Folkmordets tre linjer i historien

Lundahistorikern Klas-Göran Karlsson har skrivit en kort bok om ett stort ämne: folkmord. För att vara en svensk historiker har han ovanligt goda förutsättningar för att skriva om det ämnet, eftersom han tidigare har forskat om såväl Förintelsen som de kommunistiska ländernas massmord och ungturkarnas folkmord på armenierna. 

Det är inte något enkelt ämne Karlsson behandlar. Folkmord används både som ett historiskt beskrivande och som ett juridiskt begrepp. Det har bidragit till att begreppet är kontroversiellt och omtvistat. I vissa fall har definitionen av massmord och våld som folkmord vållat debatt och oenighet. År 2010 beslöt till exempel den svenska riksdagen att erkänna folkmordet på armenier och andra kristna grupper i det osmanska riket år 1915 till 1917 men med minsta möjliga marginal. Erkännandet gjordes med 131 röster mot 130 och med 88 ledamöter som inte röstade eller inte var närvarande under omröstningen. Massakern på 8 000 muslimska bosnier i staden Srebrenica år 1992 är också ett exempel på en händelse där man diskuterat om det var ett folkmord eller inte. Karlsson menar att detta är det ”grövsta exemplet” på ett folkmord i Europa sedan det andra världskriget. Den internationella brottsmålsdomstolen i Haag har slagit fast att det handlade om ett folkmord, men den slutsatsen har ifrågasatts, i Sverige till exempel i samband med diskussionerna om nobelpriset i litteratur till Peter Handke hösten 2019. 

Med FN:s konvention från 1948 definierades folkmord som avsiktliga gärningar för att ”helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp”. Folkmord handlar enligt FN också om att gruppen tillfogas skador eller påtvingas livsvillkor som helt eller delvis leder till gruppens undergång. I den juridiska definitionen är avsikten helt central – endast om man kan visa att det fanns en avsikt att begå folkmord kan förövarna dömas. Statligt organiserad terror eller etniska rensningar är förvisso svåra brott, menar Karlsson, men handlingar som fått oavsiktliga konsekvenser kan inte kallas folkmord. Andra forskare har använt ett funktionalistiskt perspektiv, som ser folkmord som en form av strukturellt våld som inte styrts av just en avsikt att utplåna en hel grupp.

I ett antal korta kapitel diskuterar Karlsson olika aspekter på folkmorden. Här är det kategorin folkmord som det handlar om. Det är inte självklart att göra så. Somliga skulle nog invända att ett antal folkmord är unika och att man inte hur som helst kan jämföra dem med varandra. Karlsson har med de tyska nazisternas folkmord på judarna, Förintelsen (som Karlsson stavar med litet f) i den jämförande diskussionen, samtidigt som Förintelsen brukar framställas som en unik händelse. Redan i maj 1942 hävdade den polska judiska och socialistiska organisationen Bund att Nazityskland mördat 700 000 judar i Polen och att detta var ”den största massakern i världshistorien”. Numera är det snarast självklart att karaktärisera Förintelsen som unikt. 

Karlsson går igenom en rad aspekter på folkmorden. I vilken utsträckning är de knutna till krig eller revolutioner. Har det spelat roll att många människor dött på grund av våld för att göra folkmorden möjliga? Vilken roll har en ideologi som motiverat folkmordet spelat? Är folkmord en modern företeelse? Just det jämförande greppet gör det möjligt för Karlsson att diskutera sådana frågor, vilket knappast varit möjligt om folkmorden beskrivits som historiskt unika händelser.

Karlsson jämför Förintelsen med folkmordet på armenierna på en rad punkter där han menar att det fanns viktiga likheter. Men så finns också de viktiga skillnaderna – Förintelsen blev ett systematiskt och industriellt genomfört folkmord till skillnad från folkmordet på armenierna.

Karlsson tar sedan upp ett antal folkmord, sorterade efter tre folkmordslinjer. Den första är de koloniala folkmorden. Den historien börjar med den spanska koloniseringen av områden utanför Europa på 1500-talet. Infödda befolkningar drabbades oerhört svårt av den europeiska koloniseringen. Befolkningen i det aztekiska riket i nuvarande Mexiko minskade från 12 miljoner när Cortez och spanjorerna kom dit 1519 till cirka en miljon år 1600. En bidragande orsak var de många sjukdomar spanjorerna hade med sig. Mässlingen blev till exempel en sjukdom med mycket omfattande dödlighet när den spreds i befolkningar som inte hade haft någon kontakt med den tidigare. Spanjorernas brutala politik har karaktäriserats som en av ”de största förintelserna” i historien. Att dödliga sjukdomar spreds i så stor omfattning kan inte ha varit avsiktligt så den tragiska effekten är väl egentligen inte en del av folkmord, åtminstone inte om man håller fast vid att folkmord förutsätter en avsikt att utplåna stora grupper. 

Till den koloniala historien hör ett antal exempel på brutal behandling av ursprungsbefolkningarna i olika delar av världen. Karlsson tar bland annat upp hur ”den amerikanska armén och vita mobbar” mördade indianer och hur den aboriginska urbefolkningen i Australien behandlades efter den brittiska koloniseringen av kontinenten. Utvecklingen i belgiska Kongo så länge som området enväldigt styrdes av kung Leopold kanske inte kan ses som ett folkmord, menar Karlsson, eftersom Leopold II av Belgien inte hade sådana avsikter, utan hade snarare med en senare tids begrepp kallats brott mot mänskligheten. Den koloniala folkmordslinjen för Karlsson fram till vår tid, med ett av de mest kända folkmorden, hutuernas folkmord på tutsierna i Rwanda 1994. 

Den andra folkmordslinjen kallar Karlsson den tyska. Den börjar med ett folkmord som väl egentligen lika gärna kunde ha placerats i den koloniala folkmordslinjen, det tyska folkmordet på herero- och namabefolkningen i tyska Sydvästafrika, dagens Namibia under åren 1904 till 1907. Till den tyska folkmordslinjen räknar Karlsson sedan ungturkarnas folkmord på armenier och andra kristna grupper i det osmanska riket 1915 till 1917. Det ottomanska riket stod under det första världskriget på Tysklands sida och Tyskland hade ett rätt stort inflytande i det riket. Det är de skäl som Karlsson anför för att räkna det här folkmordet till den tyska folkmordslinjen, med en argumentering som inte är riktigt övertygande. 

Det tredje folkmordet på denna linje är Förintelsen, som enligt Karlsson genomfördes under åren 1941 till 1945. Den dateringen är inte alldeles självklar. När man talar om Förintelsens historia är det inte ovanligt att man börjar långt tidigare, med det nazistiska maktövertagandet i Tyskland i januari 1933 eller med en antisemitism med rötter långt bak i historien. Men det var först under 1941 som de nazistiska ledarna på allvar inledde vad de kallade ”den slutgiltiga lösningen av judefrågan”. Karlsson jämför Förintelsen med folkmordet på armenierna på en rad punkter där han menar att det fanns viktiga likheter. Men så finns också de viktiga skillnaderna – Förintelsen blev ett systematiskt och industriellt genomfört folkmord till skillnad från folkmordet på armenierna.

När det gäller Nazitysklands folkmord tar Karlsson bara upp Förintelsen av Europas judar. Andra forskare hade nog åtminstone lagt till folkmordet på romerna som numera brukar tas upp i samband med berättelserna om Förintelsen. Man kan också fråga sig om inte den nazistiska ledningen påbörjat och förberett ett folkmord på slaverna. Den lät miljoner ryska krigsfångar dö av svält och sjukdomar. När nazityska ledare talade om generalplan Ost, planen för ett tyskt livsrum i västra Sovjet, kunde de säga att planen skulle leda till att trettio till trettiofem miljoner slaver skulle dö. 

Med de uppgifter som nu kommer om den ryska krigföringen i Ukraina ställs frågan om vi inte nu ser en fjärde folkmordslinje, en rysk under Vladimir Putins ledning.

Den tredje folkmordslinjen är enligt Karlsson den kommunistiska. Det är tre länder Karlsson tar upp under den rubriken: Sovjetunionen, Kina och Kambodja. Sovjets krig mot den egna befolkningen pågick enligt Karlsson från statskuppen 1917 – inte revolutionen som den brukar kallas – till Stalins död 1953. Den historien började med inbördeskrig och terror, fortsatte med hungersnöden i Ukraina och Kazakstan 1932 till 1933, som sedan fortsatte med Stalins stora utrensningar under 1930-talets andra hälft. Under det andra världskriget drabbades flera etniska grupper av terrorpolitiken. Under Stalins sista år var det framför allt sovjetiska judar som förföljdes. 

Karlsson tar upp diskussionen mellan forskarna om man verkligen kan tala om folkmord när det gäller den sovjetiska statens terror mot den egna befolkningen. Den medvetna avsikten, som är central i FN:s definition av folkmord, finns inte, utan de forskare som menar att det handlar om folkmord följer i stället den funktionalistiska analysen. En empiriskt välgrundad beskrivning av terrorn förefaller dock viktigare än vilket begrepp man väljer för att kategorisera den. Det är också slående att det samlade grepp som Karlsson tar när det gäller Sovjet (och Kina) skiljer sig rätt mycket från det sätt han använder när det gäller Nazityskland, där framställningen koncentreras till Förintelsen av judarna medan andra nazityska massmord inte berörs. Med de uppgifter som nu kommer om den ryska krigföringen i Ukraina ställs frågan om vi inte nu ser en fjärde folkmordslinje, en rysk under Vladimir Putins ledning.

Det är inte alltid så lätt att följa logiken i Karlssons sätt att beskriva och analysera olika folkmord, men att läsaren tvingas att tänka själv om folkmordens historia är väl inte någon nackdel. Som sagt, det är en kort bok om ett stort ämne, men också en bok som får läsaren att fundera över helt centrala frågor om människan, om varför människor under olika tider använt så oerhört omfattande våld mot varandra och om det finns lärdomar av historien om folkmorden, som kan göra oss bättre förberedda på att ingripa mot framtida folkmord. 

Publicerad i Respons 2022-2