Svenskar i världskrigets skyttegravar

Första världskriget – ibland kallat den moderna urkatastrofen – är ingen stor händelse i det svenska kollektiva minnet eller bland svenska historiker. I antologin Scandinavia in the First World War från 2012 lyfts ett arbete från 1930 fortfarande fram som ett generellt standardverk. I samband med hundraårsjubileet 2014 av krigsutbrottet ägde dock en smärre världskrigsboom rum med böcker som Klas-Göran Karlssons Urkatastrofen, första delen i Peter Englunds pentalogi Stridens skönhet och sorg 1914–1918, Marco Smedbergs Första världskriget, Andreas Danielsens Hederskriget och Nils Fabianssons Historien om Västfronten. Nu, inför hundraårsjubileet av krigets slut, utkommer Fabiansson med Svenskarna i första världskriget. 

Till skillnad från hans förra bok ligger fokus helt på svenskar som antingen deltog direkt i strid eller på andra sätt engagerades och berördes av världskriget. Eventuella föreställningar om att Sverige ”inte var med” kommer här på skam. Tvärtom vittnar boken om hur svenskarnas första världskrig sträckte sig från Brest i väst till Poltava i öst, från Haparanda i norr till Venedig i söder. På olika sätt hemsökte det människor inte bara i Berlin, London, Paris och Wien, utan också Fjällbacka, Lönashult, Riseberga och Sandby.

Fabiansson är författare, redaktionssekreterare på Historisk tidskrift och hängiven första världskrigsentusiast. Boken följer – med en del utvikningar – någorlunda kronologiskt krigsåren från 1914 till 1918 med utgångspunkt i ett antal kända och okända svenskar. Här följer Fabiansson en internationell mikrohistorisk krigshistorietrend med fokus på den ”lilla människan”. Några samtida exempel är den feministiska forskaren Cynthia Enloes Nimo’s War, Emma’s War (2010) som berättar Irakkriget utifrån åtta ”vanliga” irakiska och amerikanska kvinnor, och Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitjs hyllade dokumentärromaner Kriget har inget kvinnligt ansikte (2012) och Zinkpojkar (2014), med vittnesmål från det sovjetiska kriget i Afghanistan och andra världskriget. När det gäller första världskriget tänker man naturligtvis också på svenske Peter Englunds ovan nämnda och vitt översatta verk. I projektet Stridens skönhet och sorg skriver han fram krigets historia månad för månad ur den lilla människans perspektiv utifrån ett antal disparata öden, men utan något större övergripande, sammanfattande narrativ. 

Det mikrohistoriska och individcentrerade perspektivet har både sina för- och nackdelar: andra människors livsöden griper och berör oss, men de större, mer generella sammanhangen som hjälper läsaren att orientera sig går lätt förlorade. Det vore dock orättvist att säga att det saknas kontext i Fabianssons enskilda kapitel. Däremot saknar jag ett introduktionskapitel där kriget och Sveriges roll i det tecknas med bredare penseldrag, gärna med hjälp av det senaste decenniets forskning om Sverige under den här perioden, som därmed också kunde spridits till en större, kanske primärt mer militärhistoriskt intresserad läsekrets.

I de elva kapitlen får vi bland annat möta den svenska konstnärskolonin i Paris och de unga män som tog värvning i franska främlingslegionen, liksom frivilliga på den andra sidan i tyska armén. Även andra viktiga händelser på svensk mark, som åtminstone i sin samtid gjorde stort intryck på de neutrala svenskarna skildras, som flyktingvågen i augusti 1914 och de så kallade krigsinvalidtransporterna, under vilka 63 000 sjuka och invalidiserade krigsfångar från Ryssland respektive Österrike-Ungern, Osmanska riket och Tyskland utväxlades genom Sverige med tåg genom Röda Korsets försorg. Efter vapenstilleståndet fylldes de små skånska orterna Ljungbyhed och Revingehed vintern 1918–1919 av drygt 8 000 internerade brittiska, franska och italienska krigsfångar på väg hem, varav några aldrig kom hem utan avled i spanska sjukan på vägen och fann sin sista vila på Riseberga kyrkogård och Norra kyrkogården i Lund. 

Även om Fabianssons bok är en i huvudsak manlig historia skymtar några kvinnor förbi, som Anna Lindhagen med sitt humanitära arbete för det ockuperade Belgien och Selma Lagerlöf som våndas över både det stora kriget och förväntningarna på att hon ska lyckas skriva en stor roman om det. Det blir så småningom den svalt mottagna Bannlyst, inspirerad av hennes egna hemska upplevelser sommaren 1916, då de uppsvällda och svårt åtgångna kvarlevorna av offren från slaget vid Skagerack flöt upp på de bohuslänska badklipporna som en högst påtaglig påminnelse om krigets närvaro därute. 

Bokens titel talar om svenskarna i första världskriget, inte och. Spelar prepositionen i stället för konjunktionen någon roll? Jag tror det. Kapitlet ”Lagerlöfs krig” drar snabbt förbi. Författaren är nog egentligen minst lika intresserad av att återfinna de övervuxna gravvårdarna av de ilandflutna stupade som okända och oidentifierade begravdes i svensk jord. Kapitlet utvecklar sig till en närmast deckarlik historia i nutid om gamla likbesiktningsprotokoll, tatueringar och sentida engelska släktingars (misstagna) hopp om att till sist ha funnit sin vid 19 års ålder omkomne gammelfarbrors sista viloplats.

Med en samtidsarkeologs fascination röjer sig författaren fram till skyttegravstunnlar, krigsmonument, gravar och lägerplatser där glömskans sly på hundra år vuxit sig tät och täckande.

Poängen med frågan ovan är alltså att säga att Fabianssons största engagemang ligger hos dem som verkligen deltog i stridens hetta, de som befann sig på krigsskådeplatserna och som även händelsevis råkade vara svenskar, snarare än att skildra den bredare, mer neutrala svenska krigserfarenheten och krigsvardagen. Det är i kapitlen från fronterna som militärhistorikern Fabiansson verkligen kommer till sin rätt. Särskilt när det gäller västfronten verkar det inte finnas en centimeter lerjord som han inte känner som sin egen ficka och han tar sig också själv till de platser där allt utspelade sig för att söka efter spår och stämningar. Med en samtidsarkeologs fascination röjer sig författaren fram till skyttegravstunnlar, krigsmonument, gravar och lägerplatser där glömskans sly på hundra år vuxit sig tät och täckande. Inget fel i det, författaren avtäcker lagren sakkunnigt och levande, men till sist blir det än en gång en historia om första världskriget som – trots den svenska vinkeln – lutar väl mycket åt det militära, fronterna, de krigförande, männen.

Samtidigt finns här en hel del nytt att hämta inom dessa fält. Till de svenskar som deltog i kriget, inte som frivilliga utan som inkallade, hör de utvandrade svensk-amerikanerna. Kapitlet om dessa ofta mycket fattiga migranters krigserfarenheter hör till bokens starkaste. När jag läser det kommer jag att tänka på Eyvind Johnsons roman Här har du ditt liv! från 1935, där han målande gestaltar de kvarvarandes oro över de unga män hemifrån som nu kanske måste ut i det stora kriget: ”Om nu Amerika kommer med, hur blir det med alla dem som nu fått medborgarpapperna, hur blir det med Charles Parterson […] Så sveper ångesten ibland som en korpvinge över de insnöade byarna. Tänk på Chas och Peter och George och Ted (det är Fredrik till n’Fatti-Ols) och Nels.” Märkligt nog har nästan ingen före Fabiansson forskat eller skrivit om Fatti-Ols Ted och hans vapenbröder, trots att de var så förhållandevis många: bara från författarens småländska hemby Vrigstad visar det sig finnas över tjugo veteraner. Sammanlagt rör det sig om tusentals individer. Många av dem berättade också om sina upplevelser, oftast i egenhändigt publicerade memoarer, minnesböcker och amatörradioprogram. Intresset hemmavid verkar dock ha varit begränsat när kriget väl var över: i sin jakt på deras historier får Fabiansson gräva sig genom tystnaden på avlägsna hembygdsmuseer, i arkiv och privata samlingar samt genom intervjuer med släktingar och grannar. 

Mellan raderna och i noterna levererar författaren också en hel del kritik mot populära myter och förledande dramatiseringar av kriget, både i källmaterialet och av mer samtida uttolkare. Särskilt hårt går han åt den svenska versionen av tv-serien Det stora kriget från 2014, med sina dramatiserade vittnesmål utifrån sex svenskars dagböcker, varav två (Elow Nilson och Claës von Rosen) också figurerar i Svenskarna i första världskriget, den senare som huvudperson i ett kapitel. Att sprida krigsmyter kan man däremot inte beskylla Fabiansson för, som noggrant och reflexivt återger sina källkritiska överväganden och problem. Boken är rikt illustrerad med kartor, fotografier och talrika citat ur bland annat brev, dagböcker, memoarer, myndighetsprotokoll, gravregister, manuskript, pamfletter, tidningsartiklar och radioprogram. Här identifieras viktiga källor för kommande forskare att vaska vidare ur. På gott och ont får läsaren följa författarens forskningsprocess i själva texten; gott för transparensen och tillförlitligheten, men emellanåt på bekostnad av tempot och tidskänslan i själva berättelsen. 

Minnet lever inte längre, åtminstone inte i Sverige, där första världskriget blivit historia.

Ett jubileumsår som detta lär det handla mycket om minnet av första världskriget. Men lika mycket som en bok om minnet av svenskarnas första världskrig är detta en bok om glömskan kring det. De en gång starka känslor och övertygelser, all längtan och sorg, all entusiasm och smärta, alla förhoppningar och fasor som detta krig väckte – kanske inte minst bland de frivilliga från de neutrala staterna – är i dag borta. Minnet lever inte längre, åtminstone inte i Sverige, där första världskriget blivit historia. Men även som historia borde det vara angeläget, vilket Fabianssons bok vittnar om. Med Svenskarna i första världskriget har vi fått ett viktigt, delvis nytt och för den förhoppningsvis breda och stora publiken lättillgängligt bidrag till den svenska historien om första världskriget. Tillsammans med Per T. Ohlssons fjolårsbok om Sverige år 1918 (se Respons 1/2018) – där världskriget också tillåts spela en väsentlig roll – vågar man kanske hoppas på att dessa båda böcker ska stimulera till ett ökat svenskt intresse och en bättre förståelse för detta ofta förbisedda, men helt centrala krig.

Publicerad i Respons 2018-3