Ett språkgeni som tolkade Östeuropa

Sigvard ”Sigge” Lindqvist (1924–2004) var språkgeni och legendarisk lärare i ryska vid Försvarets tolkskola. Hans gamla elever, häribland jag, minns honom som en briljant och spränglärd, men föga militärisk undervisare med ett outtömligt förråd av sarkasmer. ”Vad är detta för kväkande ur okunnighetens träsk?” kunde han säga till en värnpliktig yngling som missat en rysk glosa. Men eftersom alla hans elever var utvalda skolljus blev ingen ledsen utan jobbade glatt vidare med inlärningen. Vi älskade Sigge, särskilt när han avvek från den militära undervisningsplanen för att föreläsa om Dostojevskij eller fornkyrkoslavisk språkhistoria. Många av oss har burit med oss hans lärdomar genom livet.

Men Sigge var inte bara lärare utan också en utomordentlig reporter som kunde tala många länders språk och ta sig fram nästan överallt, inte bara i det forna Sovjetunionen utan i hela Östeuropa. Hans reportage publicerades i form av livfulla och välinformerade understreckare för Svenska Dagbladets läsare mellan 1959 och 1974, då det kalla kriget ännu pågick som värst. Efter hans död har nu ett par av hans elever från Tolkskolan, domaren Frank Orton och ekonomijournalisten Sven-Ivan Sundqvist, givit ut en samlingsvolym med dessa resereportage från olika kommunistiska öststater. Mycket har förvisso hunnit ändra sig sedan dess, men Sigges texter står sig förträffligt och är väl värda att läsa i bokform också i dag. 

Han kunde gå in på ungerska krogar eller slovenska värdshus och slå sig i slang med vem som helst över en flaska vin, bli du och bror med de mest vidunderliga original och få de märkligaste förtroenden.

Vad är det då som gör att man fortfarande gläds åt dessa texter? Kanske först och främst att de är lyckligt obesmittade av dåtidens politiska retorik, såväl den kommunistiska som den antikommunistiska. Sigge var tillräckligt språkkunnig och välunderrättad om varje land för att kunna ta sig förbi de ideologiska fasaderna och samspråka personligt med såväl vanliga människor som upphöjda dignitärer. Han kunde tala med polska bönder på bönders vis och med ryska generaler på soldatspråk. Han kunde gå in på ungerska krogar eller slovenska värdshus och slå sig i slang med vem som helst över en flaska vin, bli du och bror med de mest vidunderliga original och få de märkligaste förtroenden. Dessutom var han tillräckligt historiskt bildad för att kunna se rumänerna som de antika dakernas ättlingar och balkanländernas folk som präglade av såväl Bysans som det osmanska Turkiet. Trots järnridån lyckades han reda ut de mest bisarra förhållanden i den sovjetstyrda världen med intelligent ironi och medmänsklighet som gör att man alltid befinner sig väl i hans sällskap. Boken kan säkert ännu användas som vägledning för resor i österled fast järnridån numera påstås vara avskaffad.

Däremot finns det knappast något som motiverar att bokomslaget pryds av bilder på soldater, stridsvagnar och vapen. Det här är en bok som främst handlar om civilister för civilister, trots att den utgivits av Svenskt Militärhistoriskt Arkiv. Det tackar vi för!

Publicerad i Respons 2018-5