Historia

Ymnighetshorn som man bör dricka ur med måtta

Natur & Kulturs globalhistoria 1 & 2
Klas-Göran Karlsson (red.)

Natur & Kultur

| Respons 4-5/2022 | 14 min läsning

Natur & Kulturs globalhistoria är den första satsningen i sitt slag på svenska. Det tematiska greppet är i viss mån uppfriskande och har resulterat i något som kan beskrivas som ett humanvetenskapligt bibliotek. Men urvalet av teman klargörs aldrig och någon direkt globalhistorisk syntes presenteras inte. Det är synd, för här finns intressanta frågeställningar. Gemensamt för de flesta uttalade globalhistoriker är ambitionen att undvika så kallad metodologisk nationalism, men frågan är om inte många av de ämnen som räknas till de mer klassiska globalhistoriska kategorierna – migration, minoriteter och kulturmöten – behöver den nationella ramen för att göra sig själva intressanta.

Clara Sörnäs minnesmärke över slavmarknaden på Zanzibar. Foto: Peter Crighton / Alamy

Den som på ett eller annat sätt varit verksam som historiker de senaste åren har nog inte undgått utbredningen av prefixet global. Överallt dyker det upp: i nya tidskrifter, prestigefyllda konferenser, översiktslitteratur och doktorandprojekt. När universiteten nyanställer söker de allt som oftast efter en ”globalhistoriker”. Grundutbildningarnas kursutbud ges inte sällan globalhistorisk inriktning. Nya globalhistoriska centrumbildningar uppstår, vilka enligt de egna hemsidorna är extremt framgångsrika på att dra till sig externa forskningsmedel. Nu är inte globalhistoria i första hand en ny och unik gren på historievetenskapens stamtavla. Har man väl fått upp ögonen för det smittsamma prefixet ser man snart att det börjat sprida sig till nästan alla genrer: politisk historia, militärhistoria, ekonomisk historia, socialhistoria, arbetarhistoria, genushistoria. 

Sedan en tid tillbaka finns även Natur & Kulturs globalhistoria i två tjocka band. Bokverket har ett grandiost upplägg. Under Lundahistorikern Klas-Göran Karlssons redaktörskap fördelas globalhistorien på 27 kapitel som i sin tur har samlats i fyra temagrupper: existens, rörelse, kultur och makt. Det säger sig självt att det är en satsning som nästan inte låter sig sammanfattas, varken som helhet eller i sina delar. Till och med redaktören själv avråder från sträckläsning. Den kan för all del läsas från pärm till pärm, bedyrar han, men avnjutes, ”allra bäst i små portioner”. 

Det mesta, verkar det som, kan vitaliseras eller äreräddas med en globalhistorisk ansats. I mångt och mycket handlar det förstås om en historia för vår egen tid eller vår egen belägenhet. Globaliseringen är en realitet som river runt i det mesta, formar nya gemenskaper och utlöser nya konflikter. Även historien med alla sina myter, konstlade gränser och bortträngda minnen laddas med ny dynamit. I slutänden har det blivit mer eller mindre omöjligt att upprätthålla de gamla berättelserna om hur västvärlden lyste upp jordklotet och försåg människan med mål och mening. I ljuset av globaliseringen blir brottet för stort. Vänder man sig om och ser ut över det förflutna sträcker sig den eurocentriska världsbildens syndaregister långt bortom horisonten: rasism, slaveri, kolonial utplundring, folkmord, miljöpåverkan, artutrotning, klimatförändring etcetera. Historikerns otacksamma uppgift blir att bringa reda i förödelsen, ungefär som en vilsen präst som vandrar runt på ett slagfält dagen efter den stora drabbningen och letar efter liv bland alla rykande kroppar. 

Historikerns otacksamma uppgift blir att bringa reda i förödelsen, ungefär som en vilsen präst som vandrar runt på ett slagfält dagen efter den stora drabbningen och letar efter liv bland alla rykande kroppar.

Men vad utmärker egentligen globalhistoria? Gemensamt för de flesta som är verksamma på fältet är den uttalade ambitionen att undvika så kallad metodologisk nationalism, det vill säga att nationen fungerar som en given ram för undersökningen, eller att nationen görs till objekt för framställningen, eller styr de frågor som ställs, de tolkningar som görs och de förklaringar som anges. 

Kanske kan man tala om två former av globalhistoria som rymmer både möjligheter och problem. Den första kan kallas den sant globala  alltså anspråk på att skriva en verkligt global historia, som skildrar det hela, om man säger så. Jag tänker på böcker som Immanuel Wallerstens mäktiga The Modern World System i tre band eller Peter Frankopans Sidenvägarna, som baxar hela världshistoriens centrum österut. I en mening rör det sig om vanlig historieskrivning, ett myller av människor och händelser, processer, strukturell förändring samt imperiers uppgång och fall, men eftersom syftet är att erbjuda en obruten vy över världshistorien blir resultatet ändå nytt. Ett annat exempel kunde vara Peter Sloterdijks In the World Interior of Capital som är planetär på allvar. Här följer man hur människan långsamt kommer till insikt om att hon inte lever inuti en boll utan ovanpå en boll men också hur livet på denna boll töms på mening i takt med att den genomkorsas, kopplas samman och förtätas. Den fulländade globaliseringen beskriver Sloterdijk som en ”comfort zone”, en inre värld befolkad av stressade och uttråkade människor som haft lyckan att inte födas på fel sida av den osynliga gräns mellan relativt välstånd och absolut armod som slingrar sig över hela vår planet i ett intrikat mönster.

Nu skall vi förstås vara tacksamma för att det finns böcker som dessa. Men man kan också konstatera att de inte låter sig skrivas av vem som helst och det är väl knappast Peter Frankopan man hoppas på när man utlyser en tjänst i globalhistoria vid ett svenskt universitet. Reellt sett råder ett slags arbetsdelning inom historikerfacket mellan det fåtal individer som frambesvärjer stora synteser som vrider historien i ett nytt läge och vi andra som undervisar om deras böcker på våra kurser. Men det är också så att luften liksom blir tunn att andas när man vistas för länge på dessa höjder. Inget mänskligt kan fånga in allt. Står man på månen och tittar ned på hur jorden roterar runt sin egen axel är det ju lätt att se vad som förenar människor – deras korta dagar på ett sfäriskt objekt som omges av en oändlig rymd, de atmosfäriska förutsättningar som gör livet möjligt. Men det är svårt att se vad som skiljer dem åt  vad som skapar friktion, eller för all del, vad som får dem att gå tillsammans. 

Den andra formen för globalhistoria har mer begränsade anspråk. Man strävar inte efter att överblicka allt eller fånga väsentligheten utan ger sig själv ett avgränsat och hanterligt empiriskt projekt. Ett gemensamt drag i denna modesta form av historieskrivning är dock en förskjutning i vad det skrivs om. Till del handlar det om ett ökat intresse för flöden och kommunikationer, för saker som rör sig över gränser: föroreningar, idéer, varor, sjukdomar, människor. Allmänt har globalhistoria inneburit ett uppsving för forskning om ”materialiteter ”, det vill säga studier i vilka föremål görs till aktiva aktörer i historiska förlopp. En enkel kaffekopp kan vittna om vindlande handelsvägar, bortglömda städer, teknologiska innovationer, religiös symbolik, hovintriger, stilideal och konsumtionsmönster. Typiskt jobbar man med stora geografiska avstånd som tillryggaläggs i äventyrliga former. 

Till del handlar det om att ringa in globalhistoriska kontaktzoner och asymmetriska kulturmöten. Det kan vara handelsfartyg som korsade världen, hamnar och hamnkvarter där människor, språk och kulturer både blandades och separerades. Slavkolonin Saint-Barthélemy är ett svenskt exempel som varit föremål för åtskilliga studier på senare år (fler lär vara på väg), gruvprojektet Lamco i Liberia ett annat – platser, menar man, där förljugna nationella motiv och förlegade självbilder upplöses i transnationella historiska formationer som kolonialism och imperialism.

I en globalhistorisk tolkningsram kommer nya aktörsgrupper i fokus: exploatörer, kartografer, handelsmän, upptäcktsresande, äventyrare, missionärer, men även forskare, intellektuella och aktivister som före andra anade modernitetens sluttande plan och avgrundsmörka djup och satte ord på dess moraliska tvetydigheter. Historien fylls av gränsöverskridare, skuggvarelser och visselblåsare. Målsättningen är ett slags polyvalent och icke-totaliserande historieskrivning som gör det möjligt att uppleva det förflutna på nytt, i ny skepnad, på nya platser, i oväntat sällskap, inte sällan med en olustig känsla av förlust i magen. I så måtto representerar globalhistoria ett slags befrielseakt. 

De är bekanta med Herman Lundborg men har aldrig hört talas om Tage Erlander.

Men i denna heroiska handling ligger på samma gång globalhistorikernas främsta utmaning. Hur skall friheten hanteras? Kan globalhistoria bli någonting annat än en principiell kritik av de stora berättelser som ramat in det moderna: kristendomen, hegelianismen, marxismen, liberalismen, fascismen? Är detaljerade rapporter från obskyra arkiv det enda som återstår? En annan överhängande risk, tänker jag mig, är att begreppet politiseras och reduceras till ett vapen i historikernas ständiga kamp om status och tjänster. Man kanske tittar litet föraktfullt på sina kollegor som kryper runt i den nationella myllan medan man själv sträckt på ryggen och börjat vandra på två ben. Snarare är det kanske så att den globalhistoriska vändningen gått litet väl snabbt. Jag märker det på mina studenter. De är bevandrade i rasismens historia, kolonialismens historia, de känner till sveken och brotten, men de har i bästa fall rudimentära kunskaper om folkrörelser, demokrati och välfärdens utbyggnad. De är bekanta med Herman Lundborg men har aldrig hört talas om Tage Erlander.

Det skall sägas direkt att ingen skugga faller över Natur & Kulturs globalhistoria. Den är den första i sitt slag på svenska och bland de många författarna märks många av våra främsta historiker. Den är dessutom förvånansvärt modest i sina anspråk. Det politiska programmet, om det ens finns ett sådant, är mycket nedtonat. Ingen direkt globalhistorisk syntes presenteras. I den korta inledningen beskrivs syftet som att infoga globaliseringen i ett tidsmässigt sammanhang. Författarnas uppgift har varit att visa hur ”världen genom historien alltmer kommit att hänga samman, hur olika delar av världen knutits till, påverkats av och påverkat varandra”. Även det tematiska greppet, där historien skärs efter ständigt nya bredder, känns i någon mån uppfriskande. I stället för att nagla fast den inom ramen för en kronologisk framställning som pliktskyldigast följer de gängse faserna och noggrant prickar av viktiga händelser och personer har man tillåtit sig en påfallande frihet i vilka ämnen som behandlas. Företeelser som mat, idrott och turism ges samma utrymme som handel, demokrati och krig, vilket knappast är fallet i de amerikanska text books som dominerar marknaden. 

Som antyddes ovan har priset för detta upplägg varit ett bokverk som inte riktigt låter sig läsas från början till slut. Ungefär halvvägs in i första bandet börjar man liksom skvalpa runt i historien, fram och tillbaka. Man förs ständigt tillbaka till Homo sapiens ursprung i Afrika, till jägar- och samlarfolken söder om Sahara, till Mesopotamiens floddalar, de tidiga statsformationerna, och så vidare, ständigt från nya perspektiv, med nya stilgrepp och med olika skiftningar och betoningar. Det ständiga återvändandet resulterar i en underlig sjösjuk känsla som håller i sig till sista sidan. 

Min starka rekommendation till eventuella läsare är att ta böckernas redaktör på ordet och undvika sträckläsning. I stället bör man behandla dem som ett behändigt humanvetenskapligt bibliotek bakom två breda pärmar. 

Författarnas frihet gäller också själva angreppssättet. Om vissa kapitel har karaktären av kunniga introduktioner till väletablerade forskningstraditioner är andra skrivna i en mer svepande essäistisk stil. Man kan också märka stora skillnader mellan de författare som har en uttalad globalhistorisk profil, som excellerar i materialiteter och globala samtidigheter etcetera, och de som helt enkelt fått i uppdrag att efter bästa förmåga sätta in sina befintliga kunskaper i en globalhistorisk ram. Här finns korta och långa kapitel. Vissa är längre än vad de borde vara, medan andra mest påminner om ett utförligt uppslagsord i Nordisk familjebok.

Och det säger sig nästan självt i ett bokverk av detta slag att vissa kapitel håller högre kvalitet än andra. Det finns många guldkorn som gör mödan värd.

Och det säger sig nästan självt i ett bokverk av detta slag att vissa kapitel håller högre kvalitet än andra. Det finns många guldkorn som gör mödan värd. Hit hör Gerd Carlings språkhistoriska exposé som aldrig släpper taget om de vetenskapliga frågeställningarna: var, när, hur och varför uppkom språket, språkens mångfald och spridning, skriftens påverkan på språket, de stora språkfamiljerna, standardiseringen. Det är inte mitt ämne och jag kan inte bedöma lödigheten, men som läsare känner jag mig hela tiden i trygga händer, framför allt får jag en känsla för kunskapens gränser. Vad vet man, vad tror man sig veta, om vad är man oense? Detsamma gäller Sverker Sörlins kapitel om global miljöhistoria. Som få andra har han en förmåga att förena djupa kunskaper med populärvetenskaplig flyhänthet. Efter läsningen känner man sig vederbörligt introducerad, både till miljöhistorien som sådan och till framväxten av ett helt nytt kunskapsområde. Låt vara att miljöhistoria är ett kusligt ämne som omintetgör alla försök till klädsamt självbedrägeri, ungefär som den sista obligatoriska kvarten i naturfilmer på tv när kameran zoomar ut och man får klart för sig att Borneos fantasieggande orangutanger snart inte har någon djungel kvar att svinga sig fram igenom. 

Håkan Forsells långa kapitel om staden (från förhistoriska bosättningar till globala megaregioner) kunde Natur & Kultur gott och väl trycka som en egen bok. Frågan är om det går att pressa in så mycket mer kunskap på knappt 50 sidor. Men trots detaljrikedomen blir läsningen aldrig tråkig. I likhet med Sörlin förlorar Forsell aldrig läsaren ur sikte. Även Holger Weiss kapitel om slaveriet bör nämnas i sammanhanget, vilket understryker att de bästa texterna typiskt berör sammanhållna forskningsområden som svarar mot författarens bakomliggande expertis.

Men det var några axplock. Här finns mycket att återvända till i lagom takt och med visst mellanrum. Personligen har jag svårare för de kapitel som kretsar kring mer abstrakta och kanske mer klassiska globalhistoriska kategorier som migration, minoriteter och kulturmöten. Under läsningens gång slår det mig att ämnen som dessa på sätt och vis behöver den nationella ramen för att göra sig själva intressanta. Berövade sina kritiska ändamål är risken överhängande att de landar i pompösa formuleringar som att ”maktförhållandena mellan minoriteter och majoriteter alltid har förändrats”. En annan invändning mot upplägget är att vissa kapitel liksom skaver mot varandra: ideologi, revolution, demokrati, lag och rätt, vilket i och för sig inte förhindrar att de kan läsas med behållning var för sig. 

Sammantaget är Natur & Kulturs globalhistoria ett slags historiskt ymnighetshorn. Texter som sammanfattar befintliga kunskaper samsas med djärva ansatser som tvingar författarna att formulera sig i ett nytt format. Bokverket hade dock mått bra av ett fastare grepp, en tydligare inriktning eller en skarpare formulering av den globalhistoriska utmaningen. Historieskrivning handlar trots allt om att skapa ordning i kaos, att ge förnimmelse av fast mark under fötterna. Den korta inledningen gör inte riktigt jobbet och Kim Salomons kapitel om globalt medvetande har inte getts någon styrande funktion för verket som helhet. Urvalet av teman klargörs aldrig och som läsare kan man väl inte helt frigöra sig från intrycket att det tillkommit av en slump. 

Nu behöver man inte gå så långt som Peter Sloterdijk som hävdar att problemet med de stora berättelserna inte var att de var stora, utan att de inte var stora nog och att det är hög tid att formera nya vågade idéer. Men det kan inte heller vara fel att placera ut några fyrar här och var som antyder seglingsbara farvatten. Likt ögat behöver historien sina fixeringspunkter och ju mer komplicerad vi låter den bli, desto längre bort förs vi från vår egen förmåga att påverka den.

Publ. i Respons 4-5/2022
I FOKUS | Respons 2012–2022
Relaterat
Analys/Reportage

Globalhistoria utmanar metodologisk nationalism

Globalhistoria har sedan 1990-talet etablerats som en av de mest snabbväxande forskningsinriktningarna inom historievetenskapen internationellt. Men de globala perspektiven hindras av en kunskapshierarki där amerikanska publiceringskanaler dominerar. Det framkom på...


Urban Lundberg

Urban Lundberg är chefredaktör för Respons, docent i historia och lektor vid Högskolan Dalarna. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  2. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  3. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  4. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark