Från golvet ända upp till toppen

»MITT EUROPA bygger inte murar!« Med kraftfull stämma ropade statsministern Stefan Löfven ut budskapet till det stora opinionsmötet med cirka 15 000 människor som trots regnvädret samlats på Medborgarplatsen den 6 september 2015. De politiska ungdomsförbunden hade bjudit in till ett möte för att stödja en generös flyktingpolitik inför den växande strömmen av flyktingar till Sverige och Europa. »Refugees welcome« kunde man läsa på skyltar bland mötesdeltagarna och utöver talare från ungdomsförbunden talade Sanna Vestin, ordförande i Flykting- och asylkommittéernas riksråd, FARR. Över mötet hovrade en helikopter med journalister från Expressen som tycktes likgiltiga för att bullret från deras helikopter störde det demokratiska samtalet nere på Medborgarplatsen.

Det skulle inte dröja länge förrän Löfven bytte politik. Den 24 november meddelade regeringen att Sverige nu skulle anpassa de svenska asylreglerna till EU:s miniminivå. Vi måste skapa ett »tillfälligt andrum för svenskt flyktingmottagande« sade Löfven. Det andrummet tycks ha blivit permanent. Numera lägger sig Socialdemokraterna tätt intill Tidöregeringens flyktingpolitik.

Här kan man ju undra – minns inte Löfven vad regeringen sade i det där ödesdigra pressmeddelandet som man dessutom fick hård kritik för?

Det här innebar en ovanligt drastisk förändring av regeringen Löfvens politik. Det är därför man som läsare självklart är nyfiken på hur Löfven själv i efterhand berättar om skeendet i hans nyutkomna memoarer Svetsare och statsminister.

Löfven beskriver utvecklingen under hösten 2015 som att läget blev alltmer ohållbart. Problemet var att Sverige fick ta ett »oproportionerligt stort ansvar« för EU:s flyktingmottagning. Och det berodde på att Sverige hade en mer liberal flyktinglagstiftning än andra EU-länder. Efter hårda förhandlingar med Miljöpartiets språkrör Åsa Romson och Gustaf Fridolin, som ju också satt i regeringen, mer eller mindre tvingade Löfven dem att gå med på en dramatisk förändring av flyktingpolitiken. Den svenska lagstiftningen »måste ligga på samma nivå som i övriga Europa. […] Vår hållning var att Sverige skulle ta emot sin andel av EU:s totala mottagande, sett till vår storlek« skriver han i memoarerna.

Fast riktig så stod det inte i regeringens pressmeddelande den 24 november 2015, där den nya politiken presenterades. Där sades det också att det svenska flyktingmottagandet skulle ges ett andrum. Därför skulle regeringen »under en period anpassa asylreglerna till EU:s miniminivå«. Ett syfte var att sätta press på övriga EU-länder så att de gick med på ett gemensamt fördelningssystem. Det är onekligen en tydlig skillnad mellan memoarernas ord om samma nivå som i EU och pressmeddelandets om EU:s miniminivå.

Här kan man ju undra – minns inte Löfven vad regeringen sade i det där ödesdigra pressmeddelandet som man dessutom fick hård kritik för? Eller tror han att han minns rätt, åtminstone när det gäller den politik som regeringen så småningom lade fram i den begränsningslag som riksdagen tog i juni 2016? Det går knappast att avgöra – men nog ser det ut som en skönmålning av ett av de mest kritiserade inslagen i Löfvens politik som statsminister.

En före detta statsministers memoarer är sällan spännande läsning. Det är allt för mycket som han eller hon inte vill eller anser sig kunna berätta om spelet bakom kulisserna. Det gäller även Löfvens bok. Den är upplagd som en sedvanlig berättelse om författarens liv. Han har onekligen gjort en ovanlig karriär. Efter studentexamen gick han på Socialhögskolan i Umeå. Men mötet med klienterna när han gjorde praktik klarade han inte av och han sökte sig i stället till Hägglunds i Örnsköldsvik, där han blev svetsare. Fackligt aktiv blev han tidigt. Hans beskrivning av karriären är oproblematisk. Han blev kontaktombud, sedan blev han vald till ordförande för gruppstyrelsen – så där fortsätter det, han blev och blev tills han blivit ordförande för IF Metall, en sammanslagning av Industrifacket och Metall.

Däremot lägger han gärna och utförligt ut texten om hur en god ledare eller förhandlare ska vara, eller en partisekreterare eller en statsminister för den delen. Det här är ett ovanligt inslag i memoarer. Löfvens memoarbok skulle kunna användas som kursbok i en ledarskapsutbildning.

Att Löfven blev partiordförande berodde på att det var svårt att hitta en efterträdare till Mona Sahlin. Ledande politiker blockerade varandra. Valet av Håkan Juholt blev ett dramatiskt misslyckande och det dröjde inte länge innan partiets Verkställande utskott började diskutera att avsätta honom. Men när det väl var gjort var det åter svårt att hitta någon som ville ta uppdraget. Löfven förstod efter ett tag att hans namn skulle komma upp och han hade en lång diskussion med hustrun Ulla om vad han skulle svara. Resultatet blev att han skulle säga nej. Men under ett möte med VU i riksdagshuset trängde Helene Fritzon och Sven Erik Österberg in honom i ett litet rum och satte i gång ett ihärdigt övertalningsförsök. I Partiledaren som kom in från kylan – Berättelsen om Juholts fall och den nya politiken (Leopard förlag, 2014) berättar författaren Daniel Suhonen att Löfven sjönk allt längre ner i stolen i det där rummet och upprepade att han måste tala med Ulla om saken – hela 27 gånger enligt Suhonen. Till sist gav Löfven med sig och när han väl kunde ringa till hustrun insåg hon att valet redan var gjort – och ställde lojalt upp bakom honom.

Under Löfvens tid som politiker gick Sverigedemokraterna fram i opinionen och i valen för att bli ett av riskdagens tre största partier. När det gäller att förklara det partiets framgångar betonar Löfven strukturella orsaker, som förändringar i näringslivet, men också partiets skicklighet i att utnyttja känslor av vanmakt i ett samhälle som många inte känner igen sig i. Han konstaterar att mer än 30 procent av LO:s manliga medlemmar röstar på Sverigedemokraterna, men vill inte tro att de gör det för att de är rasister, trots att Sverigedemokraterna så tydligt pekar ut invandrarna som orsaken till alla problem i Sverige.

Löfven upprepade gärna att Sverigedemokraterna var ett parti med nazistiska rötter. Därtill uttryckte han ofta att partiet var rasistiskt. Det var inte alla socialdemokrater som ansåg att man borde lyfta fram den saken, men det gjorde Löfven. Han pekade också ut partiets auktoritära tendenser. Men i memoarerna nämner han inte detta kontroversiella inslag i sin kritik av Sverigedemokraterna.

När Sverigedemokraterna i början av december 2014 röstade ner den socialdemokratiska regeringens budgetförslag och tvingade den att regera ett år på en borgerlig budget gick både Löfven och Magdalena Andersson ut och kallade Sverigedemokraterna för ett »nyfascistiskt« parti. Löfven hänvisade direkt till Henrik Arnstad, som i boken Älskade fascism – De svartbruna rörelsernas ideologi och historia (Norstedts, 2013) pekat ut Sverigedemokraterna som just ett nyfascistiskt parti. Historikerna var kritiska mot Arnstad. I en artikel i Respons (nr 2, 2015) skrev exempelvis Alf W. Johansson att Arnstads idealtypiska definition av fascism var egendomlig och att hans empiriska underlag minst sagt var bräckligt. Löfven gav snart upp försöket att stämpla Sverigedemokraterna som ett nyfascistiskt parti och i memoarerna säger han inget om detta misslyckande.

Att Löfven gjorde upp med mittenpartierna innebar att Vänsterpartiet ställdes åt sidan. Löfven misstrodde sedan länge kommunister, så det var väl snarast en fördel för honom.

I riksdagsvalet 2014 fick Socialdemokraterna tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet 159 mandat. Löfven behövde då stöd också från Centerpartiet för att komma upp i 181 mandat och majoritet i riksdagen. Den situationen ledde till de längsta förhandlingarna om en ny regering i Sveriges historia. För Löfven var det särskilt angeläget att bryta blockpolitiken. Genom att till sist utlysa nyval lyckades han få med sig Centerpartiet och Liberalerna till förhandlingsbordet och nå det som brukar kallas Decemberöverenskommelsen. Löfven fick rätt mycket kritik för den, även från det egna partiet, men håller även såhär i efterhand fast vid att kritikerna inte förstod helhetsbilden, det vill säga hur viktigt det var att bryta blockpolitiken och på det sättet hindra att Sverigedemokraterna fick ett avgörande inflytande i riksdagen.

Att Löfven gjorde upp med mittenpartierna innebar att Vänsterpartiet ställdes åt sidan. Löfven misstrodde sedan länge kommunister, så det var väl snarast en fördel för honom. När Noshi Dagdostar blivit partiledare opponerade hon sig mot ett viktigt inslag i Januariavtalet, enligt vilket det skulle bli fri hyressättning i nyproduktionen. Löfven kan inte heller nu i efterhand förstå hur Dadgostar kunde gå ihop med de borgerliga partierna och fälla regeringen på hyresfrågan. Hans slutsats blev att Vänsterpartiet inte var ett regeringsdugligt parti. Det återstår att se om Magdalena Andersson gör samma bedömning efter nästa val.

Löfvens sista år som statsminister dominerades helt av coronapandemin. På vårvintern 2020 kom den till Sverige. Den politik som regeringen valde att föra och den utveckling som pandemin fick i Sverige avvek på några punkter från vad man gjorde i de flesta andra länder. I Sverige drabbades äldreboendena dramatiskt med många smittade och döda. Även i efterhand konstaterar Löfven att Sverige inte lyckades skydda sina äldre. »Det var en eländig tid« skriver han. Regeringen undvek att utfärda förbud och valde att hålla förskolor och grundskolor öppna under hela perioden medan gymnasieskolor och universitet fick gå över till distansundervisning. Många ansåg både då och senare att regeringen blev alltför beroende av Folkhälsomyndigheten och dess experter. Det här blev en tung tid för Löfven. Pandemin var ständigt på regeringens agenda, som hela tiden fick överväga vilka beslut som skulle fattas, samtidigt som kritiken från olika håll var hård.

Löfven berättar att han länge tänkt sig att sitta kvar som partiordförande över valet 2022 och sedan förhoppningsvis kunna fortsätta som statsminister. Men under sommaren 2021 hade han blivit trött och han kände inte längre någon glädje i arbetet. På en partikongress i november 2021 lämnade han uppdraget som partiordförande. Valet av efterträdare var den här gången enkelt – det var självklart att det skulle bli Magdalena Andersson.

1980-talets Maktutredning sade att det fanns två vägar till den politiska makten i Sverige, Rotary och Rörelsen. Stefan Löfven är nog det bästa exemplet på hur vägen nerifrån golvet och upp genom rörelsen kan sluta på statsministerposten. Han värjde sig först mot uppdraget som partiordförande men det finns inget i memoarerna som talar för att han ångrade sig. Tvärtom, ett genomgående tema i boken är att han är mycket nöjd med vad han gjort och med sina insatser som statsminister.