Hitlerkopia slutade som bygdeoriginal

Det finns många böcker om nazismen i Sverige. Artur Möller var först ut redan 1935 med sin lilla bok Svensk nazism. Holger Carlsson följde upp några år senare med Nazismen i Sverige. Senare blev Eric Wärenstams Fascismen och nazismen i Sverige ett standardverk som liksom Heléne Lööws trebandverk Nazismen i Sverige kommit att bli en vanlig referens. Även om mycket alltså gjorts, skvallrar titlarna om en ofta ganska översiktlig utgångspunkt. Redan en kort exposé som denna visar att standardverken om den svenska nazismen – men mycket liten variation – heter just detta: Svensk nazism. Punkt. Den svenska nazismen ses som ett enhetsfenomen, i vilket idémässiga variationer och enskilda personöden ges begränsat utrymme. 

Följdriktigt har den svenska nazismforskningen lidit av vad som kan kallas ett biografiskt underskott. Länge fanns inget biografiskt arbete om Sven Olov Lindholm, den i allmänna val mest framgångsrike av de svenska nazisterna. Bortsett från ett par uppsatser finns inte heller någon biografisk skildring av en av de också under efterkrigstiden mest prominenta fascisterna, Per Engdahl. Fram tills nu har den biografiska bristen också gällt den förste svenska nazistledaren, Birger Furugård. Om denne har nu journalisten Anna-Lena Lodenius skrivit boken En värmländsk Hitler. Det är en onekligen en säljande titel. 

Det är på många sätt, mitt i antisemitismen och folkmordsförnekelsen, en ganska sorglustig bild som framkommer. Kommentarerna måste nästan börja med omslagets fyra porträttbilder. De är tagna i en fotoautomat i Oslo någon gång på 30-talet när Furugårds stjärna var, om inte stigande så i alla fall inte direkt dalande. Det är en fascinerande scen man ser framför sig. Nazistledaren från grannlandet, komplett utstyrd i brunskjorta, kortbyxor, koppel och partinål, hänger av sig ytterrocken, lägger en slant i myntinkastet och störtar in bakom gardinen. Blixtarna bränner av i snabb takt, det tar några bilder innan Furugård lyckas samla ihop anletsdragen till den bestämda kraftfullhet som är lämplig för en nazistledare. De första påminner mer om NSDAP:s propagandamaterial för eutanasi. Vilka delar av denna person var en målmedveten, idéstyrd och på egna premisser rationell politiker och vilka delar var bara allmänt förryckt?

Vilka delar av denna person var en målmedveten, idéstyrd och på egna premisser rationell politiker och vilka delar var bara allmänt förryckt?

Som i alla kronologiskt berättade biografier finns det ett före, ett under och ett efter. ”Under” är den tid då föremålet för den biografiska skildringen gjort allt det som gör personen i fråga historiskt intressant. I Furugårds fall är detta partitiden från 1924 då han med understöd av sina äldre bröder Gunnar och Sigfrid grundade Svenska Nationalsocialistiska Frihetsförbundet, till ungefär 1936 då han efter ett dåligt valresultat manade sina sympatisörer att ansluta sig till den mera framgångsrike Lindholm (som tre år tidigare brutit sig ur Furugårds parti med buller och bång). Här ligger berättelsens kronologiska huvuddel. 

Det mest markanta i denna del är det starka tyska inflytandet. Det kan låta platt och uppenbart, men för både Lindholm och Engdahl var inflytandet från den italienska fascismen i den tidiga fasen betydligt viktigare. Lindholms första publicerade text kretsade kring den italiske fascisten Pietro Gorgolini, Engdahl talade intill döddagar på 1990-talet om den fascistiska korporativismens betydelse. Dessa italienska influenser lyser hos Furugård med sin frånvaro. Redan 1927 turnerade han i Tyskland som talare tillsammans med Hitler. På ett ganska känt fotografi från detta tillfälle syns förutom Hitler och Furugård även den blivande propagandaministern Joseph Goebbels. I Furugårdrörelsens organ Vår kamp släpptes Hitlers texter in i spalterna. Man prisade i devotast möjliga ordalag Herman Görings vackra handstil. Furugård själv skickade julkort till Heinrich Himmler – eller rättarare sagt, Himmler skickade till honom, själv våndades han över att han glömt skicka och skrev stället ursäktande brev. 

Exemplen på de nära relationerna och det tyska exemplets unika betydelse för Furugård är legio. Som sig bör höll man sig i rörelsen enligt tyskt mönster med en ledarprincip – en Führerprinzip – om än med något bisarr tillämpning. När Sven Olov Lindholm i januari 1933 uteslöts ur Furugårds parti och startade sitt eget NSAP, skedde detta inte med hänvisning till han förbrutit sig mot ledarens orubbliga auktoritet utan för att han brutit mot partiets stadga. Så fick principens tillämpning ett märkligt drag av svensk folkrörelsedemokrati. 

Det ”efter” som kan identifieras är – föga överraskande – ganska erbarmligt. Efterkrigstiden innebar inga glansdagar för nazister någonstans och ålderdomen är sällan vacker. Engdahl blev ryggsjuk och blind, i de sena intervjuerna från 1990-talet kan man se honom stryka längs med väggarna för att kunna orientera sig i rummet. I Furugårds fall blev domen diabetes och tuberkulos. Tidvis vistades han på Centralsanatoriet i Arvika, kanske tillsammans med de judiska flyktingar som kom till Värmland ofta med just tuberkulos. Som ett extra smolk i bägaren, jämte sjukdomarna, drog Medicinalstyrelsen in den rätt han som veterinär hade att skriva ut sprit på recept. Det var en fråga han dragits med länge, han hade fått många reprimander kring hur han hanterade recepten. En inte så liten del av det förskrivna gick till honom själv. I det konkurrerade Lindholmpartiet, som präglades av stor askes i fråga om mat och dryck, kallades han ofta för ”groggen” eller ”furugroggen” (en anspelning på den under restriktionstiden populära mahognygroggen). I brist på läkarsprit fick han bli upprymd på annat sätt, som av brev från partitidens gamla vänner eller från Tyskland. Adolf Hitlers lillasyster Paula skickade sina hälsningar. Med henne delade Furugård historierevisionismen; förintelse och gaskamrar var inget som någon av dem satte någon tilltro till. Hälsningar som dessa, från personer som företedde en ren blodslinje till Führern, muntrade upp. Annars var den ”resignerade bygdefilosofen” som han karakteriserades i en av de senare tidningsintervjuerna mest till begabbelse, någon som skolbarnen kunde skrika ”Sieg heil” efter, och sedan springa därifrån. 

Som nästan alltid är det dock biografins ”före” som är det mest intressanta. Ofta är detta det mest okända tidsskiktet, och nästan alltid ger det ledtrådar till varför det blev som det blev. Här är självklart de äldre bröderna viktiga som föredömen och inspiratörer, men också som något att mäta sig mot. Äldst var brodern Gunnar, så småningom läkare, och också han delaktig i de svenska nazisternas arbete. Framför allt tycks dock brodern Sigurd ha varit viktig. Han försökte redan under 10-talet slå sig fram som företagare, bland annat i Ryssland och Baltikum. Han arbetade som delegat för Röda Korset i Sibirien tillsammans med Elsa Brändström, Sibiriens ängel. Totalt tillbringade han sju år i rysk miljö under kritiska år då tsardömet föll och den bolsjevistiska regimen tog form. Han var våldsamt kritisk mot den sistnämnda och gjorde också observationen att bolsjevikernas ledning hade ett tydligt judiskt inslag. Så tog antibolsjevismen och antisemitismen plats i Sigurds och Birgers idévärld. Lodenius jämför med både Vidkun Quisling och Frits Clausen, de norska respektive danska nazistledarna, som också de på olika sätt hade ryska erfarenheter från denna tid med sig i sitt erfarenhetsbagage. 

Senare, på 20-talet, bosatte sig Sigurd i Berlin för att bedriva agenturverksamhet. 20-talets Tyskland var en tummelplats för allsköns partier och idéer som skulle uttolka det tyska predikamentet efter Versaillesfreden, alla med olika grader av harm mot ententemakterna. Sigurd för sin del imponerades mest av Deutschvölkische Freiheitspartei (DVFP), vid tidpunkten med Erich Ludendorff som förgrundsfigur. Av Hitlers nazistparti fick han småningom också goda intryck, i oktober 1923 ska både Sigurd och den äldsta brodern Gunnar har träffat både Ludendorff och Hitler. Källäget kring brödernas tyska resor är inte helt klart, men det förefaller troligt att dessa tyska privata erfarenheter inlemmades i ett slags familjemytologi som den yngste brodern Birger också kunde förhålla sig storögd till. 

Om bröderna således kunde agera föredömen och ideologiska inspiratörer, var de också något för den unge Birger att mäta sig mot. Här gick det så där. Skoltiden präglades av sjukdom, avbrott och betyg som var ofullständiga. Han skrevs in i läroverket som överårig och kom till Lund för att ta studenten på elementarläroverket. Han läste ett par terminer, men var sedan borta på grund av sjukdom i tre terminer. Vid 22 års ålder lyckades han till slut ta sig igenom en mogenhetsexamen, med släta betyg. När han senare skulle antas till universitetet i Lund, där han läste ett par terminer som del i sin utbildning till veterinär, fick ordföranden i Silbodals kommunalnämnd inbjudas för att gå i god för Birger Furugård och förklara vad han ägnat sig åt under alla dessa år. Möjligen kan denna ganska släta studiemässiga karriär förklara varför det blev just Birger av de tre bröderna som blev politikern. De båda äldre bröderna tycks ha haft större framgångar studiemässigt och yrkesmässigt. Kanske var de av dessa skäl mindre benägna att riskera sin samhällsställning. 

Det ligger i farans riktning att i biografigenren ägna sig åt psykologisering, att gissa sig till vad personer ska ha känt och varför. Lodenius är inte oskyldig till detta, olika läsare får ha olika mening om hur graverande detta problem är. Vad Lodenius ska ha en eloge för är annars att hon arbetat också med tyskt arkivmaterial, där många andra valt att vila tungt på Åke Thulstrups klassiska Med lock och pock (1962). Men rent allmänt är det bra att det biografiska underskottet med denna bok fått ett viktigt tillägg. Och det är bara att konstatera att det på denna front finns ännu mer att göra. 

Publicerad i Respons 2022-2