En bitvis rent obehaglig bok

Historikern Robert Conquests The Great Terror gjorde 1968 den sovjetkommunistiska terrorn till en bekant – och i 68-världen omtvistad – historia i det akademiska samhället och det intellektuella samtalet. God hjälp med detta medvetengörande gav några år senare sovjethistorikern och dissidenten Roy Medvedevs Let History Judge. Men det skulle dröja ytterligare ett par år innan terrorhistorien blev till en angelägenhet för den riktigt breda publiken. Bakom det låg en annan dissident, den ryske författaren Aleksandr Solzjenitsyn, vars trebandsverk GULAG-arkipelagen, utgivet i Paris 1973 efter publiceringssvårigheter på hemmaplan, väckte globalt intresse. 

Till genomslagskraften hörde att författarens personliga historia – han hade avtjänat åtta år i arbetsläger efter att ha talat nedsättande om Stalin – gett honom ett stort erfarenhetsrum att ösa ur. Solzjenitsyn hade dessutom fått tillgång till många andra lägerfångars berättelser, så med hans bok hade alla terrorns tystade offer fått en röst. Framgången kan nog också förklaras med att han i sin framställning skickligt balanserade mellan historia och vad han själv kallade konstnärliga studier. Att Solzjenitsyn redan 1970 hade tilldelats Nobelpriset i litteratur, främst för den tunna lägerromanen En dag i Ivan Denisovitjs liv, bidrog också till att boken spreds i enorma upplagor världen över. Gulag, egentligen en akronym för det sovjetiska lägersystemets huvudadministration, men av Solzjenitsyn förvandlad till ett samlingsbegrepp för en hel övärld av olika slags fängelser och läger, för avrättningar, tvångsarbete och svält, blev ett ord att lära sig och förhålla sig till.

Författarna till det samlingsverk som här recenseras, Boken som lurade världen – Om Aleksandr Solzjenitsyns GULAG-arkipelagen, har tagit nästan ett halvsekel på sig att förhålla sig till GULAG-arkipelagen. Och det är inte vilka fem decennier som helst. Sovjetunionen, skådeplatsen för Gulags terror, finns inte längre. Den sovjetiska kommunismen har blivit en omodern ideologi, omhuldad mest av åldriga nostalgiker. Det har emellertid inte dess redan under sovjettiden ständiga ideologiska följeslagare, den ryska nationalismen, eller patriotismen, som Putin föredrar att kalla den inåtvända upptagenheten med att återställa bilden av det stora, starka Ryssland. Under halvseklet har det ägt rum en utveckling från en stor tystnad om sovjetterrorn, en tystnad som Solzjenitsyn var en av de första att trotsa, till Gorbatjov- respektive Jeltsinerans relativa öppenhet, till Putinepokens lilla tystnad. Arkivdörrarna har på samma sätt skiftat läge från stängda, till öppna, till halvöppna.

Ändå är bokens budskap att det i dag är angeläget att kritiskt granska Solzjenitsyns verk, eftersom detta inte tidigare har gjorts, hävdar redaktören, litteraturhistorikern Valerij Jesipov. Omvärlden har hittills okritiskt köpt dess innehåll och budskap. Om reaktionen är senkommen känns argumentationen tvärtom dagsaktuell: det behövs forskning för att motverka Solzjenitsyns falska historia, vetenskap i stället för demagogi, manipulation och retorik, fakta och sanning och inte fantasi och fiktion. Verket döms ut som ”en ytterst värdefull informations- och propagandaresurs för att diskreditera och avslöja ’avigsidorna’ av det samhällsbygge som blivit en konkurrent i en global tävlan”, som en rest från det kalla kriget. En sådan arvedel innebär att GULAG-arkipelagen får göra tjänst som kulturmönster också när man i dag, i en ny anda av kallt krig, anklagar ”ryssarna” för att förgifta människor som förrått sitt land. En sådan ”solzjenitsifiering” är bara till för att underhålla russofoba stämningar i Väst, kritiserar Jesipov. Processen har även fått ett visst grepp om det postsovjetiska Ryssland, noterar han, men lika litet som i Sovjetunionen har man i det ryska folkdjupet låtit sig luras av de illasinnade överdrifterna och lögnerna. En ryss vet att ett fotografi av det slag som av imageskäl arrangerades på 60-talet, med Solzjenitsyn i fångjacka och nummerförsedd mössa, är falskt. Inga lägerfångar tilläts posera för foton.

Ordvalet antyder att den nya boken inte kan frikännas från samma slags beskyllningar som i den riktas mot GULAG-arkipelagen. Om Solzjenitsyns bok var en ”stridsskrift och pamflett”, är detsamma fallet med Jesipovs antologi. Den har påtagligt konspiratoriska drag, inte bara i egenskap av antisovjetiskt tillhygge, utan även i skildringen av hur boken, trots sin brist på folklig förankring, har fått stort officiellt genomslag i det ryska utbildningssystemet och i liberala ryska politiska, massmediala och vetenskapliga kretsar. 

Om reaktionen är senkommen känns argumentationen tvärtom dagsaktuell: det behövs forskning för att motverka Solzjenitsyns falska historia, vetenskap i stället för demagogi, manipulation och retorik, fakta och sanning och inte fantasi och fiktion.

För att anlägga moteld har Jesipov som medförfattare kallat in en rad ”moraliskt överlägsna” Gulagfångar som inte suttit i så ”lätta” läger som Solzjenitsyn. Varlam Sjalamov, med en tjugoårig lägertid förnämligt redovisad i Skovelmästaren – Berättelser från Kolyma, är den mest kände. Klipp från några av dennes brev från tiden när GULAG-arkipelagen gavs ut framställer Solzjenitsyn som en beräknande man som valde att stjäla medfångars berättelser eller dikta fritt för personlig vinning. Själv representerar Sjalamov naturligtvis rättfärdigheten och den historiska sanningen. En annan medfånge insinuerar att Solzjenitsyn med hjälp av en påhittad cancerdiagnos helt lyckades undvika att flyttas till de tunga Gulaglägren i Norilsk och Kolyma.

Det mesta ger en dålig eftersmak av avundsjuka och bitterhet. Det hindrar inte att några av bokens avsnitt känns viktiga. En av de ryska historiker som under glasnostepoken med tillgång till nytt arkivmaterial publicerade epokgörande artiklar om tvångsdeportationerna av åtta hela sovjetfolk, däribland krimtatater, tjetjener och volgatyskar, var Viktor Zemskov. Hans revisionistiska kritik riktar sig föga överraskande mot Solzjenitsyns bristfälliga dokumentation, men han kan också, fyrtio år efter GULAG-arkipelagen, på flera punkter beslå den ryske författaren med felaktigheter i skildringen av Gulagsystemets komplexa struktur och offernumerär. När det gäller Solzjenitsyns övergripande tolkningsramar efterlyser han på historikervis historisering, genom att vända sig mot tendensen att likställa direkt repression, som under jordbrukskollektiviseringen och hungersnöden under det tidiga 1930-talet, med den försumliga och vårdslösa ledning av landet som ledde till många miljoner människors död under kriget.

En text av Roy Medvedev, utgiven året efter GULAG-arkipelagen, dömer visserligen även den ut författarkollegan som en polemisk och provokativ lögnare, men berör också hans syn på kampen mellan nazism och kommunism under det stora fosterländska kriget, och mer allmänt hans polariserade tolkningar och oförmåga till empati. Medvedev anklagar Solzjenitsyn för att utifrån ett oförsonligt hat mot sovjetkommunismen vitmåla, rättfärdiga och till och med hylla de sovjetmedborgare som, kritiska mot Stalins tyranni, under kriget gick över till Hitlers sida. Av två djävlar väljer han fel, hävdar Medvedev, utan att för den skull försvara Stalin. På likartat, balanserat sätt kritiserar han sin kollega för att försvara tsaren och det samhällssystem som föregick bolsjevikernas maktövertagande och terrorns början: ”Av det faktum att orättvisorna och förbrytelserna under 1920–1950-talen överträffade allt som är känt från de senaste århundradena och årtiondena, förvandlas inte orättvisan i tidigare epoker till dygder.”

Om Solzjenitsyns bok var en ”stridsskrift och pamflett”, är detsamma fallet med Jesipovs antologi.

I sin avslutning målar Jesipov upp en ljus, närmast drömsk bild av en sovjetunion av framsteg och goda kommunistiska värderingar, och av en befolkning som ”på det hela taget var nöjd med det nya samhällsbygget och inte visade någon märkbar önskan att radikalt ändra på detta”. I denna idyll inträdde Solzjenitsyn. Resultatet blev en vändning som ”öppnade för splittring i sovjetsamhället och uppkomsten av akuta, ibland oförsonliga motsättningar mellan de delar av befolkningen som direkt påverkats av repressionen och resten, en mycket större del, som undgick detta öde och förknippade Stalins namn med det nya systemets historiska segrar, och framför allt med segern i det stora fosterländska kriget.” 

Det är en berättelse av enklaste mytiska slag, med ett svart och vitt mönster och en tydlig peripeti. Det är också en berättelse om litteraturens och historiens kraft. Icke desto mindre undrar man osökt vad som får ett svenskt förlag att översätta och ge ut denna bitvis rent obehagliga bok. 

Publicerad i Respons 2020-6