Demokrati inte en given utgång 1918

Dagens historiker förkastar ofta ämnets tidigare fixering vid årtal. Ändå verkar det finnas en bestående lockelse i vissa sifferkombinationer med särskilt symbolmättad eller meningsbärande klang, det vi gärna kallar ”historiska år” som 1789, 1914 eller 1968. Ofta är det världskrigsepoken som står i centrum och då inte sällan ur ett mikrohistoriskt perspektiv, som i Peter Englunds stora bokprojekt om första världskriget år för år. Inte minst har många historiskt inriktade journalister fallit för greppet att låta ett visst år fungera som en prisma för att gestalta en epoks föreställningsvärld och erfarenhetsrum. Medan en del av dessa, som till exempel Elisabeth Åsbrinks 1947 fokuserar ett ”okänt” år då inte så mycket ”hände”, håller sig andra som Ian Burumas År noll till beprövade skiljelinjer som 1945. Ytterligare andra, som den tyske kulturjournalisten Florian Illies, valde i Århundradets sommar det förhållandevis obemärkta året 1913, ett år som samtidigt får hela sin laddning av att vi sitter med facit i hand och vet vad som kom efter. En titel som den ovanstående får ju sin betydelse enbart i relation till den europeiska höst och långa världskrigsvinter som följde. Inte för inte är den engelska översättningens titel The Year Before the Storm.

Det är också i denna storms virvlar – eller åtminstone i dess svenska öga – som Sydsvenskan-journalisten och författaren Per T. Ohlssons bok 1918 – Året då Sverige blev Sverige utspelar sig. Ohlssons bevekelsegrunder för att välja just 1918 är både professionella och personliga. De senare kan vi lämna därhän då de framstår som ganska godtyckliga (hans farfar tog styrmansexamen det året). Som mer fackboksmässig motivering lyfter författaren fram 1918 som ett avgörande och definierande historiskt år, rentav ”en vattendelare i svensk historia”.

Det är detta år och inte det mer kända 1917 som enligt Ohlsson är det verkliga revolutionsåret i svensk historia, rentav året ”då Sverige blev Sverige”. Ohlsson, som tidigare skrivit bland annat Svensk politik och med Mats Bergstrand varit huvudredaktör för Sveriges statsministrar under hundra år, hänvisar här framför allt till den demokratiska och konstitutionella revolution som riksdagsbeslutet den 17 december 1918 om den allmänna och lika rösträttens införande innebar. Men även på andra sätt hävdar Ohlsson att det sista krigsåret innebar beslut och processer som lade grunden till dagens Sverige och den svenska modellen: ”På område efter område – politiken, kulturen, arbetsmarknaden, jämställdheten, näringslivet – tog landet viktiga kliv mot det öppna välfärdssamhälle som vi tar för givet idag: 1918 var året då Sverige blev Sverige.”

Inte bara valet av historiskt år utan hur man berättar det skiljer sig åt inom genren – det kan ske simultant och encyklopediskt för att ge en känsla av att det förflutna är här och nu, eller mer traditionellt narrativt kronologiskt utifrån ett tillbakablickande efterhandsperspektiv. Ohlssons bok är snarast ett exempel på det senare, tryggare greppet. Bortsett från de korta rubriker som sätter tonen för varje månad (”Februari: Frivilliga till Finland. Hotande regeringskris. Per Albin Hansson jungfrutalar i riksdagen. Kvinnor mot krig. Insats på Åland. Väntan i väster. Strejker. Biofaran. Fritt fram för knäckebröd.”) är tempuset imperfekt och framställningen följer troget kalenderåret, om än med en del utblickar framåt och bakåt. Källmässigt bygger boken på tidningspress (Dagens Nyheter, Sydsvenska Dagbladet Snällposten, Social-Demokraten, Rösträtt för kvinnor och Idun), riksdagsprotokoll, offentliga dokument, memoarer, biografier och ”arkivmaterial” (oklart vilket då enbart Riksarkivet anges i referenserna).

Huvudspåret i Ohlssons årskrönika är rösträttsstriden. Ett annat återkommande tema är spanska sjukan, som lamslog landet under årets andra hälft med 27 000 dödsfall. Däremellan varvas korta militärhistoriska rapporter från fronterna med en mängd små historier och notiser om allt från förbud mot bakning av wienerbröd till Clas Ohlsons höstkatalog. Ofta är det just i dessa små korta blänkare som tidsandan glimmar till och de mer omständligt beskrivna ”större” skeendena blir synliga i ett annat ljus. Till exempel får diskussionen om kvinnors rättigheter ytterligare en dimension när Ohlsson i en passus berättar att statliga Tobaksmonopolet förbjöd tobaksförsäljning till kvinnor, med motiveringen att de var mer benägna än män att hamstra och ägna sig åt olovlig byteshandel. Ett annat exempel är den i september införda Utlänningsordningen i syfte att minska inflödet av ”de mindervärdiga elementen bland den främlingsinvasion” som kriget påstods ha medfört. Denna nya förordning innebar att även den internationellt efterlyste före detta tyske krigsledaren Erich Ludendorff, som under falskt finskt diplomatpass firade jul i Hässleholm, var tvungen att anmäla sig på Stoby landsfiskalexpedition. I dessa korta stycken där den lilla och den stora historien vävs samman är Ohlsson som bäst och man önskar ofta att han gjort mer av dessa.

I stället är det tydligt att det är på riksdagsnivån och i riksdagsprotokollen som Ohlsson känner sig mest hemma. Vi får följa de många och ofta komplicerade turerna och rävspelet kring rösträttsreformen. Och det är här, bland de stora männen (inga kvinnor satt ju i riksdagen), som historien skrivs. Till exempel vid ecklesiastikminister Värner Rydéns möte med statsminister Nils Edén den 15 november: ”Under dessa sekunder i kanslihuset sammanstrålade ett folks demokratiska förhoppningar – politiskt, regionalt, socialt – när liberalen och socialisten, norrlänningen och Malmöbon, professorn och folkskolläraren fattade varandras händer. Kanske var det då, just då, som den svenska demokratin föddes.” Ja, eller också var det vid medborgarmötet på Norra Latins skolgård tio dagar senare, då 15 000 människor samlades för att utöva påtryckningar mot riksdagen att anta regeringens rösträttsförslag. Eller i vad Ohlsson kallar det lågprofilerade och betydligt mindre dramatiska upplysning- och opinionsbildningsarbete som bedrevs av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt.

Frågan om vem eller vad som gör politik, individer eller rörelser, liksom var och hur den görs, i riksdagshuset eller på gatan, aktualiseras här tydligt. Detsamma gäller hur rösträttshistorien skrivs inför det stundande hundraårsjubileet. Visst refererar Ohlsson också en hel del till den kvinnliga rösträttsrörelsen – bland annat utifrån Josefin Rönnbäcks avhandling – men man kommer inte ifrån att detta är en mycket traditionell politisk och manlig historia, sufflerad av ett antal kvinnor. Huvudpersonerna i Ohlssons drama är Hjalmar Branting, Erik Palmstierna, Östen Undén, Per Albin Hansson, Värner Rydén, Nils Edén, F. V. Thorsson, Zeth Höglund och, om än mer från sidan, Hugo Hamilton och Marcus Wallenberg. Många (säkert orättvist som Ohlsson skriver) bortglömda statsråd att ärerädda blir det, från civilminister Axel Schotte till justitieminister Eliel Löfgren, ”en obesjungen hjälte i skuggan av gestalter som Hjalmar Branting och Nils Edén”.

En viktig insikt av 1918 är hur närvarande kriget var på alla fronter även i det neutrala Sverige. I rösträttsdebatten användes krigsårens försakelser och de påföljande revolutionernas omvälvningar återkommande som argument för allmän och lika rösträtt. Inte minst den revolutionära utvecklingen i Tyskland och Finland (i mycket högre utsträckning än Ryssland) fungerade som ett reellt hot som till sist tvingade högern till eftergifter. För som Ohlsson förtjänstfullt lyfter fram med många belysande citat ska vi inte låta dagens moderata historieskrivare lura oss: högerns företrädare i första och andra kammaren, Ernst Trygger och Arvid Lindman, var båda in i det sista hårdnackade motståndare till demokratins genomförande, både när det gällde kvinnlig rösträtt och avskaffandet av den inkomstgraderade rösträttsskalan i kommunalvalen (där även bolag och juridiska personer hade rösträtt). Lindman hävdade att kvinnlig rösträtt inte var förenlig med ”statsnyttan” och Trygger kallade förslaget ”en samhällsfara”. Som läsare studsar man onekligen till när Ohlsson ändå beskriver samme Trygger som ”ett slags tidig feminist” – han må ha skrivit hur många motioner som helst för kvinnors rätt till högre statliga ämbeten på utbildningsområdet. Det känns också som en förenkling att ge honom äran för den första svenska kvinnliga advokaten Eva Andéns professionella avancemang, en person om vilken vi för övrigt får veta att ”hon gick ogift genom livet”.

1918 bekräftar att det har skrivits och forskats alldeles för litet om Sveriges historia under denna formativa period och utgör därför på flera sätt ett välkommet bidrag. Tyvärr friskriver sig Ohlsson från alla akademiska ambitioner och säger att boken ska ses som ett nyfikenhetsdrivet journalistiskt kollage, men något högre anspråk kunde man ändå ha önskat sig av en hedersdoktor vid Lunds universitet med så stor kännedom om Sveriges moderna politiska historia. Den svenska forskningen om första världskriget är visserligen inte omfattande, men den finns. Det är synd att Ohlsson inte alls har beaktat ny forskning på fältet av bland andra Claes Ahlund, Bjarne Søndergaard Bendtsen, Ann Hedén, Madelene Lidestad, Anna Nordlund, Sofi Qvarnström, Gunnar Åselius och undertecknad.

Och även i Ohlssons ”journalistiska kollage” finns som sagt en viss historiesyn och därtill en tes, nämligen att 1918 var året då Sverige som vi känner det blev till. Ohlsson gör en stor poäng av att den statsomvälvning som författningsreformen innebar var en ”en synnerligen svensk revolution”. Den genomfördes utan våld och i någorlunda samförstånd tack vare ”klokskapen och ansvarskänslan hos de ledare och folkliga rörelser som formade och bar upp den svenska revolutionen”, besjälade av vad som framstår som en närmast deterministisk ”djupt förankrad insikt” om att även Sverige oundvikligen måste ta klivet in i den nya demokratiska tidsåldern. Demokratin var alltså resultatet av en pådrivande men sansad arbetarrörelse, målmedvetna liberaler, modiga rösträttskvinnor, näringslivstoppar som inte ville riskera affärerna och en markägande höger som till sist stoiskt accepterade ”det oundvikliga nederlaget”. Och så en halsstarrig kung med packade resväskor som bytte sida för att bevara monarkin och rädda sin egen ställning (en odemokratisk del av det gamla privilegiesamhället som för övrigt märkligt nog består hundra år senare). Rösträttsstriden skrivs här tämligen oproblematiserat in i en lång svensk tradition av fred, ordning, jämlikhet, konsensus, kompromisser och samförståndsanda.

Det är synd att Ohlsson låter ett sådant överslätande efterhandsperspektiv skymma de dramatiska motsättningar som ändå skymtar i hans bok. Han säger trots allt flera gånger att det kunde ha gått helt annorlunda. Här önskar jag att Ohlsson hade tagit ett steg tillbaka, dröjt mer i 1918 års nu då allt stod och vägde och inte så självklart hade tagit demokratin och den svenska modellens utveckling för given, utan hellre stannat vid just de motsättningar som fanns och fortfarande finns. Han kunde ha gått mer på djupet i sin anmärkning om hur sen den svenska demokratiserings- och jämställdhetsprocessen var i ett jämförande europeiskt perspektiv och även diskuterat att den ingalunda var slutförd 1918. Efter 1919 saknade fortfarande cirka fyra procent av befolkningen rösträtt på grund av att de inte hade betalt kommunalskatten, erhöll varaktigt fattigvårdsunderstöd, var försatta i personlig konkurs eller intagna på fängelser och mentalsjukhus. Först 1989, över 70 år efter att ”Sverige blev Sverige”, fick alla svenskar över 18 år rösträtt när omyndighetsförklaring avskaffades. Perifert i sammanhanget kan tyckas – eller helt centralt om man menar att rättigheterna ska vara starkast för samhällets svagaste som behöver dem mest.

Som Jan-Werner Müller, Mark Mazower och andra forskare har visat var demokratin dessutom långt ifrån den givna vägen vid första världskrigets slut, lika litet som i dag. Den – liksom jämställdheten – har alltid ifrågasatts och utmanats. Bokens många rapporter om ständiga strejker, konflikter och upplopp, om hur man under några nervösa dagar i november 1918 tog bort slutstyckena från de värnpliktigas vapen, berättar ju också en annan, parallell historia, mer i linje med den historieforskning som på senare år har utmanat den vedertagna samförståndsberättelsen om Sveriges moderna historia som en fredlig rörelse mot ökad demokrati och jämlikhet. I antologier som Det stora elefantupploppet och andra berättelser från Sveriges bråkiga 1800-tal (2011) och Politik underifrån – Kollektiva konfrontationer under Sveriges 1900-tal (2016) lyfts i stället historiska exempel på i dag ofta bortglömda kollektiva konfrontationer, där de svenska erfarenheterna mycket mer liknar de stora konflikter som präglat det europeiska 1900-talet generellt. Att anlägga sådana mer problematiserande perspektiv även på historieskrivningen om 1918 och dess arv betyder inte att man förringar den oerhört viktiga seger som rösträttsreformen var, men kan hjälpa oss att se att historien inte är enkelriktad och förutbestämd – inte ens den svenska.

Publicerad i Respons 2018-1