En total tro på dogmerna från Moskva

Fenomenet Gauche caviar, kaviarvänster, är fascinerande. Den nedsättande och raljanta benämningen uppstod i Paris under 1980-talet, men fenomenet är betydligt äldre än så. Fascinationens kärna ligger i upplevelsen av hyckleri, i tanken att det rör sig om en samling välnärda skenradikaler som predikar jämlikhet och revolution. Om det till diskrepansen mellan paroll och livsföring dessutom läggs ett element av förnekelse är bilden fullständig. Kommunistisk repression kan inte finnas. Och om den ändå erkänns bagatelliseras den. Ungefär som när Hilding Hagberg kommenterade dödsskjutningarna vid Berlinmuren 1961 med ett lakoniskt ”jo, men det var ju en olycka i Enskede också”. 

Titeln på Martin Jonols bok Stalin på Östermalm (stalinister på Östermalm vore kanske mer korrekt) behandlar en del av den svenska kaviarvänstern. Mer exakt är det Jonols egen släkt som står i fokus, en sorglustig samling kommunister av olika schatteringar som använde mormoderns Leninpris för att köpa fåtöljer på Svenskt Tenn. Jonols karakteriserar sig inte själv som kommunist, och möjligen skulle man därför kunna se boken som en uppgörelseskrift. Men det är knappast rätt. Tvärtom finns drag av både försoning och värme i texten, men framför allt av just den fascination som beskrivits ovan. 

’Renegat’ är på denna ideologiska flank ett skällsord av helt annan magnitud än ”till höger”. I själva verket kan man hata personer i den relativa ideologiska närmiljön mer än personer med diametralt motsatta uppfattningar.

Många gestalter flimrar förbi i texten, men man kan identifiera tre huvudpersoner. För det första är det Jonols själv och hans behov av terapi efter att ha vuxit upp i denna kommunistiska storfamilj som står i fokus. Den andra är Jonols pappa, den i begynnelsen uppburna filosofen som skulle skriva en avhandling om hur man blir lycklig men som i stället blev pissoarvaktmästare. Den tredje är Jonols morfar, Gustav Johansson. Det är han som är den egentliga huvudpersonen, den verkliga stalinisten på Östermalm. En måttligt skräckinjagande sådan dock, snarare en godmodig gamäng som skrev kupletter åt Karl Gerhard och tyckte om att äta ost och dricka pilsner. Han dinerade visserligen med Vysjinskij, Moskvarättegångarnas exekutor, men var samtidigt inte värre än att också Säpo kunde beskriva honom som ”hjärtegod” och som ”ett stort barn”. 

Gustav Johansson (1895–1971) är en central gestalt i den svenska kommunismens historia. Han föddes i Ransberg i Västergötland, växte upp i armod, blev i unga år charkuteriarbetare och gled så småningom in i den socialdemokratiska ungdomsrörelsen. Som så många i denna gick han åt vänster i partisplittringen 1917, och i alla de efterföljande avknoppningarna gjorde han detsamma. 1921 skulle Kominterns anslutningsteser antas, vilket ledde till att en första grupp under den blivande försvarsministern Ivar Vennerström sipprade tillbaka in i moderpartiet. Johansson stod kvar. 1924 sparkades den gamle ungdomsidolen Zäta Höglund ut ur Komintern. Johansson stod återigen kvar. 1929 ställde SKP in sin första maj-demonstration på grund av dåligt väder. Den dåvarande ledningen med Nils Flyg och Karl Kilbom blev utskrattade i Moskva. Den tyske Kominterndelegaten Walter Ulbricht påminde om att det under revolutionen alltid är dåligt väder, och ut åkte både Flyg och Kilbom. Principfast och lojal stod Gustav Johansson ännu en gång kvar. Inte en tum skulle ges åt reformister och socialfascister. Efter den palaver som utbröt på hemmaplan blev Johansson så småningom redaktör för den nystartade tidningen Ny Dag och där kvarstod han till 1959. Han satt också i riksdagens andra kammare fram till 1962. Jonols berättar att det i morföräldrarnas våning fanns ett imponerande porträtt i olja av morfadern, på socialistrealistiskt sätt omgiven av byggnadsställningar. Proveniensen var oklar, men tanken var sannolikt att den skulle hängas i Regeringskansliet efter att revolutionen fullbordats. Så skulle den principfaste stalinisten tackas. Inte ens efter att Chrusjtjov börjat revidera bilden av Stalintiden på den 20:e partikongressen 1956 tycks Johansson ha sett några flagor i Stalins verk. 

Historiker brukar inte vara särskilt förtjusta i att psykologisera, men icke desto mindre är det svårt att efter läsningen av Jonols bok inte fundera i sådana banor. Vad utmärker ett gauche caviar-psyke? Hur förhåller man sig till faktum att den levnadsstandard man tar för given förvägras nästan alla i de mönstersamhällen man hyllar? Är det ens en fråga som tränger sig på? Det tycks inte så. Ska man ändå försöka samla ihop några karaktärsdrag skulle det möjligen vara följande. 

För det första hatar man avfällingar. ”Renegat” är på denna ideologiska flank ett skällsord av helt annan magnitud än ”till höger”. I själva verket kan man hata personer i den relativa ideologiska närmiljön mer än personer med diametralt motsatta uppfattningar. Jonols berättar om hur morfar Gustav kunde stå och klucka i riksdagskorridorerna med flera högerpartister. Gamla kommunistiska medkämpar som inträtt i socialdemokratin bemöttes däremot med iskyla. 

För det andra kan man tala om en oförmåga att löpa linan ut. Jämlikhet är ett oomkullrunkeligt ideal, men någonstans får det ändå finnas en gräns. Som flera andra i den kommunistiska rörelsen kom Gustav Johansson till Moskva för att studera vid Leninskolan. Med sig hade han sin hustru, professorsdottern Eva Palmær, och i sina radikala föresatser beslöt paret att inte ha något tjänstefolk. Det var kanske storstilat, men helt kunde man inte hålla sig. Någon ”liten människa” fick man ändå ha som kunde komma några timmar mitt på dagen. 

En tredje faktor är det teoretiska allvaret. Det fanns en total tro på dogmen och dess uttolkare i Moskva. Att i nuet tolka trossatserna rätt var dock inte alltid så lätt. Under sin existens lade Komintern flera gånger om den taktiska kursen allteftersom man ändrade tolkning av vilket stadium kapitalismen för tillfället var i. 1928 förkunnades ultravänstertaktiken. Då gällde det att vara offensiv och ideologiskt renlärig. Några år senare bytte man raskt till enhetsfrontstaktiken. Då skulle man i stället vara inkluderande och skapa politiska allianser. Ytterligare några år senare slöt Sovjetunionen en pakt med Hitlertyskland, fienden själv. 

Det gällde att hänga med i svängarna. Det är lätt att förstå att detta födde en viss nervositet bland partifunktionärerna. Var man inte tillräckligt snabb i vändningarna, alternativt så snabb i sina slutsatser att man föregrep Komintern, så åkte man ut. Det spända förhållningssättet gav upphov till litet olika beteenden bland partisterna. Sven Linderot, i tidens fullbordan partiledare, började supa och sparkade på fyllan ner Jonols treårige morbror för en trappa så att han sånär strök med. En annan satte en drinkpinne i halsen på sovjetiska ambassadens cocktailparty och dog på kuppen. En tredje började snatta skaldjur och kallades därefter i gemen för Knutte Krabba. Jonols bjuder på en del komiska interiörer, men de grundar sig i stressen över nyckfullheten från Moskva. Det går att känna ett mått av sympati. 

För det fjärde gäller det klockartron på kommunismen. Just beteckningen klockartro är i sammanhanget väl valt, det tar fasta på kommunismens pseudoreligiösa kvaliteter. I sin stora krönika om kommunismen som illusion beskriver den franske historikern François Furet revolutionens funktion som religionssubstitut. Andra forskare har poängterat att det sovjetiska bruket att bära fram porträtt av Stalin och Lenin starkt påminner om det ryskortodoxa bruket av ikoner. Det religiösa förhållningssättet går igen också i Johanssons sätt att se på världshändelserna. Jonols skildrar hur de yngre delarna av släkten, ofta maoister, gick hårt åt den gamle i samband med händelserna i Tjeckoslovakien 1968. Med trygg förvissning avvisade han sina barns invändningar. Tids nog skulle de få se. Det finns en mening i allt. Tiden för oss obevekligen mot kommunismen, vägarna dit kan te sig krokiga, men det finns en stor plan. Så förhåller sig bara en person som är säker på historiens egen agens, att tiden obevekligt för oss in i den kommunistiska rosenträdgården. 

Det är svårt att recensera Martin Jonols bok. Den kan inte kritiseras på facklitterära premisser. Hade det varit möjligt hade man kunnat anmärka på den underliga dispositionen med 183 staccato-artade kapitel, som löper över åtminstone tre olika tidsskikt och saxar mellan Säpo-rapporter, Johanssons texter, visor och dikter, berättelser och analysförsök på ett sätt som emellanåt gör läsaren förvirrad. Men det hindrar inte att de interiörer som beskrivs är rakt igenom fascinerande, och man lägger från sig boken med viss tacksamhet att det där socialistrealistiska porträttet aldrig fick hängas upp i något regeringskansli. 

Publicerad i Respons 2022-1