Visar att det osmanska riket var intresserat av vad som hände i Europa

Joachim Östlunds välskrivna och fascinerande bok handlar om den osmanske finansministern Mehmed Said Efendis resa till Stockholm. Syftet var att säkra återbetalningen av de skulder som Karl XII hade dragit på sig under vistelsen i Bender. Men Saids reserapport till sultanen ville också redogöra för Sveriges militära, teknologiska och ekonomiska förmåga. Östlunds studie visar att världen på 1700-talet var mer sammanbunden än vad många i dag föreställer sig. Genom hans teoretiskt medvetna historieanalys relateras rapporten till ett större sammanhang och han motverkar den spridda uppfattningen att det osmanska rikets företrädare var ointresserade av utvecklingen i Europa.

Historikern Joachim Östlund är känd för sina läsvärda, noggrant genomförda studier. Hans tidigare bok Saltets pris (2014) om svensk handel i Medelhavet under 1700-talet var en ögonöppnare för många. Svensk handel inkluderade inte bara salt utan också så kallade hushållsslavar som svenska skepp fraktade från Nordafrika till Istanbul. Boken diskuterar även grundligt slavhandel med sjömän, inklusive svenska sådana. Det är en idérik och i många stycken överraskande studie. Det är således med förväntan som jag läser Östlunds nya bok Vid världens ände, som handlar om ett osmanskt statsbesök i Sverige.

Från november 1732 till september/oktober 1733 befann sig den osmanska finansministern Mehmed Said Efendi på resande fot genom östra Europa med Stockholm som yttersta mål. Hans uppdrag var att säkra återbetalningen av de skulder som Karl XII hade dragit på sig när han och hans sönderslagna armé fick fristad i Bender (1709–13), då kontrollerad av Osmanska riket. Men Said skulle även beskriva de politiska händelser som han snappade upp under resan samt specifikt rapportera om svensk ekonomisk, militär och teknologisk förmåga. Det fanns även ett intresse för det svenska styrelseskicket. Den övergripande frågan var om Sverige kunde fylla någon funktion för Osmanska rikets intressen i relation till Ryssland och Polen och hur Sverige förhöll sig till Frankrike, den intellektuellt viktigaste europeiska nationen enligt osmanskt tycke.

Mehmed Said Efendi var son till Mehmed Çelebi (cirka 1670–1732). Said var på väg att staka ut en framgångsrik politisk karriär, precis som hans far. År 1720 hade Said som ung man följt sin far till Paris, en resa som hade befäst faderns politiska karriär. Dennes sefaretnâme, reserapport, sågs som en milstolpe. Med förhoppning om att kunna upprepa faderns bedrift, levererade Said en motsvarande skrift till sultanen efter sin återkomst från Sverigeresan, i dag bevarad i Topkapibiblioteket i Istanbul. Det föreligger även en svensk översättning av Johannes Kolmodin, publicerad år 1920.

Efter resan kom Said att gå en strålande karriär till mötes. Höjdpunkten var när han utsågs till storvesir år 1755. Men att nå samhällets topp är inte detsamma som att få behålla positionen och redan efter två år avsattes han och deporterades till Kos eftersom ”han inte följde direktiven”. Hans politiska karriär överlevde dock och han blev utsedd till guvernör över bland annat Kreta. Han dog år 1761.

Östlunds välskrivna och fascinerande Vid världens ände handlar om Said, hans värld och hans reserapport. Studien presenteras som global mikrohistoria, en viktig utveckling inom historieforskningen, i vilken regioner knyts samman i stället för att separeras i föreställda och hindrande geografiska tvångströjor som Väst och Öst. Östlund har arbetat med både svenskt och turkiskt material. Samarbetet med turkiska osmanhistoriker har gett en stadga åt analysen och hjälpt Östlund med en omläsning av delar av Saids skrift och omtolkning av Kolmodins översättning.

Under läsningen väcks bilder av ständigt kringresande sändebud som är lika mycket diplomater, brevbärare och informatörer som spioner, med allas goda minne.

Med utgångspunkt i reserapporten ger boken en god inblick i 1700-talets politiska vindar i Osmanska riket och Europa. Under läsningen väcks bilder av ständigt kringresande sändebud som är lika mycket diplomater, brevbärare och informatörer som spioner, med allas goda minne. Östlund belägger elegant hur elitens personliga kontakter kunde spela stor roll för större politiska skeden, för hur man byggde tillit eller åtminstone respekt mellan människor. Ett antal personer fungerade under långa tider som kulturella och språkliga översättare mellan handelsmän, politiker och härskare och levde synnerligen kosmopolitiska liv. I ett samtal med Said nämnde till exempel den svenske kungen Fredrik I sin vän fransmannen Claude Alexandre greve de Bonneval (1675–1747), som under namnet Humbaracı Ahmed Pasa var rådgivare till den osmanska sultanen. Bonneval var en äventyrare som varit en uppburen militär tidigare i Frankrike och Österrike. Han blev en av dem som förhandlade fram den slutliga lösningen för den svenska återbetalningen. Den svenska kungens ”namedropping” verkar ha varit ett försök att visa Said att Sverige har vänner även vid det osmanska hovet.

Världen var mer sammanbunden på 1700-talet än vad många i dag nog föreställer sig. Med hjälp av kurirer och spioner sprids nyheter någorlunda fort över hissnande avstånd. Vid det svenska hovet diskuteras de persiska safavidernas pågående belägring av Bagdad (februari till juli 1733), då under osmanskt herravälde, och man informerade Said som varit på resande fot om vändningar i striderna, vilket han skriver om i sin reserapport. Said hade varit mycket orolig över utvecklingen, men svenskarna försäkrar honom om att striderna gick osmanernas väg och han uttryckte tacksamhet över att svenskarna delar med sig av den informationen de fått.

Här är ett av de få tillfällen i boken när jag anar att Östlund har fått kronologin fel, eftersom han hävdar att Said själv mottar nyheter om safavidske härföraren Nadirs misslyckade anfall på Kirkuk i december 1733. Det slaget vann Nadir och det ägde rum i oktober 1733. Det slag som Said rimligen får information om borde vara slaget vid Samarra, ett slag i mitten av juli som tvingade Nadir att avbryta belägringen eftersom hans nederlag var svårt. Nadir blev tre år senare Shah för det safavidska imperiet.

Said togs emot väl. Han möttes med hedersbetygelser och hyllande folkmassor vid ankomsten och bereddes snabbt kontakt med rätt personer och snart nog kungen själv. Företrädarna för Sverige hade inga som helst problem att förklara sin frändskap med Osmanska riket och dess ambitioner, trots att Sverige formellt var en konfessionell enhetsstat. I den kyrkliga propagandan basunerades ”hundturken” ut som fiende, men i realpolitiken ville Sverige presentera sig som Osmanska rikets bästa vän. För Sverige fanns mycket att vinna. Osmanska riket var en av de viktigaste politiska spelarna för den del av Europa (den östra) som hade intresserat Sverige under lång tid. Båda staterna fruktade och ville kontrollera ryskt inflytande. Osmanska riket sågs som en nyckel för svensk medelhavshandel och möjligheterna att utveckla avtal med de nordafrikanska stater som formellt lydde under osmanerna men som var påfallande självsvåldiga i mycket. En framgångsrik pakt med dessa blev mycket betydelsefull för svensk handel, vilket Östlund skrivit om tidigare i ovan nämnda Saltets pris.

Osmanska väldet var inne i en förändringsprocess. Efter tidigare seklers enorma militära framgångar hade nya militära makter och politiska strukturer uppstått och osmanerna var fast beslutna att försöka förstå sin samtid. Said var en del av denna förändringsvåg och tog bland annat initiativ till att utrusta och starta Istanbuls första tryckeri för icke-religiös litteratur (1729). Tidigare har historiker fokuserat mycket på de förändringar och reformer (tanzimat) av statsapparaten som Osmanska riket genomförde mellan 1839–76. Allteftersom studiet av osmansk historia har fått ny fart av ett förändrat turkiskt intresse står det klart att flera processer för förändring var pågående redan hundra år tidigare och att intresset för omvärlden på 1700-talet var betydligt större än man tidigare antagit.

Östlund är föredömligt kritisk mot sitt källmaterial. Allt i reserapporten ställs i relation till informationens möjliga funktion för Saids karriär och för hans tilltänka publik. Detta gör att Östlund blir misstänksam mot varje värdeomdöme och varje inkluderad händelse. Han analyserar reserapportens narrativa struktur och påpekar att den trots allt har en väldigt tydlig publik, sultanen, och är menad att vara både läsvärd och informativ. Till exempel är Said mån om att förmedla hur förtrolig den svenska kungen är med honom. Fredrik I skämtar, går honom tillmötes när de ska hälsa, berör honom och visar honom både i ord och handling respekt. Oavsett sanningshalten i påståendena fyller de onekligen funktionen att framhäva Said själv.

Östlund engagerar sig i tidigare och konkurrerande beskrivningar av Sverige eller Norden för att finna berättartekniska troper. Särskilt kylan – en återkommande trop i beskrivningar av Norden, från Tacitus till Voltaire – får en särskild roll i Östlunds dekonstruktion av Saids berättelse. I den bidrar kylan och snöfall till dramatiken kring resan, och kylan ger Sverige ett exotiskt drag i osmanska ögon. Östlund trycker hårt på att berättelsen passar in i en beskrivning av Sverige som kylan självt. Ett snöfall på sommaren som nämns mer än en gång blir nästan en fixering. Det blir oklart om vi läsare uppmanas tvivla på Saids beskrivna upplevelse eller inte. Vi har nog alla upplevt hagelstormar under sommaren som lämnar snöslask en ”handsbredd tjock” som smälter när vädret blir klart igen på det sätt som Said beskriver. Många som besökt eller migrerat till Sverige i nutid har också kommenterat kylan utan att för den skull ha läst tidigare litteratur om landets kyla. Varför inte en osmansk rikeman på 1700-talet?

Men misstänkliggörandet har funktionen att läsaren känner att Östlund är beredd att vända och vrida på materialet och hjälpa oss att förstå det på olika sätt, inte nödvändigtvis endast så som texten löper, och inte heller bara i dess funktion för narrativet och den interna osmanska politiken, utan i dess flerdimensionalitet. Visst har Said skrivit fram sig som den omisskänneliga hjälten i berättelsen, men det betyder inte att vi inte kan läsa hans beskrivningar av Stockholm, hans resemödor, frustrationer och de hedersbetygelser som han som resesällskapets företrädare mottar, med både behållning och misstänksamhet.

Östlunds bok är en välgärning. Saids resa har varit känd och kommenterad sedan länge, men genom Östlunds teoretiskt medvetna historieanalys lyfts Saids reserapport från anekdoternas värld in i dess sammanhang så gott det går att återge.

Vad har då Said att säga om Sverige? Sultanen får reda på hur staten förhåller sig till Ryssland och vilka positioner den intar i det pågående polska tronföljdskriget efter August II. Han får ta del av franska diplomatiska påtryckningar på Sverige att bereda sig för krig med Ryssland med franskt ekonomiskt stöd, men svenskarna vill avvakta. Saids beskrivningar av Stockholm är mestadels idealiserande. Han uppskattar hamnen som minner honom om Istanbul och talar gillande om svenska skepp, inte minst krigsfartygen. De stenlagda, breda gatorna får hans uppskattning. Husen imponerar dock inte lika mycket som husen i Paris och han noterar att det inte finns färsk frukt. Han menar att det inte finns lösdrivare eftersom det inte är tillåtet, att man har arbete även åt de fattiga och att det är vanligt att kvinnor arbetar i butiker. Östlund diskuterar den positiva bilden och tolkar den som att Said framhävde en bild av ett välmående Sverige som en del av sin auktoritet: Sverige är intressant och han är experten på landet.

Östlunds bok är en välgärning. Saids resa har varit känd och kommenterad sedan länge, men genom Östlunds teoretiskt medvetna historieanalys lyfts Saids reserapport från anekdoternas värld in i dess sammanhang så gott det går att återge. Det är också väl att den faktiskt ganska omfattande reselitteraturen skriven på till exempel osmanskturkiska och arabiska kommer icke-specialister till del. Sådana studier kan motarbeta en mycket spridd föreställning om att dessa områdens företrädare inte var nyfikna på förändringarna i de europeiska staterna, utan direkt okunniga om dem innan dessa hamnade i en global dominansposition, och även efter det. Men det skrevs reseskildringar och rapporter både före och efter. Vissa, som egyptiern Rifa’a al-Tahtawis besök i Paris på 1830-talet, har uppmärksammats och fått stor spridning genom att publiceras i en tillgänglig kommenterad pocketutgåva, medan andra resor, som Said Efendis och hans fars, mest har varit kända bland specialister. Östlunds bok är en utmärkt och rimligt lättillgängligt bidrag till denna litteratur.

Hur gick det då med skulden? Även om Said inte lyckades med sin uppgift under Sverigebesöket, förhandlades det snart efter det fram en lösning som innebar att skulden avskrevs, men att Sverige skulle skicka ett linjeskepp och ett handelsfartyg till Osmanska riket som kompensation. Linjeskeppet sjönk, men sultanen Mahmud I accepterade storsint den svenska gesten ändå.