Företrädde både liberalism och aristokratiska värderingar

Under det tidiga 1800-talet var upplopp och kravaller en inte helt ovanlig del av det politiska livet. Som uttryck för folkligt missnöje kunde de sätta press på makthavarna och i längden påverka samhällsutvecklingen. I centrum för en av dessa kravaller stod den adlige politikern och skriftställaren Magnus Jacob Crusenstolpe, som fick Crusenstolpska kravallerna i juni 1838 uppkallade efter sig. Han hade dömts för majestätsbrott efter att i sin skrift Ställningar och förhållanden, andra brevet, ha kritiserat att hovmarskalk Fleming utnämnts till major framför en äldre och mer erfaren kollega. Eftersom Crusenstolpe särskilt påpekat att befordran undertecknats på en söndag, ansågs han indirekt ha anklagat kung Karl XIV Johan för sabbatsbrott.

Åtalet resulterade i att Crusenstolpe fick avtjäna tre år på Vaxholms fästning, ett år längre än brukligt för denna typ av brott. Av många uppfattades domen som ett uttryck för kunglig övermakt och fick fler kravaller att blossa upp i Stockholm. Under ett av upploppen sköts två av de stenkastande demonstranterna till döds och ett tiotal skadades svårt. Revolutionsrädslan var påtaglig hos de styrande: den tidigare revolutionsmannen Karl XIV Johan lär ha blivit tillräckligt orolig för att beordra militären att hugga ner packet, en order som inte blev åtlydd. Crusenstolpe själv utseddes till martyr och en orädd utmanare av makten. Av förklarliga skäl deltog han inte själv i bråken kring kravallerna. Dagen efter dödsskjutningarna fördes han från stadshusets häkte till fängelset, där han tillbringade de efterföljande tre åren i relativ bekvämlighet och välmåga, ompysslad av sin hustru som fått tillåtelse att göra honom sällskap.

Magnus Jacob Crusenstolpe är föremålet för historikern Bo Hammarlunds biografi Den aristokratiske rebellen, i vilken författaren följer Crusenstolpes liv i den offentliga debatt som han var ytterst verksam i från 1830-talet fram till sin död 1865. Boken är populärvetenskapligt berättande och texten är inte försedd med slutnoter, men däremot med utförlig källförteckning. Hammarlunds framställning är på intet sätt begränsad till enbart Crusenstolpes skrifter. För att placera in denne i den tid han verkade i och inte låta Crusenstolpes egna perspektiv prägla tidsskildringen alltför mycket, används en mängd skrifter av olika upphovsmän. Enligt Hammarlund erbjuder Crusenstolpes personlighet och levnadsbana ”en ganska unik möjlighet att i närbild studera hur grundläggande beslutsprocesser av det slaget fungerade i ståndsriksdagen, sedda genom hans speciella temperament”. Hammarlunds syfte är således både att teckna en bild av hur den offentliga politiska debatten fungerade under första halvan av 1800-talet och att ge läsaren en spännande skildring av den temperamentsfulle Crusenstolpes liv. Av dessa två ambitioner lyckas författaren otvetydigt bäst med den förra.

Crusenstolpe föddes 1795 i Jönköping som äldste son till adelsmannen Johan Magnus Crusenstolpe, assessor i Göta hovrätt. Även den unge Crusenstolpe utbildade sig till jurist, men det var som politiker och författare i Stockholm som han gjorde sig ett namn. Navet i Hammarlunds bok, och därmed också den del av Crusenstolpes liv vi får ta del av, är de politiska turerna i 1800-talets Stockholm. Det var en tid när den växande tidningsmarknaden gav upphov till en spirande ny politisk offentlighet och borgarklassen steg fram som en alltmer betydande politisk maktfaktor. Som skribent och representant i Riddarhuset hade Crusenstolpe både insyn i och makt att påverka den politiska händelseutvecklingen. Han var själv involverad i flera av tidens publikationer, från den egna kungatrogna Fäderneslandet tidigt i karriären, till Lars Johan Hiertas liberala Aftonbladet. Som författare till omfångsrika historiska romaner med samhällskritisk udd hade han dessutom avsevärda publika och ekonomiska framgångar.

Hammarlund porträtterar Crusenstolpe som ständigt balanserande mellan sin aristokratiska övertygelse om adelns potential som styrande kraft och liberala ideal om fri politisk debatt till gagn för samhället. Det sönderfallande ståndssamhällets otidsenlighet fick de fyra ståndens politiska representation att framstå som alltmer tvivelaktig och Crusenstolpe blev efterhand förvissad om att ståndsriksdagen måste ersättas med en representationsform som bättre speglade samhällets befolkningslager. Träffande nog ersattes ståndsriksdagen av tvåkammarriksdagen 1865, samma år som Crusenstolpe dog. Hammarlund resonerar trovärdigt om hur denna dubbelställning skapade spänningar i Crusenstolpes eget politiska engagemang och i hans förhållande till omgivningen. Kanske har den också legat hans eftermäle i fatet eftersom den gör hans liv svårt att renodla: han var en liberal försvarare av en utvidgad yttrandefrihet och därmed inte en typisk representant för adeln, men var genom sin tro på aristokratins fortsatta inflytande inte så radikal att han med lätthet kan framställas som en föregångsman.

Hammarlund reder initierat och metodiskt ut både de diskussioner som fördes i riksdagen och innehållet i de publikationer som spreds i huvudstaden under viktiga politiska processer. Som sammanförande gestalt för dessa olika strömningar fungerar Crusenstolpe väl, både genom sin medverkan i Riddarhusets överläggningar och som välkänd publicist. Hans dubbla roller som förespråkare för både liberala idéer och aristokratiska värderingar blir också en tematisk tillgång. Skeenden utanför den omedelbara kretsen av debattörer engagerade rikspolitiska beslut förblir däremot relativt frånvarande i analyserna. Även om boken är försedd med bakgrundskapitel, är världen bortom Crusenstolpes politiska offentlighet påfallande vag och beskrivs ibland i väl svepande ordalag som plågad av ”utbredd fattigdom och social misär”, där ”inte mycket nyttigt blev gjort” till följd av ett utbrett spritmissbruk.

I framställningen ges emellertid ytterst få exempel på denna satiriska begåvning.

I de Crusenstolpska kravallerna fungerade Crusenstolpe främst som en symbol för maktens orättvisa dom och blev därmed på sätt och vis en bifigur i de upplopp som fick hans namn. Trots Hammarlunds genomgående försäkringar om Crusenstolpes karisma och centrala betydelse för den offentliga debatten, riskerar han ibland paradoxalt nog att bli något av en bifigur även i sin egen biografi. Hammarlund inte ger många exempel på vad som samtidigt hävdas vara Crusenstolpes främsta styrka: hans bitande ironi. Författaren påpekar genomgående, från inledningen till slutkapitlet, hur mästerligt sarkastisk Crusenstolpe kunde vara och hur hans lika elaka som träffande personporträtt inte bara skaffade honom fiender, utan också starkt bidrog till hans popularitet hos den läsande allmänheten. Flera gånger framhålls hur överheten hade svårt att vidta rättsliga åtgärder mot Crusenstolpe, eftersom denne ironiserade över samtiden så skickligt att det strängt taget inte gick att finna några konkreta åtalspunkter bland allt det överdrivna smickret.

I framställningen ges emellertid ytterst få exempel på denna satiriska begåvning. I stället redogörs rättframt för hans åsikter och ställningstaganden i olika politiska frågor. Den mest slående formuleringen – där Crusenstolpe liknar den svenska adeln vid ”ett lik efter en patient, död i cholera, vars stelnade, isärfallna, förvridna lemmar, dödgräfvaren ironiskt utpyntat med en svepning af glitterguld” – är visserligen effektfull, men belyser knappast Crusenstolpes fallenhet för att dölja sina förolämpningar bakom ironiskt beröm. Citatet förekommer dessutom tre gånger på olika ställen, vilket förefaller vara en märklig begränsning i en bok som har tillgång till ett material som ”vibrerar än idag av hans inte särskilt väl återhållna ilska och – ofta – eleganta verbala avrättningar”.

Crusenstolpe rörde sig i en värld av namnkunniga politiker, kungligheter, litteratörer och publicister. Aftonbladets grundare Lars Johan Hierta skymtar förbi, liksom den landsförvisade diktaren Thomas Thorild och författarinnan Emilie Flygare-Carlén. Kanske bidrar uppsjön av färgstarka personligheter till att bokens huvudperson ibland framstår som märkligt färglös. Intrycket förstärks inte bara av de kortare personporträtt som bryter av den löpande texten, utan också av att Crusenstolpe lätt hamnar i skuggan av andra skriftställares träffande formuleringar. Apropå fängelsedomen mot Crusenstolpe skrev exempelvis hans vän H.B. Palmær vitsigt att han själv antagligen gjort sig skyldig till majestätsbrott när han i ett brev smädat fåglarnas konung örnen genom att påstå att den var en rovfågel. Eftersom den som smädat en konung i förlängningen smädade alla konungar, borde han nu kunna dömas för att också ha smädat den svenske kungen. Palmær medgav visserligen att denna logik var ganska svag, men knappast svagare än den som fått Crusenstolpe fälld.

De knapphändiga beskrivningarna av vad Crusenstolpe faktiskt skrev gör det svårt att helt dela Hammarlunds entusiasm inför sitt forskningsobjekt. Detta gäller även Crusenstolpe som privatperson. Känsloläget i de biografiska avsnitten om hans förhållande till sin familj blir därmed ganska ljumt, möjligen till följd av att Hammarlunds uttalade fokus är Crusenstolpes offentliga person och av det betydligt mer begränsade källmaterialet. Crusenstolpe beskrivs som en ”känslomänniska” som inte alltid förstod att hans hårda och kanske överilade ord kunde såra människor, vilket tycks bekräftas av att han förr eller senare lyckades stöta sig med nästan alla sina bekanta. Som i fallet med hans bitande satir, får läsaren dock huvudsakligen lita på Hammarlunds bedömning av Crusenstolpes personlighet, snarare än att få ta del av hans analyser av Crusenstolpes egna ord. Hans kärleksfulla förhållande till hustrun bekräftas synbarligen främst av några ömsinta brev från fängelsetiden. Att Flygare-Carlén ansåg att Crusenstolpe var en hustyrann som utnyttjade sin hustru och dotter som arbetskraft följs inte upp av några längre resonemang.

Av allt att döma finns det inga skäl att betvivla Hammarlunds omdömen om Crusenstolpe, men valet att inte öppet analysera hans skrifter och formuleringar gör att hans gärning framstår som onödigt vag och undanglidande för läsaren. Som djuplodande skildring av ett dramatiskt människoöde eller som en analys av de sätt varpå Crusenstolpe och hans likasinnade kunde använda sin satiriska begåvning i tider av restriktiv tryckfrihetslagstiftning fungerar boken därför mindre väl. Däremot lyckas författaren utmärkt med att ge en klargörande och övertygande bild av hur politik kunde bedrivas under första halvan av 1800-talet.

Publicerad i Respons 2017-5