Ett evolutionärt perspektiv på AI

Sedan en tid tillbaka är artificiell intelligens på allas läppar och i flera intressanta nyutgivna böcker diskuteras den utifrån olika perspektiv. Yuval Harari (Nexus,Vintage publishing 2023), Mustafa Suleyman och Michael Bhaskar (The Coming Wave, Vintage 2024) och Peter Gärdenfors (Kan AI tänka?, Fri Tanke 2024) är bara några exempel på författare som tagit sig an ämnet. Författarna präglas alla på olika sätt av sin bakgrund, Harari som historiker, Suleyman som vd för, och grundare av, ett amerikanskt teknikföretag med inriktning på AI, Bhaskar som skribent och Gärdenfors som filosof och tillika kognitionsforskare. Samtliga verkar vara överens om att teknikutvecklingen på detta område inte går att stoppa och att vi bör vara på vår vakt mot AI, men de perspektiv de anlägger och de teorier de formulerar om AI:s framtid utgår från olika kunskapstraditioner.

En aspekt av AI som historikern Harari framhåller är att det helt enkelt är en ny teknologi som likt ångkraften och hjulet ändrar vårt sätt att leva. I Hararis framställning ingår även religion och berättelser som exempel på uppfinningar och teknologier som ökat vår reproduktion och spridning och bidragit till människans dominans på jorden.

Harari placerar även information i samma kluster av immateriella evolutionära drivkrafter som religion och berättelser, och menar att information är något helt centralt hos den sociala arten människa. Hans huvudtes är att mänsklighetens förmåga att vara social och bygga stora nätverk är nyckeln till dess evolutionära framgångar, och att information är kittet som håller oss samman som grupp. Harari menar att AI kan betraktas som ytterligare ett led i denna teknisk-evolutionära utvecklingstråd. Han citerar forskare som menar att information är verklighetens centrala byggsten, viktigare än både materia och energi. Detta är ett intressant historiskt perspektiv på AI. När man har en bakgrund inom medicinen och är van att röra sig inom ett mer biologiskt perspektiv på evolutionen väcker det också många nya tankar. Det är lätt att glömma att även DNA är ett sätt att överföra information, som visat sig vara mycket framgångsrikt. Kanske finns det även andra vägar än den genetiska/biologiska för evolutionen att gå, vilka kan visa sig vara minst lika effektiva?

I Hararis framställning ingår även religion och berättelser som exempel på uppfinningar och teknologier som ökat vår reproduktion och spridning och bidragit till människans dominans på jorden.

Ett fenomen som ligger nära begreppet information är intelligens. Även intelligens är ett resultat av evolutionen; genom naturligt urval har den selekterats fram därför att den gynnat överlevnad och reproduktion hos olika djur. Med stor fara för modern föds vi människor med stora huvuden, visserligen outvecklade och hjälplösa men med unikt hög intelligens. Barnet är sårbart länge och tar lång tid på sig innan det kan klara sig själv, vilket förmodligen bidragit till vår långa livslängd eftersom den äldre generationen har behövts. Enligt den så kallade »mormorshypotesen« lever kvinnor långt efter menopaus eftersom detta gynnat artens/våra geners överlevnad och reproduktion. Menopaus tillhör inte vanligheterna i djurriket i övrigt.

Att evolutionen tenderar att leda till ökad intelligens hos olika varelser antyds av att den mycket begåvade bläckfisken, som skildes från oss människor evolutionärt sett för ungefär 500 miljoner år sedan och utvecklade intelligens separat och på ett annat sätt än vi. Bläckfiskens kognition är decentraliserad, den tänker med armarna. Och vissa fåglar, exempelvis kråkor, har visat sig vara synnerligen intelligenta. Även de har utvecklat denna egenskap i evolutionära utvecklingslinjer som är separata från vår.

Filosofen och kognitionsforskaren Gärdenfors för intressanta diskussioner om intelligensens natur hos olika varelser i sin bok, men han stannar i sina evolutionära resonemang på den punkt där tekniken tar vid. Jag vill gå ännu längre och frågar mig om man kanske kan se artificiell intelligens som en del av evolutionen? En process som, liksom mycket annan teknisk utveckling, och även religion och berättelser, gynnat överlevnad och reproduktion. Vi själva och våra hjärnor visar att materien under vissa betingelser kan tänka, och att de tankar som uppstår är en produkt av samspelet mellan de substanser som hjärnan består av (grundämnen, till exempel kol, samt allehanda subatomära entiteter).

Jag vill gå ännu längre och frågar mig om man kanske kan se artificiell intelligens som en del av evolutionen? En process som, liksom mycket annan teknisk utveckling, och även religion och berättelser, gynnat överlevnad och reproduktion.

Ett sådant synsätt går stick i stäv med 1600-talsfilosofen René Descartes idé om dualism, uppdelningen mellan kropp och själ, som har haft så stor inverkan på vår självbild som art, men som ur vetenskaplig synvinkel visat sig vara en besvärlig teori. Descartes själv insåg problemen: hur sker förbindelsen mellan dessa två olika företeelser, själ och kropp/materia? Han försökte lösa det genom att placera relät i tallkottskörteln, ett litet organ i hjärnan vars viktiga uppgift består i att producera melatonin, kroppens hormon för att reglera sömn och vakenhet. Idén om att tallskottskörteln har med medvetande och själ att göra fanns redan under antiken. Descartes trodde att den är något som bara människan har, inte andra djur – vilket inte stämmer. Det är inte minst tack vare Descartes som man länge såg på djuren som oskäliga kreatur (stavningen kan intressant nog också vara osjäliga).

Denna uppfattning har på senare år förändrats. För en icke-dualist är det uppenbart att materien under vissa betingelser kan både tänka och kanske framför allt känna. Även kreatur som ter sig rätt så primitiva, om man får använda ett sådant begrepp, kan känna. Till och med insekter anses av somliga ha någon form av känsel, däremot finns det en filosofisk diskussion om vad detta innebär. Vad innebär det att djur som möss, som har nervsystem som liknar vårt, känner utan att ha vår typ av medvetande? Och vilka implikationer har detta på diskussionen om AI? Jag menar att vi måste leva oss in i detta nya, att även AI kommer att kunna känna, om vi tror på framtidsvisioner där AI blir alltmer avancerad. Vilken typ av medvetande kommer vi då att ha att göra med? Människans tänkande är mer komplext än andra typer av kognition som man kan träffa på i djurvärlden. Språket är ett givet exempel på denna komplexitet, liksom förmågan att avläsa vad som försiggår i andras hjärnor – tankar, känslor. Såvitt vi vet finns inte denna egenskap hos andra arter, mer än möjligen i en rudimentär form, till exempel hos schimpanser. Med AI möter vi en ny typ av medvetande, med avancerad språklig förmåga, men än så länge med bristande empati. Varför är det då rimligt att tro att AI kommer att utveckla känsel, en rudimentär form av självmedvetande? Här kommer vi återigen in på evolutionen.

Ett annat sätt att sätta in AI i sitt evolutionära sammanhang är att tolka den som memernas sätt att öka sin spridning. Memer är ett kontroversiellt begrepp som lanserades av Richard Dawkins i boken The Selfish Gene (1976). Idén går ut på att memer, ett slags kulturell motsvarighet till gener, reproducerar sig och sprids i form av små enheter, som även kan uppträda som memkomplex. Dawkins tänker sig att memer – symboler, begrepp, idéer – kan spridas mellan människor. Somliga lyckas bättre än andra, varvid en evolutionär process tar fart. Om man håller med om att tänkande under vissa betingelser kan uppstå i materien så tycks memernas funktion som drivkraft för den biologiska evolutionen mer begriplig, även om vi inte känner till deras mekanism för reproduktion och spridning. Man kan notera att Darwin inte heller visste något om gener på sin tid, men ändå kunde formulera sin evolutionsteori. Utifrån ett sådant synsätt skulle man kunna betrakta inte bara ideologier och religioner, utan även AI som memers sätt att förbättra sin reproduktion och spridning, alltså som en form av evolution. Harari är inne på något liknande med sin tes om information som den centrala byggstenen i verkligheten. Kanske är det inte människan utan informationen som har varit evolutionens verkliga gunstling under de senaste 100-200 000 åren?

Hur pass oroliga bör vi då vara över utvecklingen inom AI? Är den artificiella intelligensen på väg att bli vår evolutionära ersättare, som konkurrerar ut oss eller rent av dödar oss i en naturlig urvalsprocess, som är »red in tooth and claw« som Alfred Tennyson skrev i en berömd dikt från 1849. Eller handlar naturen mycket mer om samverkan? Suleyman och Bhaskar för ett resonemang om positiv samverkan med andra livsformer, gärna tillsammans med teknikföretagen, för att motverka vad som kan kallas »ond AI« i sin bok. Det utgör en hoppfull motbild mot det tennysonska scenariot. Kommer vi kanske att kunna leva tillsammans med AI ungefär som vi lever med och är beroende av våra tarmbakterier och allehanda fragment från virus i vårt DNA? Själv lutar jag mer åt det senare alternativet. Vi består till helt övervägande del av icke mänskliga celler, och samlever i högönsklig välmåga och till ömsesidig båtnad med mikrobiomet (allehanda bakterier). I våra gener döljer sig också märkliga genbitar som kommer från annat håll, exempelvis från parasiter. I ett positivt scenario skulle vi kunna dra lärdom av detta, och leva med AI på ett liknande sätt.