Basinkomst kan undergräva kapitalismens förmåga att skapa välstånd

Ibland nickar jag instämmande, ibland vill jag slå mig själv för att jag sitter och nickar instämmande. Och ibland skakar jag helt enkelt på huvudet medan jag läser Rutger Bregmans Utopia för realister – Hur medborgarlön, öppna gränser och 15 timmars arbetsvecka kan bli verklighet. Ofta sker dessa huvudrörelser under läsningen av ett och samma stycke. På sätt och vis är det ett gott betyg, men jag måste varna för ont i nacken.

Som titeln antyder menar Bregman att en bättre värld inte bara är önskvärd, utan också möjlig – om viljan finns. För den som i Matt Ridleys anda ser sig själv som en rationell optimist är det svårt att inte ryckas med av Bregmans vision. Han målar också upp en korrekt bild av de senaste tvåhundra årens framsteg i fråga om fallande barnadödlighet, stigande inkomster, och så vidare – en bild som trots Hans Roslings och andras gärning aldrig verkar få det fäste den förtjänar i det allmänna medvetandet. Han är också tydlig med att det var det ekonomiska system vi kallar kapitalismen som gav resurserna till alla dessa förbättringar.

Mänskligheten har alltså nått långt, men att säga att Bregman vill gå längre ändå är att uttrycka det milt. Som han skriver i epilogen:

Efter den globala finanskraschen 2008, och just nu i Brexits och Donald Trumps tidevarv, börjar allt fler människor längta efter ett verkligt radikalt motgift mot såväl xenofobi som ojämlikhet, en ny världskarta, något nytt att hoppas på. Kort sagt: en ny utopi. 

Ordet utopi är i mitt tycke distraherande. Bregman är dock tydlig med att det inte är en färdig blåkopia han syftar på, utan en vag skiss som erbjuder fingervisningar i stället för lösningar. Aningen motsägelsefullt lutar han sig mot Bertrand Russell som avfärdade ett färdigställt Utopia till förmån för ”en värld där fantasin och hoppet förblir levande och aktiva.”

Mänsklig blomstring, skulle Aristoteles ha kallat det, och jag hade föredragit ett sådant ordval. Hur som helst: medborgarlön, öppna gränser, korta arbetsveckor, och andra förslag i samma anda skulle, i Bregmans mening, föra en sådan värld närmare förverkligande.

Är det här ett visionärt verk? Eller en tidsmarkör: en bok av och för den bortskämda västvärldsmänniskan? Kanhända är det både och på en gång. Bregman framstår ofta som alla goda gåvors givare, men jag får ge honom följande erkännande: efter fullbordad läsning är det mycket av det jag inte håller med om som jag gärna skulle velat hålla med om. Det är klart att man vill vara för hans utopia, det är välformulerat, snällt och sexigt. Inte vill man peka på fel. Men jag har inte kunnat låta bli.

Bregman tycks se sig själv som icke-ideologisk, och stödjer sig genomgående på evidensbaserade studier. Medan det är svårt att placera honom på den klassiska vänster-höger-skalan framstår hans tilltro till det politiskas möjligheter som närmast oändlig: i hans värld finnas det sällan någon gräns för hur långt politiken kan nå. Som när han skriver: ”Varför lever fortfarande miljoner i en fattigdom som vi utan vidare skulle ha råd att utrota en gång för alla? ”

Kanske för att det inte är så enkelt att utrota fattigdomen som en matematisk kalkyl ger vid handen? Kanske för att det inte bara handlar om att ge pengar, utan om att bygga politiska och ekonomiska institutioner som skapar den trygghet och tillit som behövs för att folk ska våga spara, investera och skapa innovationer, vilket visat sig svårt på gränsen till omöjligt att åstadkomma utifrån (vare sig det görs med bistånd, humanitära eller militära interventioner)? Och kanske för att ett aldrig så litet öppnande av de rika ländernas gränser (tyvärr, tyvärr, tyvärr) verkar förenat med en politisk backlash som på allvar riskerar att underminera grunderna för den liberala demokratin. Donald Trump, som sagt.

Den här sortens reflektioner lyser praktiskt taget med sin frånvaro i Bregmans bok. Han betonar som sagt kapitalismens förmåga att skapa välstånd, men tycks ganska ointresserad av hur kapitalismen gör det eller hur den förmågan skulle påverkas om de förslag han lägger fram skulle bli verklighet. För honom är marknadsekonomin en gås som lägger gyllene ägg i alla väder.

Bregman har, vad jag förstår, en bakgrund som förespråkare för medborgarlön och det är också på det området han lägger mest krut. Han menar att syftet med kapitalismen från första början borde ha varit att lägga grunden för nästa kliv i utvecklingshistorien, att ge alla och envar den trygghet som en basinkomst skulle innebära.

Jag vänder mig emot själva tanken på att marknadsekonomin skulle ha ett syfte. Det är ett decentraliserat, ekonomiskt system grundat i privat ägande och fri kontraktsbildning, där individer följer sina egna intressen, vägledda av marknadens prissystem med dess vinster och förluster. Det överskott som ofta skapas när människor är fria att göra så må vara en produkt av mänsklig handling, men knappast en produkt av mänsklig avsikt, som den skotske upplysningsfilosofen Adam Ferguson skulle ha uttryckt det. Att politiker kan använda en del av det överskottet till sådant som att ge medborgare större trygghet är en annan sak.

Det av Bregmans argument för individuell basinkomst jag annars tilltalas mest av är tanken på att slippa den paternalism och ”hela den byråkraticirkus” som genomsyrar de vanliga trygghetssystemen, där ”varje stödansökan kräver sitt eget kränkande och penningslukande protokoll”. Det låter ju bra.

Men hur troligt är det att medborgarlön skulle ersätta, snarare än läggas till, existerande trygghetssystem? Tala om minerad mark. Fråga mig: likt de flesta anhöriga står jag redan på barrikaderna och skriker mig hes för att släktingar med funktionsnedsättning ska få behålla sin LSS-assistans. Ingen i den situationen kommer att acceptera några tusen i handen i stället.

Så om basinkomst införs lär det bli ovanpå de existerande systemen: en ny byråkrati, en ny megautgift, som läggs till dem som redan finns. Hur realistisk blir den då? Likt ekonomen John Kay lutar jag åt att diskussionen om basinkomst mest är en distraktion som stjäl uppmärksamhet från nödvändiga reformer av välfärdssystemen. Antingen blir nivån på basinkomsten oacceptabelt låg eller så blir kostnaden för att tillhandahålla den oacceptabelt hög. 

Jag tänker då inte bara på de direkta kostnaderna för ett sådant samhällsexperiment, utan också på de långsiktiga, indirekta kostnaderna. Som bland andra Assar Lindbeck visat blev de generösa svenska bidragssystem som växte fram under efterkrigstiden gradvis föremål för alltmer mygel och fusk. På samma vis tror jag att effekterna av basinkomst på sikt riskerar att bli extremt negativa: de riskerar att underminera förutsättningarna för den där gåsen att lägga sina gyllene ägg.

Likt ekonomen John Kay lutar jag åt att diskussionen om basinkomst mest är en distraktion som stjäl uppmärksamhet från nödvändiga reformer av välfärdssystemen.

Mot slutet av boken har Bregman en längre utveckling kring ekonomerna Friedrich Hayeks och Milton Friedmans framgångar i att få gehör för sitt klassiskt liberala evangelium, som ett exempel på kraften i idéer. Jag håller helt med om idéers makt, men skulle vilja peka på ett av Hayeks mest berömda citat, från hans bok The Fatal Conceit:

The curious task of economics is to demonstrate to men how little they really know about what they imagine they can design.

Det är ett citat som borgar för ödmjukhet, något Bregman tidvis skulle må bra av, till exempel när han diskuterar fenomenet bullshit jobs (myntat av antropologen David Graeber), det faktum att ett oräkneligt antal människor viger hela sitt yrkesliv åt uppgifter de själva betraktar som meningslösa. Det är tillräckligt för att Bregman ska slå fast att dessa jobb är meningslösa. Underförstått bör de försvinna.

Hayek skulle ha sagt att den moderna ekonomin är en outsägligt invecklad varelse, med en arbets- och kunskapsspecialisering utan motstycke i historien. Det är något vi borde förundras över, ja, det är en stor del av anledningen till vårt nuvarande välstånd. Att du inte förstår din lilla del i helheten betyder inte att din insats inte spelar roll; utmaningen för forskare och opinionsbildare av Bregmans kaliber borde snarare vara att få dig att förstå hur din insats gör det. Visst finns det destruktiva incitament som får folk att ägna sig åt meningslösa eller destruktiva aktiviteter, exempelvis inom finanssektorn, men dessa är ofta ett resultat av politiska beslut. Att sätta sig på höga hästar och klassa hela yrkesskrån som närande eller tärande är hur som helst bara arrogant. Så mycket vet vi inte om det vi föreställer oss att vi kan designa.

Att få slut på hemlöshet genom att ge hemlösa hem är, antagligen, för bra för att vara sant.

För att ta ett annat exempel: diskussionen kring Free Housing. Bregman presenterar till synes överväldigande evidens från delstaten Utahs krig mot hemlösheten, där kroniskt hemlösa gavs fria bostäder. Programmet beskrivs som en enorm succé, dels för att de hemlösa slutade vara hemlösa, dels eftersom det blev en ekonomisk vinst för delstaten. Kostnaden för att ge hemlösa bostad var betydligt lägre än de utgifter som annars måste läggas på dem i termer av socialhjälp, polis och rättegångar. 

Wow, har jag skrivit i marginalen på mitt exemplar av boken. Det är alltså så enkelt: ge hemlösa ett hem och de slutar vara hemlösa. Utah har också kommit att utgöra något av en poster boy för hur hemlöshetsproblemet kan lösas.

Problemet är att bilden inte stämmer. Utahs mirakulösa 91-procentiga minskning av antalet hemlösa under perioden 2005 till 2015 drivs, enligt ekonomen Kevin Corinth, nästan uteslutande av förändringar i metodval. Ett av dem har att göra med vilka som klassas som hemlösa: bland annat slutade Utah mellan 2009 och 2010 att räkna folk som vistades i långtidshärbärgen som kroniskt hemlösa. När man tar hänsyn till metodförändringarna finns det ingen minskning av de kroniskt hemlösa kvar att tala om. Det betyder inte nödvändigtvis att saker och ting har blivit värre för hemlösa i Utah, bara att saker och ting är invecklade. Att få slut på hemlöshet genom att ge hemlösa hem är, antagligen, för bra för att vara sant. Och säkerligen inte tillräckligt för att utgöra policyunderlag för ett Utopia.

Många av de studier av liknande samhällsexperiment (exempelvis gällande medborgarlön och kortad arbetsvecka) som Bregman redogör för står säkert på stadigare grund än det ovan givna exemplet. Mot slutet av boken har han också en öppenhjärtig diskussion om hur lätt bekräftelsefel ibland nästan fått honom att bortse från bevis som motsäger hans teser. Jag uppskattar det och tvivlar inte på att han gjort så gott han kan i det avseendet. 

Min poäng är snarare den att även om det går att leda i bevis att ett policyexperiment i en viss tid och på en viss plats har varit framgångsrikt, så är steget långt därifrån till att införa samma policy på nationell (eller till och med global) nivå. Det som lyckas i det lilla behöver inte lyckas i det stora, eller i Grannkommunen bara för att det fungerar i Långtbortistan. Och att främja ett värde sker ofta på bekostnad av ett annat.

Till syvende och sist tror jag att de policyförändringar som skulle krävas för att förverkliga Bregmans Utopia utgör ett hot mot kapitalismens gyllene gås. Om de äggen skulle sluta läggas blir vi inte bara kvar på den nivå vi är i dag utan skulle börja rulla nerför backen igen, ner i ekonomisk stagnation. Att sådant går hand i hand med ökad xenofobi och polarisering är något bland annat ekonomen Benjamin Friedman visat övertygande i sin bok The Moral Consequences of Economic Growth.

Bevisbördan ligger på Bregman att visa att så inte behöver bli fallet. Det misslyckas han med, men han gör det på ett så pass intressant vis att boken ändå förtjänar att läsas.

Publicerad i Respons 2018-5