Förflutet som inte förflyter

Årets riksdagsval innebär att två partier med rötter i närhistoriens antidemokratiska rörelser får sammanlagt tjugofem procent av rösterna. Siffran är förstås skrämmande och ger anledning till eftertanke. 

Hur mycket av historien som finns kvar i Sverigedemokraternas och Vänsterpartiets ideologiska bagage kan naturligtvis diskuteras. Själva tycks båda se den som klarlagd och passé och riktar i stället blicken mot kommande tider. Ytterst sällan riktas ett ögonkast i backspegeln. Att sopa undan det förgångnas felsteg och försyndelser är emellertid inte alltid enkelt. Den politiska kulturens livskraftiga och förgrenade rotsystem kan också tydligt avläsas i Sverigedemokraters agerande i dag. Även Vänsterpartister har problem med att hantera sitt förflutna. Det framgår med all tydlighet av Magnus Utviks Partiet på kant med (v)erkligheten där en föga smickrande historia vecklas ut.

Utviks utgångspunkt är att det i SKP och senare VPK finns en grundmurad solidaritet med statsbärande partier i de socialistiska staterna. Partiledningen stödjer kommunistregimer i öst och blundar för oppositionellas och dissidenters kamp för demokrati och frihet. Ändå finns det otaliga möjligheter till kursändring. Vid partikongressen 1964 när C–H Hermansson väljs till partiledare, vid Sovjetunionens invasion av Tjeckoslovakien 1968, när stalinisterna lämnar VPK 1977, vid Sovjetunionens invasion av Afghanistan 1979 och vid militärens maktövertagande i Polen 1981. Ledande leninister motsätter sig dock ideologiska förflyttningar och betraktar det svenska kommunistpartiet som ”inkarnationen av de arbetande människornas intressen”. 

VPK tar förvisso avstånd från Sovjetunionens invasion av Tjeckoslovakien, men som Utvik visar är avståndstagandet ytans sceneri. I verkligheten bröt partiet varken med Moskva eller den nytillsatta marionettregimen i Prag. Retoriken ändras utan att nämnvärt påverka den ideologiska färdriktningen. 

År 1981 arbetar grupper inom VPK, bland annat Per Kågeson, för att bryta kontakterna med de socialistiska staterna i öst. Ambitionen är att lyfta fram frågor om mänskliga rättigheter. Partiledningen saknar dock vilja och intresse. Tvärtom upprätthåller den goda relationer med sina broderpartier ända in i kaklet. Så sent som någon månad före murens fall 1989 skickas partisekreteraren till Östberlin för att delta i jubileumsfestligheter. Att partinamnets symbolmättade K amputeras året senare innebär inte heller att förtöjningarna till det förflutna kapas. 

Partiledningen stödjer kommunistregimer i öst och blundar för oppositionellas och dissidenters kamp för demokrati och frihet.

Enligt Jonas Sjöstedt är angreppen på partiets historia en strategi som motståndare använder när de politiska argumenten tryter. Utvik har hört synpunkten förut. Det förväntas att han som vänstersympatisör bör kämpa för en bättre och mer solidarisk värld i stället för att belysa partiets ”nästintill kriminella historia” och kommunismens brott. Men Utvik är rakryggad och accepterar inte överslätande strategier. Principen är i stället att om man inte gör upp med historien kan man inte heller lämna den bakom sig. 

Utvik ser dessutom fortfarande totalitära tendenser inom Vänsterpartiet. Det förflutna dröjer sig kvar och verkar i nuet. Bevisföringen är emellertid inte lika utförlig som när det gäller historien. Med några ögonblicksbilder från partiets förstamajdemonstration på Medborgarplatsen i Stockholm 2017 visar Utvik att dagens paroller rymmer ideologiska ståndpunkter som kännetecknar ett kommunistiskt parti. Ränderna tycks inte gå ur, vilket också bekräftas av en intervju med ordförande för ung Vänster. Att unga ”revolutionärer” i dag visar samma förakt för kunskaper som deras företrädare, försvårar enligt honom en öppen och ärlig diskussion. 

Författaren är uppfriskande polemisk när han hävdar att det alltjämt saknas en reell uppgörelse med tidigare ideologiska positioner. Om Vänsterpartiet ska kunna utvecklas till ett sant antitotalitärt parti måste det enligt honom bland annat erkänna att den aktuella parollen ”100 år av solidaritet” inte inbegriper hundratals miljoner förtryckta i de socialistiska staterna. 

Efter murens fall säger förvisso flera gamla partimedlemmar att de inte kände till hur illa förhållandena var i Östeuropa och att uppgifter om hur oppositionen behandlades var knapphändiga. Tidigare partiledaren C–H Hermansson betonar att VPK visste alldeles för litet om det verkliga läget i öststaterna. 

Ändå fanns det många som visste. Förtrycket i öststatsblocket var ingen hemlighet och flera illdåd begicks till och med för öppen ridå. I boken ägnas också stort utrymme åt dissidenter och oppositionella på östra sidan om järnridån, vilket får svenska kommunisters påstådda okunnighet att framstå som än mer paradoxal. Lägg till deras täta kontakter med flera av de aktuella länderna. Frågan varför vänsterpartister var omedvetna om vad som hände i socialismens namn pockar därför fortfarande på svar.

En förklaring är förstås att när ideologin inte överensstämde med verkligheten valde de ideologin. Information oförenlig med egna politiska uppfattningar gallrades bort. Eller så kände de mycket väl till förhållandena på andra sidan av järnridån, men såg diktatur och förtryck som en nödvändig fas i utvecklingen mot socialism. Ett sådant tänkande har en enkel logik: för att göra omelett måste man knäcka ägg. 

Utvik tangerar frågan om svenska kommunisters bevekelsegrunder. Dock borrar han inte, vilket är begripligt eftersom problematiken knappast är enkel att bena ut. Oviljan att ompröva ideologiska trossatser har både psykologiska, sociala och politiska orsaker. 

Med tanke på asymmetrin i den historiskt förankrade ideologiska debatten är Utviks insats även viktig i ett bredare civilisationskritiskt perspektiv.

I sak innehåller Partiet på kant med (v)erkligheten inte så mycket nytt. Men Utvik driver flyhänt sina teser och inringar övertygande Vänsterpartiets tidigare försyndelser och ovilja till en reell uppgörelse med historien. I den löpande texten framgår varifrån citat eller resonemang är hämtade. Det ger knappast anledning till frågetecken i marginalen. Exakta hänvisningar saknas däremot, vilket möjligen ökar läsbarheten, men gör boken mindre användbar för fördjupade studier i problematiken. Med tanke på asymmetrin i den historiskt förankrade ideologiska debatten är Utviks insats även viktig i ett bredare civilisationskritiskt perspektiv. Hyllningar av Hitler fördöms förstås med rätta. Men hänförelsen över andra av seklets diktatorer och förtryckare som Lenin eller Stalin möts oftast med förlägna leenden och axelryckningar. 

För ett par år sedan sa Sjöstedt att ”inget svenskt parti har fått omvärdera och kritisera sin egen historia som vi”. Vad partiledaren glömmer bort är att jämsides med SD har inget annat aktuellt svenskt riksdagsparti en så problematisk närhistoria. Kravet på genomlysning är därför fullt begripligt, vilket han kanske också innerst inne inser. Det är svårt att peka mot framtiden utan att lyssna på historien.

Publicerad i Respons 2018-5