Drabbande om en bortglömd tragedi i svensk historia

Det är lätt att förstå att Magnus Västerbros bok Svälten charmade Augustprisjuryn till den grad att de gav den priset som Årets svenska fackbok. För detta är högkaratig populärvetenskap, en bok där torr akademisk forskning tillsammans med gripande skildringar av enskilda människoöden ger en levande skildring av Sveriges sista – eller i detta klimatkollapsens tidevarv bör man kanske säga ”senaste” för säkerhets skull – hungersnöd, de tre famösa ”nödåren” 1867, 1868 och 1869. Boken har sina hjältar, de som försökte göra något för att hjälpa de svältande, men överlag är det ingen vacker bild han tecknar av detta svenska samhälle, dess fattigdom och moraliska skröplighet, där tiotusentals mer eller mindre vanmäktiga människor led och dog medan en överhet fullpumpad av liberala dogmer och förakt för svaghet smörjde kråset och tittade bort. Västerbro har skrivit en drabbande bok om en bortglömd tragedi i Sveriges historia.

Bokens kärna tre är kapitel som behandlar vardera ett av de tre nödåren, ”det kalla året” 1867, ”det varma året” 1868 och ”det svåra året” 1869 som Västerbro kallar dem. Berättelsen börjar i Norrland, som vintern och våren 1867 hemsöktes av en extrem kyla – en sådan som inträffar en gång eller två per årtusende – ända in i juni. I detta karga land var marginalerna små och många gick hungriga även goda skördeår. Nu slog skörden fel i stora delar av landsdelen. Hösten var inte långt gången när hungern grep omkring sig. Och hungrande människor handlar inte, investerar inte, hyr inte; ekonomin kollapsade.

I detta nödläge gjorde kommuner, länsstyrelser och regeringen – mycket litet. Den svenska statsmakten var inte särskilt stark och tidens överhet var svårt anfäktad av både en lutheransk syn på arbete och fattigdom och av en liberal marknadsdogmatik. Att ge någon större ovillkorad hjälp var det därför inte tal om, för det skulle bara lära de fattiga lättja och vänja dem vid att leva på välgörenhet i stället för i sitt anletes svett. Och bäst var så klart att låta den berömda marknaden verka i fred så att den utan statlig klåfingrighet kunde utöva sin mystiska magi på livsmedelsproduktion och -priser.

Att ge någon större ovillkorad hjälp var det därför inte tal om, för det skulle bara lära de fattiga lättja och vänja dem vid att leva på välgörenhet i stället för i sitt anletes svett.

Så gick tankegångarna, men opinionen var inte lika hjärtlös och till slut beslöt regeringen ändå att organisera en hjälpinsats, om än i liten skala och på bistra villkor. Pengar frigjordes för kortfristiga lån, som i dessa tider där sparsamhet med statens medel var ledord bara gavs mot borgen, något som så klart uteslöt de allra fattigaste och mest behövande. Den gick i stället till de mer välbärgade, de som hade ett rejält hemman att ställa som säkerhet. De fattigaste erbjöds i stället mat mot nödarbete. Halvdöda av svält tvingades de mitt i vintern gräva diken och bygga vägar. Och när regeringen väl kom till skott var tiden långt liden. Bottniska viken frös till och vägarna snöade igen, all hjälp hann inte fram. Så människor led och dog som flugor, under vintern, våren och ända fram till sommaren 1868, då en god skörd gjorde slut på svälten i Norrland.

Vid det laget stod det klart att landet stod inför en ny missväxt, nu i ett brett bälte över södra Sverige där sommaren var outhärdligt varm och torr. De som genomlidit 2018 års värmebölja känner igen sig: förbränd spannmål, brinnande skogar, uttorkade sjöar. Hjälpinsatserna blev först lama. Kommunerna var inte rustade för att göra något och regeringen valde att anslå blott en symbolisk summa, mindre än förra året; man fick ju inte slösa med statens medel (även om pengarna cyniskt nog räckte till tronarvingens Oscars bröllop). Följderna lät inte vänta på sig: endemiskt tiggeri, exploderade brottslighet, hunger och död, framför allt i Småland och Blekinge.

Under våren 1869 kom ändå litet hjälp igång, som tidigare mest lån och nödarbete. Än en gång var hjälpen för snål och kom för sent. Över hälften av de 27 000 som förlorade livet under nödåren dog under första halvan 1869, fram till det att en god skörd bärgades och gjorde slut på den akuta nöden. Västerbro rundar av kapitlet om 1869 med att sammanfatta nödårens konsekvenser i siffor: om man räknar samman de som dog, de som aldrig föddes (eftersom svältande människor förlorar sexlusten och alstrar färre barn), de som emigrerade, förlorade Sverige minst 200 000 invånare under nödåren. Statens statistisk visar på stora ökningar av antalet skilsmässor, självmord, stölder, utmätningar i nödårens spår, siffror som döljer otaliga personliga tragedier. För att hitta något lika förödande i Sveriges historia måste man gå hela vägen tillbaka till pest- och hungeråren 1711–1713, konstaterar Västerbro.

Efter att ha lotsat läsaren genom nödåren tar sig Västerbro an deras mer långsiktiga följder. Här ska han ro i hamn den tes som skymtar i bokens undertitel – ”Hungeråren som formade Sverige”. Han argumenterar för att nödåren blev en katalysator som skyndade på förändringar som redan låg i tiden, framför allt ”ett skifte i mentalitet” som fick ett växande antal vanliga svenskar att inse att de där uppe inte brydde sig om dem det minsta. Inte minst utlöste nödåren den första stora emigrationsvågen, betingad av fattigdom och förtryck. Så långt, så väl, men från ett i svårbestämd grad ökat missnöje till slutsatsen ”därefter blev sig Sverige aldrig riktigt likt igen” (s 349) är steget stort. Snarare var det mesta sig likt under hela 1870-talet.

De stora förändringarna kom senare – en stark organiserad politisk opposition med reformkrav växte fram först mot slutet av 1880-talet och det dröjde fram till runt 1910 innan landet tog sina första stapplande steg mot allmän rösträtt och välfärdssamhälle – och det under impulser utifrån. Västerbro är medveten om detta, och ändå mynnar kapitlet ut i den svårbevisbara slutsatsen att nödåren ”skyndade på” förändringarna och de ”kanske” kan ses som slutpunkten i ”berättelsen om det gamla Sverige”. Resonemangen saknar konkretion, reder inte ut eventuella orsakssamband och det hela blir litet vagt – ”kanske”? Det är inte så litet ironiskt att Västerbro själv i detta kapitel skriver om att forskare alltid riskerar att överskatta sitt studieobjekts betydelse, den kronologiska chauvinism som ofta drabbar historiker, och ändå sätter han själv en fot i fällan. Detta kapitel har alltså sina brister, vilket inte är att säga att det är ointressant.

Boken rundas av med ett slutord där Västerbro rör sig över världen från 1800-talet och fram till i dag och in i framtiden, vrider och vänder på frågor som matproduktion, fetmaepidemi, svält, överbefolkning och klimatkris. Visst står världen inför stora utmaningar, säger han, men det finns också hopp. Redan i dag produceras det enligt en beräkning mat nog för att mätta tolv miljarder människor, så många vi troligen kommer bli när vi är som flest. Han slår fast att någon modern demokrati aldrig har drabbats av en riktigt hungersnöd; det gör i dag blott diktaturer och krigszoner. Hungerns framtid handlar om mänskliga val, om politik, det finns en väg framåt. Han staplar forskning, iakttagelser och frågor på varandra. Både den som fruktar civilisationens nära förestående undergång och den som tror att mänskligheten går en ljus framtid (med mätta magar) till mötes får här något att tänka på.

Svälten är den första bok som tar ett samlat grepp över alla tre nödåren och kastar ljus över en tämligen bortglömd, för att inte säga förträngd, del av Sveriges historia, vilket i sig är något av en populärvetenskaplig kulturgärning. Boken har också många förtjänster. Den är välskriven. Västerbros stil är lätt och ledig, med en närmast skönlitterär känsla för detaljer och slående citat och ett stråk av mörk humor. Han förklarar bra, kombinerar akademisk forskning och kontext med fina skildringar av tidsandan och av enskilda människoöden. Han kritiserar och diskuterar tidens hjärtlöshet utan att skriva läsaren på näsan, han sätter in människors agerande i deras historiska sammanhang.

Ur bortglömda källor, dammiga doktorsavhandlingar och obskyra tidskriftsartiklar skriver Västerbro fram en finstämd, fyllig, myllrande skildring av Sverige i mitten av 1800-talet, denna outvecklade, fattiga, småskurna, gråtrista halvdiktatur i Europas tassemarker. Han avhandlar klimatet och skiftena, den demografiska transitionen och hemmansklyvningen, kyrkans makt och folkskolan, klassklyftorna och förtrycket, korruptionen och ämbetsmannaväldet, järnvägsbyggandet och den gryende industrialiseringen, strejkerna och hungerkravallerna, den första stora vågen massemigration samt det politiska systemet, hela vägen från ofta ogina kommungubbar och oengagerade landshövdingar upp till riksdagsmän, statsråd och monarken själv, som sällan har framställts som en så osympatisk person som här: en sybaritisk, syfilitisk sexmissbrukare. Västerbro tycks ha läst sin Wilhelm Moberg och sin Bunny Ragnerstam; hans 1860-talssverige präglas av bråddjupa klassklyftor och hätska konflikter. För dem som tror att Sverige är ett land som alltid har präglats av jämlikhet och förhandlingskultur har Västerbro skrivit ut en hästkur som borde bota sådana romantiska vanföreställningar för gott.

Detta är en bok om svält och Västerbro ger en inträngande skildring av vad det innebär att svälta. Han beskriver svälten som fysiologiskt fenomen, vad den gör med människokroppen: magen svullnar, håret blir rött i brist på protein, barn stannar i växten. Då de samtida vittnesmål han grävt fram ur arkiven inte räcker riktigt hela vägen tar han hjälp av Elina Kotjinas svälterfarenheter i belägringens Leningrad under andra världskriget för att skildra hur hungern känns och hur den undergräver människans moral. Och han berättar om svältens historia, denna människans ständiga ledsagare sedan urminnes tider. Alla är vi ättlingar till människor som överlevt svält. Tobakatastrofen för 75 000 år sedan skymtar här förbi ett par gånger tillsammans med andra historiska svältkatastrofer, ett myller av historiska personer tar plats jämte de hungriga (och mätta) 1800-talssvenskarna: Nero, Elisabeth I, Martin Luther, Bob Geldof, Stefan Löfven …

Ibland är det svårt se någon röd tråd. Ett bärande narrativ saknas.

Om det låter spretigt så är det för att det är spretigt. Ibland är det svårt se någon röd tråd. Ett bärande narrativ saknas. I myllret finns det dock mycket att hämta för den som inte överväldigas av alla utvikningar: drabbande människoöden, en fin tidsbild av Sverige i slutet av 1860-talet, lärdom om och reflektionen kring den svältande människan, resonemang kring den mänskliga hungerns framtid. Västerbros bok om nödåren är långt mer än vanlig populärhistoria, den växer ut till en tankeväckande, allmänmänsklig, närmast existentiell betraktelse om vad svält alltid har gjort med och än i dag gör med människan som kroppslig, social och moralisk varelse.

Publicerad i Respons 2018-6