tolkar och utreder. Särskilt den senare delen bygger mycket på citat som lyfts fram utan egentlig tolkning, som om läsaren antas bara förstå hur fel något är. Lundberg tycks förutsätta en läsare som redan delar hans världsbild. Metodologiskt är framställningen bitvis förvirrande. Tidslinjer kastas om så att tjugo år gamla händelser ibland tycks vara nutida. Citattekniken är ibland tendentiös; ett uttalande av Masoud Kamali som handlar om tolkningen av Locke i historien görs till exempel till ett påstående om Sverige.

Lundbergs bok kretsar framför allt kring debatter i media, och ska nog snarare än en vetenskaplig utredning av ett fenomen läsas som ett debattinlägg som ifrågasätter postkolonialism, feminism och kritisk humaniora över huvud taget.

Trots en omfattande notapparat och litteraturlista med en del filosofiska verk, går Lundberg inte i dialog med de kvalificerade introduktioner, översättningar och den forskning som gjorts i Sverige kring de teorier han behandlar. I Heideggeravsnittet hänvisas till en trettio år gammal amerikansk bok, men inte till betydligt nyare svenska Heidegger- eller Derridaintroduktioner. Likaså saknas referens till genusprofessorn Nina Lykke som introducerade begreppet intersektionalitet på svenska och har skrivit om det på flera ställen, liksom till Paulina de los Reyes och Diana Mulinaris bok Intersektionalitet – Kritiska reflektioner över (o)jämlikhetens landskap (2005). Lundbergs bok kretsar framför allt kring debatter i media, och ska nog snarare än en vetenskaplig utredning av ett fenomen läsas som ett debattinlägg som ifrågasätter postkolonialism, feminism och kritisk humaniora över huvud taget.

Genomgående förenklas och förvanskas komplexa teorier. För att få dem att framstå som ”bisarra” måste viktiga aspekter och sammanhang förtigas eller förvridas. Nöjd påpekar Lundberg att ”[Irene] Molina och hennes åsiktsfränder” är lika fast i den västerländska idétradition och det ”upplysningstänkande som de kritiserar”. Ja såklart! Det är ju just den medvetenheten som tvingar fram ett problematiserande av det till synes neutrala eller generella. Den vetenskapens självreflexivitet som är så central för det vida teoretiska fält som har sina rötter i Nietzsche, Derrida och Foucault ägnar sig just åt att problematisera det egna tänkandet, traditionen och vetenskapen. Men en sådan komplexitet passar inte in när motståndaren i första hand ska göras bisarr.

Vad vill då Lundberg egentligen? På ett ställe säger han att det handlar om olika vetenskapsideal, men är det verkligen ett annat vetenskapsideal han förespråkar? Bokens undersökning handlar mycket om makt och ideologier och mediala offentligheter. På några ställen låter han antyda att han verkligen tror att upplysningen och dess principer om jämlikhet bortom etnicitet, klass, kön eller sexualitet är vad som på nytt måste aktualiseras som begreppsliga verktyg för att hantera dagens situation, snarare än teorier som betonar identitet, särart och hierarkier. 

Det hade varit intressantare att läsa en bok där han i stället för att förklara allt som är fel hos humanistiska intellektuella, som försöker förstå och förändra sin tid, hade satte sina egna upplysningsideal i arbete och försökt visa hur de skulle kunna fungera som verktyg för att lösa dagens problem med kvarvarande rasism och ojämlikhet också i det svenska samhället.