Inbördeskriget fortfarande kännbart i USA

Nordamerikanska inbördeskriget inleddes 1861 som en följd av de södra delstaternas utträde ur unionen. Utträdet ledde till ett krig som slutade i nederlag för södern fyra år senare. Konflikten har fascinerat historiker sedan krigsslutet och mycket vetenskaplig och populär historieskrivning har producerats. Även inom film, skönlitteratur och spel gör sig inbördeskriget fortfarande ofta påmint. Historikern Thomas Sörensens välskrivna bok om inbördeskriget är emellertid det första övergripande verk på svenska skrivet av en akademiker sedan 2000 då Göran Rystad utkom med Den bittra fejden, en omarbetad version av hans bok Nordamerikanska inbördeskriget från 1968.

Kriget intar en särskild plats i 1800-talets historia. Det utspelade sig just i den tid då det industrialiserade samhället fått ordentlig fart genom teknisk innovation och entreprenörskap. Likaså var det också en tid då gamla strukturer och hierarkier kom att utmanas, inte minst genom framväxten av en industrialiserad arbetarklass. Kriget var alltså i många avseenden både det sista gamla och det första moderna kriget. De stora massarméernas långsamma manövrerande, ofta under ledning av män ur den besuttna klassen, kompletterades med modern vapenteknologi och användandet av järnvägar och pansarbåtar. I militärhistoriskt avseende kan det beskrivas som ett möte mellan Napoleonkrigen och första världskriget.

Militärhistoriska verk är som bäst när de tar konflikters förhistoria och förutsättningar i beaktande. Det gör Sörensen. Förklaringar till inbördeskrigets upptakt och utbrott bereds god plats innan själva kriget tillåts bryta ut. Här finns också en viktig poäng att understryka, nämligen att det först och främst var ett krig om slaveriets framtid. Försök att föra fram andra tänkbara förklaringar till kriget har gjorts, men Sörensen visar att även om stora skillnader fanns mellan unionens södra och norra delstater i många avseenden, var det just frågan om slaveriet som till sist fick sydstaterna att ta steget att lämna unionen. Även om endast en minoritet av söderns befolkning faktiskt ägde slavar. var slaveriet motorn i söderns ekonomi. Slavarna var inte sällan koncentrerade till bomullsplantager hos den styrande eliten, som nu såg basen för sin rikedom och samhällsposition hotad av ett alltmer liberalt styre i Washington.

Skillnaderna i livsstil och kultur var alltså stora mellan det traditionella, aristokratiska och jordbrukande syd å den ena sidan och det moderna, industrialiserade och urbaniserade nord å den andra. I norr hade även ett betydande slaverimotstånd börjat göra sig hört, inte minst i tidningarna. I kombination med att slaveriets vara eller icke vara debatterades i nya delstater som adderades till unionen under årtiondena som föregick kriget, hårdnade tonen och samtalet blev alltmer polariserat. Ett aktivt motstånd mot slaveriet yttrade sig genom föreningar, kyrkor och nyhetstidningar i norr, men även genom faktiska räder för att frita slavar, inte minst i Kansas på 1850-talet. Valet av Abraham Lincoln 1860 var alltså bara kulmen på en lång tids oenighet mellan landets södra och norra delar. Lincoln förknippades i södern med slaverimotståndet och valet av honom blev droppen som fick bägaren att rinna över.

Det kom att bli en blodig och omvälvande konflikt som kostade över 600 000 amerikaner livet. Det inleddes vid Fort Sumter i Charlestons hamn i South Carolina 1861, då en liten men envis styrka unionssoldater under major Robert Anderson vägrade evakuera fortet som nu låg inom det territorium som nyligen utträtt ur unionen och deklarerat sin självständighet.

South Carolina var den första av totalt elva sydstater som utträdde ur unionen som ett svar på valet av Lincoln. Den yttersta anledningen till utträdet enligt de styrande i South Carolina var alltså att det fanns ”an increasing hostility on the part of the non-slave holding states to the institution of slavery.” Nu vajade alltjämt unionsfanan i hamninloppet till en av Söderns största städer och om ett uppror verkligen skulle bli av var det South Carolina som skulle skjuta det första skottet. Under 34 timmar, med start före gryningen den 12 april 1861, besköts Fort Sumter med kanoner av milisen i Charleston. Anderson var tvungen att kapitulera och inbördeskriget var ett faktum.

Snart formade sydstaterna sin egen sammanslutning, the Confederate States of America, och förberedde sig på att försvara sin nydeklarerade självständighet. Båda sidor mobiliserade under de kommande åren enorma fältarméer som vid upprepade tillfällen kom att drabba samman med förödande konsekvenser för dem som deltog. Bull Run, Antietam och Gettysburg blev skådeplatser för tiotusentals döda på båda sidor och är namn som kommer att leva i amerikanskt historiemedvetande till tids ände.

Under de fyra följande åren kom det som, liksom i många andra krig, inledningsvis beskrevs som något som skulle bli en kort och intensiv konflikt, i stället att utveckla sig till den i särklass blodigaste konflikten i amerikansk historia. Alla förutsättningar tycktes förvisso inledningsvis peka mot en snabb seger för nordstaterna tack vare deras befolkningsövertag, industri och flotta, men det fanns ett par faktorer som gjorde att sydstaterna kunde bjuda seglivat motstånd. Eftersom sydstaterna bara hade att försvara sin position skulle de därför vinna på alla konflikter som inte blev av. De behövde inte inta Washington. Det räckte alltså i huvudsak att inte förlora. Det innebar också i sin tur att Lincoln och nordstaterna i stor utsträckning tvingades föra kriget på fiendeland i sitt försök att betvinga rebellerna. Lägg därtill att sydstaterna, åtminstone inledningsvis, kunde tillräkna sig ett bättre militärt ledarskap, i synnerhet genom den särskilt kompetente generalen Robert E. Lee.

Det skulle dröja till 1863 och efter slaget vid Gettysburg innan en seger för nordstaterna kunde skönjas och det materiella övertaget började göra avtryck. Det var även då Lincoln på allvar insåg värdet i unionsgeneralerna Ulysses Grant och William Sherman, båda aggressiva och begåvade, något han sökt sedan början av kriget. Grant blev sedermera president medan Shermans namn fortfarande väcker ont blod i Georgia efter dennes destruktiva krigsföring där under krigets slutskede.

Historien om kriget och dess närmsta förhistoria drivs framställningsmässigt i boken till största delen genom de politiker och generaler som utkämpade det och upplevde det på nära håll. Det är deras handlingar, beslut och misstag som för berättelsen framåt i boken. Det är ett klassiskt grepp i militärhistoriska verk, men Sörensen ger oss dessutom kontinuerligt små minibiografier allteftersom läsaren stiftar bekantskap med nya personer. Här återfinns namn som tillhör de mer kända såsom just Lee, Grant och Sherman, men läsaren får även lära känna en stor skara mindre kända officerare på båda sidor av konflikten. Utöver dessa innehåller boken även porträtt av förvisso inte okända men fascinerande och betydelsefulla ickemilitärer som till exempel fotografen Mathew Brady, vars välbekanta bilder på stupade soldater förde kännedomen om krigets fasor till en bredare allmänhet, bilder som återfinns i boken och som fortfarande är mycket obehagliga att betrakta.

En annan fascinerande person var Harriet Tubman, en av de många slavar som lyckats rymma och som under tiden före och under kriget jobbade ihärdigt med att hjälpa fler slavar att fly, trots att en belöning på 40 000 dollar var utfäst på henne. Vi får även träffa den kraftfulle slaverimotståndaren Thaddeus Stevens som efter Lincolns död 1865 var en av de drivande krafterna bakom en mer hårdför behandling av det slagna södern. Dessa är bara ett fåtal av de spännande personer som figurerar i boken. Sörensen låter oss också, med kriget som fond, möta några av de meniga soldaterna, medlemmar av ursprungsbefolkningen samt söderns slavar.

Det är imponerande hur Sörensen lyckas förena lättlästhet och tempo med stor mängd detaljerad information om kriget. Stundtals kan det bli redovisande i överkant, i synnerhet i början av boken då Sörensen ger sig in i sifferredovisning om allt från ökningen av inkomst per capita i Södern (74 till 103 dollar från 1840 till 1860) och det exakta antalet plantager i Georgia (902), till antalet miliskompanier som fanns i Pennsylvania (476). Redovisningarna fyller förvisso en central funktion när det gäller att förstå förutsättningarna för konflikten, men kunde kanske ibland ha flyttats ner i en fotnot för den vetgirige. Dock kombineras siffrorna förtjänstfullt med andra mer berättande framställningar om kultur, retorik och religion, som gör att man som läsare blir varse det rigorösa förarbete och inläsning som författaren gjort. Sörensen bibehåller sin noggrannhet och detaljrikedom genom boken och redovisar plikttroget datum, namn, antal och beteckningar men låter ändå historien och språket flyta framåt på ett smidigt sätt. Med tanke på den inbördeskrigslitteratur som Sörensen gått igenom och mängden citat som boken innehåller är det i sammanhanget synd att förlaget inte kostat på sig en ordentlig notapparat med tydliga hänvisningar.

En stor behållning med boken är den sista delen där Sörensen låter läsaren ta del av den närmaste historien efter kriget. Den som läst om kriget tidigare har vant sig vid att skildringarna inte sällan slutar med mordet på Lincoln och Lees kapitulation vid Appomattox. Här får vi dock läsa om sinnesstämningen i den slagna södern, ockupationen efter krigsslutet och återinträdet av söderns stater i unionen under den period som har kallats ”the reconstruction.” Situationen för de frigivna slavarna var allt annat än bra. Att plötsligt leva som fria sida vid sida med sina tidigare förtryckare var givetvis inte smärtfritt och konsekvenserna av slaveriet var påtagliga långt efter systemets avskaffande. De är fortfarande kännbara i det amerikanska samhället.

En annan spännande efterhistoria är den om soldaterna från båda sidor som överlevde kriget. För nordstatssoldaterna utbetalades en veteranpension som också tillföll änkor och barn till inbördeskrigssoldater. Somliga veteraner levde en god bit in på 1900-talet och veteranpensionen var under lång tid efter kriget en betydande budgetpost för Washington. Den siste dokumenterade soldat som upplevt strid under inbördeskriget var James A. Hard. Hard hade som 17-åring låtit sig enrolleras vid krigsutbrottet och slagits för 37:e New York-regementet under kriget. Hard levde ända till 1953. Närheten till historiska skeenden blir alltmer påtagliga ju mer man funderar över dem, vilket också är något Sörensen skapar en känsla för när han allra sist i boken uppmärksammar oss på Irene, dotter till unionsveteranen Moses Triplett. Irene föddes 1930, åtta år före Moses död, lever fortfarande och är därmed den siste som 150 år efter krigsslutet är berättigad till den pension som Lincoln instiftade.

Sammantaget är Sörensens bok välkommen. Även om verket inte innehåller några direkta nyheter om kriget, dess för- och efterhistoria eller nya källor, tar sig Sörensen igenom konflikten med träffsäkra skildringar innehållande såväl fasansfulla ögonvittnesskildringar som underhållande anekdoter. Boken ger en bra bild av inbördeskriget från före dess början till efter dess slut och kommer nära dem som var med. Den innehåller vidare ett detaljdjup som adderar kunskap även till den som tror sig känna till allt om det nordamerikanska inbördeskriget.

Publicerad i Respons 2017-2