Ekonomipriset och nedmonteringen av välfärdsstaten

Framtidsoptimism präglade slutet av 60-talet och förväntansfullt talades om att 70-talet skulle bli en skördetid. Tiden sedan andra världskriget hade präglats av stark ekonomisk tillväxt och välfärdsstatens uppbyggnad. Nationalekonomin, som tidigare varit känd som den ”dystra vetenskapen”, hade utvecklat nya verktyg som nationalräkenskaper och ekonometri vilket öppnade nya möjligheter att mäta, analysera och styra samhällsekonomin. J.M. Keynes läror genomsyrade den ekonomiska politiken och kända nationalekonomer deklarerade att man nu lärt sig att förebygga ekonomiska kriser. I denna optimistiska tid firade Sveriges riksbank 1968 sitt trehundraårsjubileum med att bilda ”Riksbankens Jubileumsfond” till stöd för humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning och toppade med att inrätta sitt ”pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne.” Priset var kontroversiellt när det inrättades och har fortsatt att stå under debatt. Debatten har nu blossat upp igen, med och om boken The Nobel Factor – The Prize in Economics, Social Democracy, and the Market Turn av ekonomisk-historikerna Avner Offer och Gabriel Söderberg.

Bokens undertitel ger bara en antydan om det mångfacetterade innehållet. Man skulle kunna säga att den är uppbyggd kring en huvudmotsättning mellan socialdemokrati och neoklassisk, definierad som marknadsliberal, ekonomisk teori. Kring denna huvudmotsättning vävs en mängd olika historier, oftast underbyggda med en lång lista av källreferenser. Den centrala historien anges av undertitelns ”market turn”, omsvängningen från uppbygget av välfärdsstaten till dess åtminstone partiella nedmontering. Fastän boken inte lider brist på tvärsäkra påståenden levereras den centrala historien med en del luckor, men med pusselbitar serverade så att läsaren själv får dra sina slutsatser.

Trots att bokens centrala tes måste uppfattas som att Ekonomipriset banat väg för marknadsliberalismen, visar författarna att det fram till 2005, då deras detaljerade granskning slutar, rått balans mellan ”höger- och vänster-lutande ekonomer”. Förutom Hayek (1974) och Friedman (1976) utpekas perioden 1990–1997 som klart högerinriktad. Men även under denna period nåddes en viss balans, för det är inte bara tvivelaktigt utan direkt felaktigt att placera Ronald Coase (1991) och Douglass North (1993) i högerburen tillsammans med marknadsfundamentalister som Becker (1992), Lucas (1995), eller Merton och Scholes (1997). Av någon anledning går viktiga markörer för det marknadsliberala skiftet mer eller mindre under författarnas radar: Stigler (1982) och Buchanan (1986). Dessa hade, i högre grad än Hayek och Friedman, lett den teoretiska argumentationen för nedmonteringen av den offentliga sektorn. När de fick priset hade en kantring redan skett, både inom den svenska ekonomkåren och inom socialdemokratin. Vår slutsats är att Ekonomipriset mer speglat och gett legitimitet åt än röjt väg för paradigmskiftet.

Ekonomipriset upprätthåller onekligen nationalekonomins hybris som en gång motiverade prisets tillkomst. En skillnad mellan då och nu är att svenska nationalekonomer i stort försvunnit från den samhällspolitiska debatten.

En av bokens trådar mer än antyder att Ekonomipriset smiddes som ett vapen för marknadsliberalismens revansch. I en intressant utflykt får läsaren stifta bekantskap med 30- och 40-talets Bank of International Settlements (BIS), som ursprungligen sattes upp för att hantera skadeståndskraven på Tyskland från Versailles-freden men som, efter att kraven avskrivits (1932), levde kvar som ett samarbetsorgan för centralbankerna. Dessa senare omfattade långt in under andra världskriget tyska Reichsbank och BIS:s historia framstår som minst sagt solkig. BIS leddes av svensken Per Jacobsson, som var en enveten motståndare till de nya ekonomisk-politiska teorier som mejslades fram av J.M. Keynes och mer eller mindre samtidigt Gunnar Myrdal, Bertil Ohlin och andra i Stockholmsskolan.

Jacobsson knyts, fast författarna medger att dokumentationen här är bristfällig, till kretsen kring Mont Pèlerin Society, en sammanslutning bildad av F.A. von Hayek och med ett program manifesterat av dennes bok The Road to Serfdom (1944). Jacobsson kom på 50-talet att efterträda en annan svensk, Ivar Roth, i ledningen för Internationella valutafonden (IMF). Ivar Roth hade under många år varit chef för Riksbanken, men kommit i konflikt med den socialdemokratiska regeringen i slutet på 40-talet.

Som förmodat partilojal tillsattes så småningom Per Åsbrink som riksbankschef. Roth och Jacobsson samarbetade för att ta hand om Åsbrink i dennes internationella uppdrag som följde med posten som riksbankschef. Åsbrink kom alltmer att företräda den linje för centralbankens oberoende ställning som gällt före kriget och som obstinata bankchefer slogs för i både England och Västtyskland. Det var Åsbrink som väckte idén om ett ”Nobelpris” i ekonomi och kungjorde det på ett sätt så det blev politiskt omöjligt att avslå, hävdar författarna. Sverige var socialdemokratins mönsterexempel, nu blev den attackerad inifrån och Ekonomipriset formade en spjutspets för skiftet till de marknadsliberala lösningar som skulle komma.

Historien är välskriven och suggestiv, det ser ut som en plan regisserad av övervintrande motståndare till keynesianismen och socialdemokratin, centralbankschefer och förbundna i Mont Pèlerin Society. Men den starka antydan som görs om en uttänkt plan, och som i efterhand kan ses som en sådan, tar för lätt på orsakssammanhangen. Vi kan vara överens om att den följande händelseutvecklingen kom att spela Mont Pèlerin Society och marknadsliberalerna i händerna, men både utelämnade pusselbitar och en del av författarnas egna argument erbjuder en annan tolkning av förloppet. Den anmärkningsvärt nog utelämnade pusselbiten stavas ”stagflation”, ett ord som slog igenom i början av 70-talet och betecknar en samtidig förekomst av inflation och ekonomisk stagnation med arbetslöshet. Detta var ett nytt fenomen som inte stämde med den då accepterade teorin att det ena mer eller mindre uteslöt det andra.

Milton Friedman (medlem i Mont Pèlerin Society!) hade i ett tal 1967 (publicerat 1968) kritiserat idén att man kunde bekämpa arbetslösheten med en expansiv penningpolitik, eftersom förväntningar om stigande inflation så småningom skulle driva upp inflationen och återskapa den tidigare arbetslösheten. Fastän Friedmans förklaring rörde sig inom ramen för en sluten ekonomi och naturligtvis inte kunde ta hänsyn till de så kallade petrodollar som överflödade världsekonomin efter oljekrisen 1973–74, blev detta till en slagkraftig kritik mot keynesianismen.

Hos Offer och Söderberg framstår det som om vändningen från keynesianism till marknadsliberalism redan hade skett bland de tongivande svenska ekonomer som kom att ingå i (Nobel)priskommittén och var fullbordad omkring 1970, men så var knappast fallet. Assar Lindbeck, som var Per Åsbrinks specielle rådgivare redan tidigt på 60-talet och sedan under 25 år tongivande i priskommittén, uttryckte i sin kritik av nyvänstern 1970 renodlat ”keynesianska” idéer: ”Som man kan inhämta i varje elementär lärobok i ekonomisk politik finns det i dag möjligheter att med hjälp av penning- och finanspolitiska åtgärder hålla den totala efterfrågan just så hög som man önskar.” (Den nya vänsterns politiska ekonomi, Aldus Bonniers.)

Finansminister Gunnar Sträng kritiserades under första halvan av 70-talet gemensamt från LO, SAF och den borgerliga oppositionen för vad som sågs som åtstramningspolitik (”idiotstoppet”). I Nationalekonomiska föreningen 1973 krävde både Assar Lindbeck och Erik Dahmén en mer expansiv politik. Dahmén tog i på skarpen och talade om ”det rent statsfinansiella bokhålleriet, som tyvärr numera åter kommit nästan i centrum och spöklikt erinrar om 20-talets synsätt” (citerat efter Lönnroth, ”Ekonomernas rationella åsiktsbyten 1968–1988”, Ekonomisk Debatt, 3/1988). Bland svenska ekonomer kom vändningen till ett mer renodlat marknadsliberalt synsätt först i början av 80-talet, men ännu 1983 skrev Erik Lundberg ett försvar för keynesianismen i Ekonomisk Debatt. Denne, som i boken framstår som en drivande marknadsliberal hade då lämnat priskommittén och i belöningen av Stigler och Buchanan kan man spåra Ingmar Ståhl och Assar Lindbeck.

Den socialdemokratiska regeringen och finansminister Kjell-Olof Feldt var snabbare i vändningen än nationalekonomerna som skrå och drev med den så kallade tredje vägens politik igenom utbudsorienterade avregleringar helt enligt det marknadsliberala protokollet.

Motsättningen mellan socialdemokrati och neoklassisk ekonomisk teori härleds i bokens inledning till motsatta synsätt på ”osäkerhet” eller vad som på svenska bättre skulle kallas ”trygghet”. För socialdemokratin löses trygghetsproblemen med ett politiskt bestämt system av transfereringar, därav välfärdsstaten. Enligt neoklassisk teori fungerar det bättre med marknadslösningar, som erbjuds genom lån, sparande och försäkringar. Men denna motsättning mellan två monolitiska enheter faller sönder allteftersom boken framskrider, både för att det påvisas att de rent marknadsliberala eller nyliberala nationalekonomerna fortfarande utgör en minoritet inom professionen (i USA) och för att den svenska socialdemokratin förändrats och ibland varit drivande i ”the market turn”.

Den kritik som Offer och Söderberg riktar mot nationalekonomin för att den sysslar med konstruerade stereotyper slår som synes tillbaka på dem själva. Beträffande Ekonomiprisets tillkomst är en alternativ förklaring att det manifesterade nationalekonomins självförtroende, för att inte säga hybris, i slutet av 60-talet. Priskommitténs förste ordförande Erik Lundberg hävdade själv vid det ekonomisk-historiska seminariet i Lund i början på 80-talet att det hade rått delade meningar bland nationalekonomerna, men att den som mest bestämt talade för inrättandet av ett Ekonomipris varit Gunnar Myrdal.

Att detta sades i efterhand, när Myrdal fått finna sig i att dela priset med Hayek 1974 och uppleva Friedman som pristagare 1976, vederlägger naturligtvis inte konspirationsteorin. Priset till Hayek 1974 framstår i själva verket som gåtfullt. Som författarna påpekar hade han blivit extremt marginaliserad både vetenskapligt och personligt under den keynesianska eran och det fanns inte mycket som tydde på att han skulle bli en ledstärna för den ekonomisk-ideologisk-politiska omsvängning som skulle komma. Kanske var priset till Hayek priskommitténs sätt att ge en knäpp på näsan åt den internationellt hyllade, men självsäkre Gunnar Myrdal. Friedman som pristagare 1976 var ett kontroversiellt val, men en spegling av amerikansk mer än svensk ekonomisk debatt.

Offer och Söderberg har rätt i att marknadsliberala ekonomer belönades under det som kommit att benämnas Washington Consensus (mellan IMF och Världsbanken), det vill säga agendan för avreglering, privatisering och nedmontering av staten, en dogm som hade avgörande inflytande över strukturanpassningspolitiken i utvecklingsländerna och chockterapin i Östeuropa och det sammanfallna Sovjetväldet. Likväl är katalogen över pristagare under denna period mer varierad än den ganska monolitiska ekonomisk-politiska diskursen i Sverige, där Sven Grassmans strid som den siste keynesianen är sorgligt belysande.

Trots att Assar Lindbeck ägnas stort utrymme kommer han förvånansvärt billigt undan. Han kritiseras visserligen för bristfälligt empiriskt underlag för sina teorier, men vacklan mellan österrikisk (Hayek) och neoklassisk teori ses som ett försonande drag. Vad som undgått författarna är Lindbecks drivande roll i amerikaniseringen av svensk nationalekonomi, dock utan den mångfald som ryms inom den amerikanska ekonomkåren. Rollen som ordförande i priskommittén (1980–1994) gav Lindbeck en plattform och en granskning av den svenska strömlinjeformningen under denna tid, med utfrysningen av Sven Grassman som ett exempel, är en lucka i boken. Grassman hade nått en framskjuten position men fick betala dyrt för sitt fasthållande vid keynesianismen.

Offer och Söderberg avslutar sin bok med att återknyta till en kritik av nationalekonomin som vetenskap och dess bas i den neoklassiska jämviktsteorin. Författarna tycks här bortse från att även den så kallade välfärdsekonomin, som utgjorde en teoretisk grund för den socialdemokratiska välfärdsstaten, utgick från jämviktsidén. Skillnaden är att välfärdsteorin erkänner existensen av marknadsmisslyckanden och söker botemedel genom intervention, något som marknadsliberalismen inte godtar. Paradigmskiftet har tveklöst lett till att viktiga samhällsfrågor marginaliserats inom den ekonomiska forskningen, exempelvis den växande förmögenhets- och inkomstojämlikheten som kommit att bli ett växande samhällspolitiskt problem. Författarna tar upp förkärleken för modellbyggande framför studier av den reala ekonomin och teorins beroende av så kallade rationella förväntningar som exempel.

Samtidigt visar de att empiriska studier numera dominerar i nationalekonomiska tidskrifter, men diskuterar inte relevansen av dessa tillämpningar och så kallade naturliga experiment. Här kunde de förenat sig i kritiken från Angus Deaton (pristagare 2015), som ifrågasätter försöken att imitera naturvetenskaperna. Ekonomipriset upprätthåller onekligen den nationalekonomins hybris som en gång motiverade prisets tillkomst. En skillnad mellan då och nu är att svenska nationalekonomer i stort försvunnit från den samhällspolitiska debatten. The Nobel Factor ifrågasätter Ekonomipriset men presenterar ingen explicit slutsats. Borde det skrotas? Det är karaktäristiskt att det tog femtio år (2009) innan en kvinna, Ellinor Ostrom fick priset – och hon var statsvetare. Där har vi en given slutsats: inte skrotning men en breddning till ett pris i samhällsvetenskap!

Publicerad i Respons 2017-3