En renegat från det pro-palestiska narrativet

Det är inte så ofta en opinionsbildare går ut med att hen har ändrat åsikt. Och sällan gäller det den israelisk-palestinska konflikten, i vilken folk i regel väljer sida och håller fast vid sin åsikt vad som än händer. Det är därför av betydande intresse när veteranjournalisten Bengt G. Nilsson ger ut en bok, Israel och hennes fiender, om denna infekterade konflikt och öppet deklarerar att han anser att han tidigare haft fel. Från att på 1980-talet ha skrivit om konflikten i diverse vänstertidningar beskriver han i sin nyutkomna bok hur hans inställning har förändrats. Hans tidigare uppfattning byggde på det faktum att palestinierna lider fruktansvärt och att Israel därför är den onda parten. Men han började ställa den fråga han menar att många aldrig ställer: Vilken är orsaken till lidandet och vems fel är det?

Han började också undra över vems ärenden han gick i sitt stöd för den palestinska saken: ”Vad är det jag stöder när jag stöder palestinierna? En genuin önskan från deras sida att bygga en demokratisk rättsstat? Sannolikt inte. Stöder jag då kanske en genuin önskan från deras sida att utplåna Israel? Ja, med största sannolikhet.”

Nilssons bok utmanar många föreställningar, inte bara den förenklade uppfattningen att nyckeln till alla problem är den israeliska ockupationen, utan också den i vida kretsar rotade föreställningen att konflikten bara har en lösning, den så kallade tvåstatslösningen. 

Ett centralt element i Nilssons bok är den palestinska flyktingfrågan. Fakta först: i samband med det första kriget mellan Israel och de arabiska grannländerna 1948–49 flydde 700 000 palestinier från sina hem i det som blev Israel. De allra flesta av dem sattes i flyktingläger och i motsats till alla andra flyktingar i världen kan en palestinier ärva flyktingskapet. Om det i ett palestinskt flyktingläger i Libanon i dag föds ett barn vars farfarsfar för mer än 70 år sedan flydde från Palestina, betraktas också detta barn som flykting. På detta sätt har antalet palestinska flyktingar ökat till mer än fem miljoner. 

Tio procent av dem som bor i Libanon är palestinska flyktingar. Efter mer än 70 år saknar de fortfarande medborgarskap och är underkastade en lång rad begränsningar (det lär finnas 39 yrken som de är förbjudna att inneha). Nilsson är inte nådig i sin kritik av hur cyniskt arabiska ledare har utnyttjat dessa nödlidande människor för att få ammunition i sin kritik av Israel. Det enda rätta hade varit att integrera dem i de länder där de befann sig, men det vägrade man hårdnackat att göra. Deras uppgift var att lida och skrika ut sitt lidande för världen så att man kunde upprätthålla det orimliga kravet att flyktingarna ska ha rätt att flytta ”hem”, det vill säga i dag för de allra flesta till ett ställe där de aldrig har satt sin fot. 

Följaktligen motsätter han sig det som annars brukar framställas som målet, en tvåstatslösning.

Att Nilsson kommit att ifrågasätta det pro-palestinska narrativ han själv en gång spred har inte gjort honom till någon okritisk vän av Israel, tvärtom. Som journalist har han bevittnat israeliska övergrepp mot försvarslösa palestinska civila och han visar sin avsky för vad ockupationsmakten gör mot dem. Men han ser också att Israel flera gånger – inte minst i Camp David-förhandlingarna 2000 – har sträckt sig långt för att nå en kompromiss, medan palestinierna varje gång sagt nej. Grundproblemet i konflikten är den arabiska sidans ovilja att acceptera existensen av en judisk stat i området. Därför har man alltid sagt nej till olika tvåstatslösningar, med början vid Peelkommissionens förslag 1937. Nu senast sade den palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas om Trumps plan: ”Vi säger tusen gånger: Nej, nej, nej.” Nilsson kommenterar: ”Det är vad palestinierna har sagt ända sedan 1930-talet, så varför skulle de ändra sig nu?”

Nilssons kritik av det palestinska ledarskapet är skoningslös. Den palestinska myndigheten som styr Västbanken är korrumperad och gör sig skyldig till grova människorättskränkningar. Gaza styrs av en terrororganisation som har Israels utplånande på sitt program. Nilsson ser inga som helst möjligheter att skapa en fungerande och livskraftig palestinsk stat. ”Jag tror att de flesta håller med om att världen inte behöver ytterligare en dysfunktionell, misslyckad stat i Mellanöstern.”

Följaktligen motsätter han sig det som annars brukar framställas som målet, en tvåstatslösning. Hans alternativ är att Västbanken återigen görs till en del av Jordanien med ett visst självstyre. Det låter inte helt realistiskt, men en opinionsundersökning 2016 visade att 46 procent av palestinierna var positiva till en palestinsk konfederation med Jordanien. Och till dem som tvivlar på realismen i detta förslag säger Nilsson: ”Okej, men kom då med ett bättre förslag.” Angående Gaza har han ingen annan lösning än förhoppningen att invånarna där åstadkommer en förändring, underförstått störtar Hamas. 

Israel och hennes fiender är välskriven och insiktsfull. Författaren varvar en historisk och politisk framställning med egna minnen och intressanta intervjuer. Han beskriver sitt möte med PLO-ledaren Yassir Arafat i Tunisien 1985 och berättar om en fascinerande doldis, Arnold Hjertström, mångårig svensk konsul i östra Jerusalem. Smärtsam är hans intervju med Arnold Roth, vars 15-åriga dotter dödades i ett självmordsattentat 2001. En av de inblandade i dådet dömdes till livstids fängelse, men släpptes i en fångutväxling. När hon återvände till sitt hemland Jordanien mottogs hon som en hjälte och av den palestinska myndigheten har hon inte bara fått det finaste utmärkelsetecknet, utan mottar också motsvarande cirka 73 000 kronor i månaden från ”Martyrfonden”. Nilsson konstaterar lakoniskt: ”Vanliga hederliga palestinier får dra åt svångremmen, mördarna skall till varje pris avlönas generöst.” Utrikesminister Ann Linde har kallat utbetalningarna till dömda terrorister och deras familjer för ”en form av socialbidrag”. 

Man kan vara hur kritisk som helst mot palestinska och andra arabiska makthavare utan att alltid stödja Israels agerande.

En fråga som inte berörs i boken är förändringen inom israelisk politik. På 1990-talet när Nilsson fortfarande förfäktade det pro-palestinska narrativet hade Israel ofta kompromissvilliga regeringar. Nu har Israel under lång tid styrts av den hårdföre Benjamin Netanyahu vars agerande ofta ses som ett stort hinder för en lösning av konflikten. Det förtar inte den rättmätiga kritiken av arabiska ledares brister, men det hade varit intressant att veta hur Nilsson ser på detta. Ibland är författaren också litet väl överslätande när det gäller Israels agerande. Han skriver att de judar som flydde från arabiska länder efter Israels grundande blev omhändertagna och integrerade i Israel i motsats till hur de palestinska flyktingarna behandlades av de arabländer där de hamnade. Detta är inte helt fel, men den nedsättande behandling som judar från Jemen ofta utsattes för i den judiska staten utgör definitivt inte det ljusaste kapitlet i Israels historia. 

Hur ska de, som i motsats till Nilsson hållit fast vid analysen att det är den israeliska ockupation som är roten till allt ont i regionen, förhålla sig till en renegat som Nilsson? De kan i varje fall inte säga att han är okunnig. Till skillnad från många inbitna Israelkritiker har han under lång tid bevakat regionen som journalist, bott i Jerusalem och talar arabiska – om än enligt honom själv en rudimentär sådan. Vad jag har kunnat se har de flesta ”Palestinavännerna” tigit om Nilssons omsvängning. De som haft något att säga har öst ur sig invektiv samtidigt som de förklarat att de inte läst boken. En av dessa hävdade att Nilsson rättfärdigar massmord och markstöld. 

Detta visar allt som är fel med den svenska debatten om denna konflikt. Det är antingen eller. Är man kritisk mot det palestinska ledarskapet och de arabiska staternas agerande så anses man stödja allt Israel gör. Man önskade sig gärna litet fler nyanser. Man kan vara hur kritisk som helst mot palestinska och andra arabiska makthavare utan att alltid stödja Israels agerande. Och sedan önskade man sig gärna att den som uttalar sig om en bok först har läst den. 

Så till alla, inte minst dem som känner sig provocerade av Nilssons omsvängning: Tag och läs!

Publicerad i Respons 2020-4