Inget nytt om Sverige under andra världskriget

I januari 1941 publicerade Aftonbladet en kort artikel i vilken ett antal profeter, medier och andra augurer från folkhemmets alla hörn fick spå vad som skulle hända under det kommande året. Hur skulle det gå i kriget? Skulle det ta slut, skulle USA gå med? Sovjet? Skulle Sverige drabbas? Svaren som gavs var olika och på framtidsförväntningars sätt framkom litet av varje. ”Mystagogen” trodde att Mussolini skulle avsättas under året, ”Sibyllan” trodde att England skulle vinna alltihop. Märkligast svar gav ”Upplands kloka gubbe” som trodde att Hitler skulle falla, att kriget skulle ta slut 1948 och att Storbritannien skulle finnas kvar, men bara som en ”ö som man kan hänga fisknät på”. 

Aftonbladets korta text nämns i andra delen av Henrik Berggrens planerade trilogi om Sverige under andra världskriget, Landet utanför. Profetiorna är mest ett kuriosum bland andra när de fladdrar förbi i den myllrande textmassan, men röjer något helt centralt för varje författare till historisk text: att historiens aktörer är situerade i sin egen tid och miljö och måste bedömas utifrån dessa premisser. Vi veta icke dagen, ej heller stunden. Vi vet inte vart vi är på väg. Följdriktigt bör det retrospektiva moraliserandet läggas åt sidan – även om det kan vara svårt att göra det i relation till andra världskrigshistorien som för så många är mättad på just moraliska lärdomar. Det humanistiska patos som ligger i att se aktörerna från deras egen blickpunkt omfattas också av Berggren. Han skriver redan i bokens inledning att det är viktigare att söka en djupare kunskap om kriget än att ”rätt sida vann” och att ambitionen har varit att skildra skeendet utifrån ”de kunskaper som aktörerna hade och de tidsstämningar som rådde”. Gott så, allt som oftast lyckas han. 

Den tid som behandlas i denna del av trilogin löper från september 1940 till årsskiftet 1942/43, från en tågkollision utanför Göteborg till Anders de Wahls deklamerande av Tennysons ”Nyårsklockan” på Skansen (detta år uppläst inne i Seglora kyrka, det var för kallt ute). Häremellan finns ett antal naturliga brännpunkter, i det storpolitiska skeendet främst Operation Barbarossa och Pearl Harbor-attacken, och i det svenska perspektivet Midsommarkrisen och turerna runt transitionen av Division Engelbrecht. Liksom i trilogins första del har Berggren ambitionen att följa några aktörer mer än andra och använda dessa som ett slags narrativa drivaxlar; Astrid Lindgren tonar via sin dagbok fram som en återkommande gestalt, industrimannen Axel Wenner-Gren likaså. Detsamma gäller familjen Bergman, den blivande demonregissören Ingemar, men inte minst hans bror Dag, så småningom ambassadör, men så här långt i handlingen främst juris studerande och finlandsfrivillig nationalist. Härutöver ges ett betydande antal svenska politiker, inte minst samlingsregeringens ledamöter, en fylligare presentation än vanligt. Och många, många fler. 

Man kan fråga sig varför Berggren tagit sig an att skriva dessa böcker. Vad kan möjligen finnas kvar att säga? Det så kallade SUAV-projektet, Sverige under andra världskriget, löpte under en stor del av 60- och 70-talet och avkastade ett stort antal avhandlingar. Flera av dessa avhandlingsförfattare har under sina senare karriärer fortsatt att skriva om krigstiden och Sverige. Jolos klassiska Någonstans i Sverige har via tv-serien ätit sig in i det svenska andra världskrigsmedvetandet. Maria Pia Boëthius stridsskrift Heder och samvete, riktad mot den i hennes tycke servila svenska småstatsrealismen, startade en historiemoralisk debatt som över åren sedan utgivningen 1991 varit återkommande även i denna tidskrifts spalter. Utöver de här nämnda har naturligtvis myriader av forskare och författare befattat sig med världskriget och dess verkningar i Sverige. Vad nytt har Berggren att komma med i allt detta? Svaret måste bli: ingenting. Man kan invända att detta inte heller varit författarens ambition, som är att popularisera och vända sig till samma breda allmänhet som alla de populärhistoriska magasin, där Hitler regelmässigt blänger från framsidan. Andravärldkrigshistoria har en stor publik. Samtidigt är jag tveksam till om Berggren tillför så mycket för denna publik heller.

Det är som sagt sympatiskt att bedöma historiens aktörer från den ”historiska samtidens” förutsättningar. Att undvika den moraliserande ton som blir möjlig med tidsmässigt avstånd innebär dock inte att man inte bör försöka tolka händelseförloppet och dra ut några genomlöpande linjer. Tvärtom är det först med distans till händelserna som man kan göra detta. Det är det som är forskarens men också författarens uppgift. Här lyckas inte Berggren. Det är lätt att få bilden av en författare som rullat för mycket mikrofilmad dagspress och i en strävan att ge texten tidsfärg tagit med allt. Förmodligen har Berggrens tanke varit att vissa specifika aktörer genom sina göranden och låtanden ska få illustrera något vidare, ett mönster på mer aggregerad nivå. Detta hade möjligen fungerat om ambitionen varit mera konsekvent, men ofta tappas dessa centralgestalter bort. Berggren förlorar sig hela tiden i ett sammelsurium av swingpjattar, fläskkuponger, utkylda biosalonger och kriminalfall som gör det svårt att som läsare skönja en större bild. Det bästa avsnittet i boken är symptomatiskt nog det som behandlar turerna under Midsommarkrisen 1941, inte för att Berggren tillför någon nytolkning av denna genomforskade episod, utan för att texten här stannar upp. Bruset avtar. 

Sammanfattningsvis gör framställningssättet att det är svårt att bli varse Henrik Berggrens ambition. Det är inte att tadla, men inte heller att frikänna. Det är inte att tolka eller nytolka. Det är möjligen att berätta historien i skala 1:1, på den mest marknära nivån, en historia som dock även i detaljer är känd. Så vad är då syftet, vad vill författaren uppnå? Berggren blir läsaren svaret skyldig. Den enda ordnande princip som finns är kronologin. 

Man ville skydda från den totalitära diktaturen genom att anamma delar av dess praktik. Kan man göra så? Bör man göra så? Och var går i så fall gränsen för vad man kan tillåta sig? När blir man alltför lik den man ska skyddas från?

Det finns naturligtvis försonande drag. Kuriositeterna är ofta roliga och överblicken god. Och som sagts är det naturligtvis svårt att lämna ett eget bidrag till ett fält där så många redan har varit. Hade det funnits möjligheter att gå vidare i någon riktning och öppna nya spår? Ja, det finns det så klart. Själv hade jag gärna sett ett litet mer djupgående resonemang kring de instanser som skapades under kriget med intentionen att hålla svenskarna under lupp och åsiktsbildningen i schack. Det är främst Allmänna säkerhetstjänsten, gömd undan parlamentarisk insyn, och Statens Informationsstyrelse (SIS), ”censur -och propagandaministeriet”, som hade dessa funktioner. Med viss rätt kan också den embryonala underrättelsetjänsten fogas till raden, bland annat i kraft av personella överlappningar. Den blivande underrättelsechefen Thede Palm var tidvis knuten till SIS, för att ta ett exempel. För Berggren hade just Astrid Lindgren varit en naturlig ingång i ett sammanhållet resonemang om övervakningsfrågorna, för hon jobbade på säkerhetstjänstens brevcensur. Berggren noterar förvisso detta, liksom de nämnda organisationerna, men försvinner snart i annan riktning. 

Det som kännetecknar och för samman dessa organisationer är den gemensamma ambitionen att på olika sätt kringskära åsikts- och yttrandefriheten med det uttalade syftet att skydda den under kriget alltjämt unga demokratiska staten Sverige. Man ville skydda från den totalitära diktaturen genom att anamma delar av dess praktik. Kan man göra så? Bör man göra så? Och var går i så fall gränsen för vad man kan tillåta sig? När blir man alltför lik den man ska skyddas från? Självklart hade också samtidens aktörer olika synpunkter på dessa frågor. Det hade varit intressant om Berggren också resonerat runt detta. 

Kanske är det trots allt inte möjligt att skriva andra världskrigshistoria utan de stora moralfrågorna nära inpå?

Publicerad i Respons 2021-3